Julen står för dörren; sillen är inlagd, vörtlimpan bakad, och
skinkan just utkommen ur en lång ugnsvistelse. I år firas nämligen familjens
jul hemma hos mig för första gången (många vuxenpoäng där!) och då är det av
praktiska skäl enklast om skinkan tillagas där den ska ätas. Att vissa kokar
och andra ugnsbakar skinkan fick jag egentligen lära mig tidigt. Mormor kokade
och farmor ugnsbakade. Men mormors skinka var liksom en del av stor en
lunchbuffé där det fanns massa annat spännande, medan farmors skinka var
middagens huvudpunkt och dess smak och konsistens analyserades in i minsta
detalj. Sedan mormors bortgång för drygt 16 år sedan har jag inte stött på kokt
julskinka i familjesammanhang. Skinka för mig är något man ställer in i ugnen
(företrädesvis dagen innan jul), griljerar och serverar varm med sin egen
sky. Och i år har upprätthållandet av denna goda och viktiga familjetradition alltså
fallit på mig.
Att köpa en skinka och sätta in den i ugnen kan väl inte
vara rocket science direkt. I mina dar har jag gjort älgstekar, rostbiffar och till och
med något som liknat julskinkor, under utlandsjular i min ungdom. Allt med bra
resultat. Köpa skinka var det ja. Upptäcker för första gången att det finns
färdigkokta skinkor. Vilken styggelse! Lyckas med nöd och näppe undvika att
köpa en sådan, trots att de är de enda som har en vettig storlek. Sida vid sida
med de små hårda färdigkokta ligger halva grisar på 4 kilo eller så. Vi är
många som dagarna innan jul är där och river håglöst i jätteskinkorna på Coop och ICA. De är
groteska. Går de ens in i en normal ugn? Mindre grisar efterlyses härmed! När
jag klagar för kolleger blir jag än mer stressad av deras svar: ”Det finns visst mindre skinkor, men ju närmare jul desto svårare blir de att hitta.” Men
herregud, det är ju en färskvara. Ska man köpa en skinka i november och frysa in
kanske?
Så idag får jag goda råd från min far: ”Vi köper alltid julskinkan
på Seger i Östermalmshallen.” Som tur är får jag en ingivelse att ringa Seger vid tretiden och höra mig efter om skinkläget. Hon som svarar låter
som om hon befinner sig i en krigszon. ”De håller på att ta slut. Snabbt går
det. Finns bara 3-4 kilos kvar. Nej, här ser jag en på 2,5” ”Reservera den! Jag
kommer om en timme.”
 |
| 2,5 kilo finskinka i rått skick |
När jag väl kliver in på Östermalmshallen är det verkligen
som en krigszon, eller kanske snarare som ett gammaldags börsgolv. Stirriga
människor står och viftar med sina kölappar. ”Köp, köp, sälj!” Själv känner jag
mig som om jag ska köpa knark eller nåt. ”Jag heter Sandra. Möt mig vid
mögelosten. Jag fixar skinkan åt dig.” sa den vänliga tjejen på telefon. Tur
att hon sa det där med osten. Den hittar jag lätt och där finns en något
lugnare nisch för utlämning av förbeställda varor. Puh! Jag hade fått ett
nervöst sammanbrott om jag hade varit tvungen att knuffa mig fram bland
kölappshetsarna som står i fyrdubbla led.
Väl hemma uppenbarar sig de eviga frågorna: Fungerar den här
termometern? (Man lär sig aldrig att en köttermometer aldrig visar något förrän
temperaturen når typ 50 grader.) Hur ställer man in en gasugn på 125 grader?
(Det går inte men jag ställde den så lågt det gick) och så vidare. Imorgon är
det griljeringsdags! Men jul blir det ju oavsett om sillen är för salt och
skinkan för torr. God Jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar