Algerietresan fortsätter till Alger

Soligt, skurar och kallt i Alger, runt 10-15 grader på dan.

Efter två nätter och en heldag i de hisnande utsikternas Constantine var det dags att flyga tillbaka till huvudstaden Alger. Tydligen är vägarna bra och bensinen billig men när inrikesflyget kostar under 500 kr per person tur och retur föll valet på det. I Alger finns både tåg och tunnelbana så man är inte fullt lika beroende av den där lite opraktiska taxiappen. Från flygplatsen tar tåget 20 minuter, vilket troligen är lite snabbare än taxi, och kostar 5 kr. Arlanda express släng dig i väggen! Men det kanske också ska nämnas att det går max en gång i timmen... T-banan inne i stan går desto oftare och är ännu någon krona billigare. Biljett löses snabbt och så klart kontant precis innan spärrarna.

Första sightseeing-stoppet i Alger blev ett kvällsbesök i vackra kyrkan Notre Dame d'Afrique från 1872. Lyckas pricka in en mässa på arabiska, annars hålls den nog på franska. Den fina inskriptionen längst fram i kyrkan var i alla fall på franska: Notre Dame d'Afrique priez pour nous et pour les Musulmans (Be för oss och för muslimerna). Här som överallt är alla mycket vänliga och sociala. Talar med en tjej från Kenya och en dam från Spanien som har bott här i över 50 år. Sedan får vi restaurangtips av kyrkovaktmästaren och hamnar på ett trendigt café där vi äter en vitpizza med gravlax. Otypiskt för regionen kanske men väldigt gott!

Stillsam kommers i kasbahn

Alger har föga förvånande inte så många turistmåsten. Men bara att ströva runt i stan kan man lätt ägna flera dagar åt. Den är trots allt hem åt över 4 miljoner människor och väldigt vidsträckt. De centrala delarna domineras av trappor och backar, och franskinspirerade avenyer på längden, med fasader som ett bedagat Paris, precis som jag föreställt mig. I gamla stan ovanför hamnen och marknadskomersen i norra delarna av stan är husen mindre och gränderna vindlar sig uppåt genom många rivningstomter och högar av sopor, men det finns fullt av guldkorn i form av små caféer, butiker och hantverkare. Då detta som sagt är ett land med nära nog noll turism saknas helt inkastare och aggressiva försäljare. Snarare får man själv försöka påkalla uppmärksamhet om man vill köpa något.

Kaffepaus i kasbahn

Dag två tar vi tunnelbanan åt andra hållet, mot botaniska trädgården. Så mycket trädgård är det inte utan snarare en ganska vildvuxen park med alléer av olika träd på den 32 ha stora ytan: fikusar, palmer, dracenor med mera. Desto mer att se finns på konstmuseet tvärs över gatan, ett av Afrikas största. Ingången till det vackra 30-talshuset är knappt skyltad. Vi betalar 14 kr per person och ser vacker lokal konst på plan 1 och 2, men sen på tredje våningen öppnar sig rum på rum med tavlor och skulpturer av Rodin, Monet, Renoir, Degas, Pissarro och många fler av konsthistoriens mest kända namn. Sällan har jag sett så mycket storslagen konst för så lite pengar. En terras med skulpturer och utsikt ingår också.

Trappor, trappor, trappor. Alger är en brant stad!

Restaurangutbudet är större i storstaden Algers än i Constantine. Även här många enkla "snabbmatsställen" men det går att hitta högre mysfaktor också. Restaurang El Walima har till exempel både traditionell inredning och typiskt algerisk mat. På El Kenz är det visserligen lysrörsbelysning men också nystrukna dukar samt en perfekt grillad fisk. Detta är också det enda ställe där vi hittar alkohol. Sen står man sig förvånansvärt bra på de frukostar som ingår på alla hotell här. Äggröra, någon varmrätt, kallskuret, grönsaker, yoghurt och massