Den motvilliga Bangkokresenären

Vore det inte för att vi skulle sammanstråla med vänner i Bangkok skulle jag mer än gärna ha begränsat min vistelse här till flygplatsen. Jag har blandade känslor för asiatiska megastäder. Smog, trafik, trängsel och hetta frestar på. Samtidigt är det coolt att känna sig som om man går runt i någon sci-fi dystopi med alla skytrains, skyskrapor, neonljus, kontrasterna mellan slum och lyx. Men Bangkok är av någon anledning en av dessa städer jag tycker sämst om. Kanske beror det på kontrasten till de paradisiska stränderna som lockar inom så nära räckhåll. Nu när bathen stärkts mot kronan är det inte ens speciellt billigt längre, undantaget att man kan hitta bra hotell för en okej peng.

Vi bor två nätter på trevliga men lite slitna fyrstjärniga DePrime. Här finns en liten takpool med ett fåtal solstolar. Av outgrundlig anledning utan parasoller, men frampå eftermiddagen lägger sig i alla fall en ljuvlig skugga över några av dem och man kan i viloläge försöka tjuvlyssna på någon av de många språk som övriga gäster talar. Franska, tyska, ryska, något annat slaviskt språk, och så vi svenskar då.

Takpooler, takbarer och shopping är några av megastadens förmildrande omständigheter. Första dagen besöker vi det kända shoppingcentret MKB i sju våningar! Ett "minidubai" med obligatorisk prutning och hemliga lönnrum med ännu fler märkesvaror bakom butikerna. Andra dagen, eller snarare kvällen tar vi tåget till gallerian Terminal 21, känd för sin foodcourt Pier 21. Äntligen lite rimliga priser. Här kostar ingen rätt mer än 30 kronor!

Utsikt inifrån Terminal 21

Härifrån är det också gångavstånd till några takbarer. Vi siktar på Spectrum högst upp i Hyatt hotell. Just denna dag firas en oklar buddhistisk högtid och ingen alkohol får säljas. Överträdelse bestraffas med fängelse eller böter, så man kan förstå att de håller på reglerna. Det kanske är lika bra då även de alkoholfria dryckernas pris gränsar till det hutlösa här... Men både detta och dagens stress och trängsel på gatunivå förlåts som vanligt snabbt i den ljumma brisen på 30e våningen där dj:n spelar de senaste hitsen på lagom ljudnivå. Någon partykväll blir det inte denna buddhistiska helg.

Dj-våningen på Specrum. Livemusik en trappa ner.

På återbesök i Thailand

Det var exakt 10 år sedan jag var i Thailand sist: Bangkok och inrikesflyg/båt till Koh Tao 2015. Nu nytt årtionde, ny ö och ny rutt. Efter mellanlandning i Dubai landar vi vid lunchtid i Bangkok och hoppar i hyrd taxi som tar oss de drygt två timmarna till färjan mot Koh Samet. Det råder lite oklarheter kring när sista färjan går så vi är lätt stressade. Men som vanligt i Thailand ska man inte försöka ha koll. Allt ordnar sig ändå. Servicenivån är fantastisk. Taxin släpper oss vid en förvånansvärt lugn liten färjeterminal där vi möts upp av någon vänlig person som har flera olika båtalternativ åt oss. Det här med tidtabell är ett luddigt begrepp. I slutänden får vi inte den billigare färjan som vi beställde utan en snabbare "speed boat" till samma pris, som dessutom avgår lite tidigare. Fram kommer vi i alla fall strax efter solnedgången, betalar våra 70 kr i nationalparksavgift som är obligatoriska för ön och sen ungefär lika mycket till för taxi till vårt hotell, Vongdeuan resort på stranden med samma namn. En lagom stor strand med allt man behöver för fyra dagars avkoppling: tiotalet barer och restauranger, några minilivs, massage om man känner för det, ambulerande fruktförsäljare som skär upp färsk mango eller vad man nu vill ha på stranden. Vill man ha mer shopping och nöjen är det tio minuter med taxi till huvudorten.

Efter ett par utflykter kommer vi fram till att vi faktiskt har valt den bästa stranden att bo på. Prao beach på västra sidan av ön har visserligen den fördelen att vattnet är lugnare, men med lugnare vatten kommer också större risk för brännmaneter, förstår vi av varningsskyltar. På Prao finns några superexklusiva resorts med tillhörande bra restauranger samt en liten allmän strand som snabbt blir full.

Härifrån tar vi en 20 minuters promenad tvärs över ön in till den största stranden och orten Sai Kaew. Vill man ha liv och rörelse är det här man ska bo. Stranden sjuder av aktiviteter på söndagseftermiddagen, allt från barnfamiljer till partygäng till vattensportare och allt däremellan. Här finns både enklare ställen och exklusiva hotell, men speciellt avkopplande är det inte.

Sista dagen på Koh Samet tar vi en kort promenad till stranden precis bredvid vår, Ao Chor. Här finns en finare resort och flera enkla barer. Lite 90-talsstämning över det hela.

Livet på ön anpassar sig efter det ständigt skiftande tidvattnet. På förmiddagen är vågorna och naggar på hotellens terrasser och det finns möjligen en smal strandremsa att gå på. Sedan drar det sig undan alltmer och solstolar, bord eller sacosäckar breder ut sig på den nya ytan. På kvällen är vattnet lugnt. Eldshower och sinnrikt upphängda lyktor lyser upp den breda, fuktiga sanden.

Sammanfattningsvis ingen partyö kanske men perfekt för sol, bad och god mat. Priserna har verkligen ändrats sen jag var i Thailand sist. Här är de nu på svensk "sunkkrogsnivå": öl eller smothie runt 30 kr, vin 70, mindre rätter från 80 kr och uppåt. Något som dock är sig likt inte bara sen 10 utan även 20 år tillbaka är att man egentligen inte behöver internet här. Tvärtom lägger inte hotellen upp alla sina rum online utan man kan höra av sig direkt. Alla restauranger har inte hemsidor men mat och priser är snarlika överallt. Utflykter, transport, restauranger, rum. Saker behöver inte alltid bokas. Dyk upp, fråga, betala. Förvånansvärt ofta funkar det även med kort.

Reseåret 2024 - två nya länder, och elva favoriter i repris

Sultan Omar Ali Saifuddin-moskén i Bruneis huvudstad Bandar Seri Begawan

Utsikt från Hotel Neo i Georgetown, Penang. Passade även på
att köpa ny mobil i ett av många köpcentrum här. 

2024 har varit ett intensivt reseår med någon resa, eller två, i stort sett varje månad. Det inleddes med sedvanlig långresa till solen i början av februari. Ön Penang utanför Malaysia var första stoppet. Burkinis och brännmaneter på stranden. En av världens bästa och mest prisvärda matscener i stan (Georgetown) inramat av kolonial arkitektur. Härifrån gjorde jag en strapatsrik avstickare till norra Borneos kust, närmare bestämt Brunei. Lång lokalbussresa till Penangs flygplats där flyget till Kuala Lumpur var över fem timmar försenat vilket ledde till att en bokad natt på flygplatshotell förvandlades till en dyr dusch och 20 minuters vila innan nästa flyg. Ibland är landsamlande något av en extremsport... Sultanatet Brunei var en intressant upplevelse. Ett dyrt och vänligt u-land med moskébesök, och nära döden upplevelse på smala spångar i den "flytande" stadsdelen Kampong Ayer.

Favoritplatsen på Sicilien: bergsbyn Ragusa.

I mars gick resan till Sicilien där vi bilade runt och tänkte på romarriket i fyra dagar, men även lite på de gamla grekerna. April bjöd på bal och snöstorm i Helsingfors. I maj blev det ingen utlandsresa men däremot en tur till ett blommande alvar på Öland.

Under nationaldagshelgen blev det inte ett nytt land men i alla fall en ny stad: Kaunas i Litauen. Alltid lika trevligt, billigt och smidigt med långweekend i Baltikum. Ytterligare en sådan blev det över min födelsedag i augusti som jag firade i Riga. I juli lyckades jag i sedvanlig ordning hålla mig borta från Stockholm typ alla dagar utom tre. Två veckors jobb i Engelsberg, en vecka yogakurs i Svallöv följt av en helg i dyra och kaotiska Köpenhamn, men väldigt bra hotell med balkong och havsutsikt vid flygplatsen. Massor med syltmunkar, bad och historisk sightseeing i alltid lika välordnade och spännande Berlin var betydligt mer min smak.

Chicago är fortfarande min amerikanska favoritstad, trots ökad kriminalitet.

I slutet av augusti blev det långresa igen: tio dagars bilresa tvärs över östra USA med en före detta kollega som rapporterade från valupptakten. Jag hann med en natt i Chicago trots över ett dygns försening från Helsingfors. Sedan Detroit, Cleveland, Irwin, Gettysburg, Asbury Park och New York. Marijuanaröken ligger tung nästan överallt. Hemlöshet och mental ohälsa är påtagliga problem i storstäderna. Kanske lite oväntat kändes Detroit som den säkraste staden med ett pulserande nöjesliv och hög polisiär närvaro. Massor av lyxiga boutiquehotell, men överallt brist på bra shopping. Det känns som ett land på dekis.

Vi får lära oss marockans dans på kulturskola i Marrakech. 

Fyra kortare utlandsresor och ett nytt land hanns med under hösten: Sedvanlig tv-mässa i Cannes med ny kollega och hyrd lägenhet. Sedan flyget direkt till Marocko och folkdansfestival i Marrakech. En logistisk mardröm men kul upplevelse. Hus som är fula på utsidan men ibland vackra på insidan. En betydligt vackrare och trevligare stad blev det i novemberrusk: Amsterdam med sina fina kanaler och sevärda museer. Och så det bästa av allt. Snöstorm i Tromsö. Dyrt som ögat men prisvärt boende i cool, nybyggd stadsdel.

Utsikt efter Tromsö strax efter årets sista solnedgång.

Lite skralt med nya länder 2024. Mitt mål är ju tre per år men nu blev det bara Brunei och Marocko. Två nya öar också i och för dig: Borneo och Sicilien, och en sväng över Staten Island i New York. Totalt blev det i alla fall tretton länder på ett år. Kort sagt ett himla flängande, precis som jag vill ha det! 

Möter vintern med drömresa till 69:e breddgraden

Jag med Tromsö i bakgrunden!
Nästan för varmt klädd för promenaden till linbanan, men det blåste på toppen.

För någon som mig som älskar mörker och vinter är Nordnorge i november ett drömresemål. Man ska dock vara medveten om att det inte är lika kallt som i Norrland, på grund av golfströmmen och kustklimatet antar jag. I Tromsö pendlar temperaturen runt nollan nu. Inte så mycket kallare än Stockholm, men vi har tur och möts av ett vinterlandskap, och mycket mer snö ska falla de tre dagar vi är där. Hamnen är dock alltid isfri. Fritidsbåtar och fiskebåtar ligger i året runt. Mängder av valsafaribåtar utgår härifrån. Valsäsongen pågår från november till februari.

Isfritt för stora och små båtar.

Det är betydligt fler turister än jag trodde. SAS-flighten till Tromsö från från Oslo är nästan full, på en måndagsmorgon! På gator och restauranger hörs mer engelska och kinesiska än norska. Det är en strid ström av turister till museer och souvenirbutiker, speciellt från tidig eftermiddag när mörkret definitivt har lagt sig och utomhusaktiviteter (förutom norrskens-spaning) inte lockar längre.

Snöstorm på vägen upp med Fiellhissen.
Längst bort th skymtar bron och den vita kyrkan.

Mörkret ja. Det var en slump att vi bokade vår resa över samma dag som årets sista solnedgång (26 november, kl. 11.56). Kanske är det den alla är här för att beskåda? Vi tar den extremt dyra linbanan upp på berget med det ödmjuka namnet Storstenen för att få bättre utsikt över eventet. Vi har tur och prickar in en tidpunkt just mellan två snöstormar för toppturen, och kan pulsa runt i nyfallen snö med magisk utsikt över Tromsö. Ljuset är vackert men solen går obönhörligen ner "i säck". I ärlighetens namn är vi också lite sena och kommer upp på berget strax efter 12. Här finns också ett mysigt café att värma sig i efter pulsandet. Man kan till och med få en irish coffe, men bara efter kl. 13. Efter att ha bevittnat en solnedgång tror man ju att baren ska vara öppen, men så är alltså inte fallet. På vägen upp kan man gå förbi Ishavskatedralen, en modernistisk kyrkobyggnad vackert belägen vid havet, och gå över den imponerande Tromsöbron som knakar oroväckande i snöstormen. Den börjar precis vid vårt boende; Vervet Total Apartments.

Promenad i Vervet/Varvet.
Tromsös svar på Hammarby sjöstad, fast bättre.

Det tar mig ett tag innan jag inser att Vervet betyder Varvet, vilket också är namnet på den nya stadsdel som har byggts i det gamla varvsområdet vid brofästet. Så nytt att det inte ens är med på google maps. En hel del av de trendiga restaurangerna ser ut att ligga mitt i vattnet. Jag bokade lägenhetshotellet här för att det var det billigaste i stan (ca 2300/natt) men det visade sig också vara ett perfekt område att bo i. Mysigt bageri i samma hus bland annat. Många restauranger inom ett stenkast liksom det intressanta Polarmuseet om den arktiska historien ur flera synvinklar, såsom jakt och expeditioner. "Hotellet" saknar dock en ordentlig reception. Man ska checka in med diverse nyckelboxar och koder som inte kommer fram. Som tur är är kontoret bemannat så vi får hjälp och kan senare njuta av en enorm lägenhet med två sovrum samt vardagsrum med soffa, tv, bäddsoffa, kök, tvättmaskin och balkong. Här skulle man kunna bo länge! Det bästa är kanske ändå golvvärmen som ger badrum och hall bastufeeling.

Överlag är man bra på att värma upp sina inomhusmiljöer här. Där elementen inte räcker till står små värmefläktar. Även vissa till synes slumpmässigt utvalda trottoarer är uppvärmda och skönt snöfria. De andra är ett skämt. Jag ska aldrig mer klaga på Stockholms snöröjning. Detta är halka på en helt ny nivå. Halare än den mest perfekta skridskobana, överallt. "Ta av dubbarna" står det skyltat så fort man ska in. Det stod ingenstans att man skulle ha med dem till Tromsö, men nu vet ni!

Det finns också en kyrka från 1861 mitt i stan, helt i trä.
Mycket fina gamla trähus här, allt är inte modernism.

Novemberregn i mysigt Amsterdam

Det var drygt 20 år sedan jag var i Amsterdam sist, så nu var det hög tid igen! På Norwegian-flighten ner på fredagsmorgonen känns det som om jag är den enda över 25. Det är tydligen hit svenska ungdomar reser för att festa och röka på. Cannabisröken ligger mycket riktigt tät över stan och affärsinnehavare är inte sena att profitera på hungriga, höga turister och säljer snabba kalorier ofta i form av goda sötsaker i vart och vartannat hörn. Den zombieaktiga turistgruppen funkar sämre med stans galna cyklister som betraktar hela stan som sin privata autobahn. Jag har faktiskt aldrig sett så snabba cyklar! Inte bara män i lycra. Alla här har smala hjul, ständigt handen på ringklockan och turisthat i blick. Ösregn och höststorm stoppar dem inte heller. De är riktigt hardcore.

Förutom all cannabis och alla cyklar fattar jag omedelbart tycke för den här stan. Det har nog att göra med att vi inte bor i centrum utan i Amsterdam Oost som är en supermysig stadsdel bortom turiststråken men ändå på gångavstånd till allt. Hotellet Social Hub är verkligen just det med flera barer och sociala utrymmen men ändå det kanske tystaste hotell jag någonsin har bott på. Fråga mig inte hur det går ihop. Industriell stil med rå betong i taket men heltäckningsmatta på golvet. Trots att vi bor precis vid hissarna hör man inte ett knyst från andra gäster.

Vi hann prova två lokala restauranger, en vegansk (Hearth) och en sushi (Sushi Fanatics), båda utmärkta. Amsterdam är inte billigt men inte heller hysteriskt dyrt. Man blir ju glad när en öl kostar 4-5 EUR, tills man inser att de har för vana att servera dem i ibland så lite som 15 cl-glas. Och trots att man skryter om att ha ett av Europas bästa kranvatten står vatten alltid på menyn och kostar uppemot 5 EUR flaskan. Jag tror man explicit måste be om ett glas kranvatten. Då kan man om man har tur få sig en shot vatten till sin lilla öl. Frukost ingår inte på hotellet men det är inga problem i denna stad där det verkar finnas nästan lika många mysiga brunchställen som cyklar. Stärkta av nespresso på rummet, goda brunchmackor och medhavt vatten tar vi oss an museiutbudet. Har förbokat biljetter till Anne Franks hus mitt i gamla stan. Med audioguide lotsas man igenom huset där Anne och familjen gömde sig 1942-44 och där hon skrev den berömda dagboken. En så gripande historia och sådan tur att hennes far överlevde och kunde göra Annes ord och upplevelser odödliga efter kriget.

Mindre gripande är Stedelijk, museet för modern konst. Lite tjatigt med konstnärer som beklagar sig över samtiden på temat postkoloniala strukturer, könsmaktordningen eller klimatkrisen. De historiska delarna på övre våningen med konst och design från 50-talet och framåt är mer sevärda.

Fyra dagar folkdans i Marocko

Dans i Agafay-öknen

När det öppnar sig en möjlighet att resa till ett nytt land är jag inte sen att tacka ja. Att Marockoresan sen visar sig innebära krav på att dansa folkdans är bara en smärre plump i protokollet. Den stora internationella folkdansfestivalen med dansgrupper från hela världen; Marrakech folklore days, börjar samma dag som jag landar från Nice. Ur askan i elden gällande fullspäckat schema.

Utsikt över torget, relativt stilla dagtid...

Jag landar strax innan 18 och ska stå på scenen vid 21. Hade vår guide hämtat mig som avtalat hade det varit gott om tid, men nu får jag leta förgäves efter mitt namn bland hundratals skyltar och sen ändå ta en egen taxi. När jag ansluter mig till resten av folkdansgänget vid scenen är alla redan ganska trötta på vår "guide"; en ung tjej som säkert försöker sitt bästa men är värdelös på logistik, i ett land som redan från början är en logistisk mardröm. Tid är ett mycket relativt begrepp här. Ibland väntar man förgäves på mat i timmar, ibland kommer den innan man ens hunnit äta upp rätten innan. Bussar kommer inte alls, någon timme sent, eller undantagsvis lite innan utsatt tid.

...men betydligt livligare på kvällen.

Men folkets entusiasm håller vårt humör uppe. Alla glada tillrop när vi går runt i våra folkdräkter, alla som vill ta bilder med oss, och se oss dansa på ett fullsatt Jemaa el-Fnaa (stora torget mitt i stan). Eller oss och oss. Då jag i ärlighetens namn inte kan dansa har jag bara fått en liten "roll". Jag dansar i några sekunder och håller sedan ställningarna vid scenkanten. Men en eftermiddag ska vi plötsligt lära ut svenska ringlekar på ett kulturcentrum för barn och unga. Äntligen något jag kan! Räven raskar, Karusellen, Björnen sover, med mera. Sen får de lära oss marockansk dans. Ett mycket uppskattat kulturutbyte.

Än mer kultur får vi sista dagen med ett besök hos Gita Sellman på hennes kombinerade dansmuseum/pensionat. Hon har sparat dräkter från hela världen med fokus på mena-länderna där hon bott och rest mer än de flesta västerlänningar. Sedan 1989 äger hon det vackra hus i centrala Marrakesh som vi nu får se. Komplett med innergård och takterrass. Är lite avundsjuk på de i gruppen som ska vara kvar här några nätter och känner att jag kanske inte har fått en rättvisande bild av Marocko.

Utsikt över den myllrande staden från Gitas tak.

Att få vara med på en folkdansfestival är så klart fantastiskt, och att dansa i solnedgången i öknen i samband med festivalens avslutningsmiddag likaså. (Discodans, så här kunde jag också vara med!) Hotellet och guiden var dock katastrofalt dåliga. Har inte bott på ett hotell med så dåliga onlineomdömen som Hotell Mogador Menzah sen jag började använda internet. Rummen var visserligen enorma med både kök och vardagsrum men det var så smutsigt att man var tvungen att ha skor inomhus. Rök, ljud, kyla och värme letade sig alla lika effektivt in från gatan utanför. De elektroniska nycklarna var tvungna att förnyas efter varje användning. Schampo och hårtork fanns inte men personalen var vänlig och gav mig en skål (!) med schampo/tvål ur en stor dunk när jag bad om det.

Egen tid mellan kampen med silverfiskar på rummet och väntan på bussar, guider och anpassning till ständigt skiftande schema var helt enkelt knapp. Vi fick se en del av gamla stan och dess kommers på vägen till och från Jemaa el-Fnaa och de förbokade restaurangerna. Fascinerande men samtidigt hemskt med alla dessa hästdroskor, ormtjusare och apor i bur. Fantastisk shopping, så fördelen var att man sparade pengar genom att bara vallas igenom det hela.

Snabb Cannes-visit med sol, strand och möten

Ett snabbt dopp i det svala Medelhavet hanns också med

Tv-mässan MIPCOM i Cannes firar 40 år i år, med fyrverkerier och längre köer än vanligt på invigningsfesten. Jag har varit med de senaste 12 åren för Axess tv:s räkning, även covidåret då jag satt i hyrd lägenhet och tog alla möten via zoom. Kan konstatera att man orkar färre cocktailfester för varje år men sen är utbudet också sämre. Vi maxar redan på söndagen med tre bra fester: två på stranden och en takterrass hos Nordisk film där vi slinker in precis innan stängning. Invigningsfesten plus takterrassfest på måndagen, bjudmiddag och snabb visit på strandfest på tisdagen. På onsdagen är det dags att börja packa och vi tar ett glas hos några mip-vännner som har öppet hus i sin lägenhet innan middag på populära skaldjursrestaurangen Astoux nere vid hamnen.

Mötena blir tyvärr inte färre utan snarare fler för varje år. Första dagen är alla säljare mycket entusiastiska, jag som köpare också, och samtalen drar ofta över den utsatta halvtimmen. På onsdagen har hälften tappat rösten och katalogerna med dokumentärfilmer bläddras igenom betydligt snabbare. Det bästa med mässan förutom alla trevliga möten är att man får kaffe överallt. Detta är speciellt viktigt eftersom vi i år hyr en lägenhet och jag inte orkar lista ut hur kapselmaskinen fungerar. Nästa år får det bli hotell igen. Gärna det där trevliga med balkonger där ägaren trugar på en frukost fast det är oklart om det ingår eller inte. Lägenheten har visserligen balkong men utsikten är en vägg fem meter bort. Dock är den renare än de flesta franska hotellrum, själva lägenheten alltså, balkongen är mer än lovligt skitig.

Efter bara knappt fyra dagar på plats är det dags att åka vidare. Så många goda ostar och måltider som inte hunnits med, för att inte tala om shoppingen. Har inte varit inne i en enda butik. Men det är sådant som får stryka på foten när landsamlandet går först. Nu hägrar några dagar i Marocko. Det marockanska flygbolaget hävdar att man bör vara på flygplatsen tre timmar innan avgång, och i vissa städer och regioner fyra (!) timmar, däribland Frankrike. Detta är helt och hållet fake news kan jag nu meddela. Incheckningen öppnar tre timmar innan avgång så innan dess finns ingen som helst anledning att vara på flygplatsen, men två timmar hade räckt utmärkt det också.

Balkongutsikt från Airbnb-lya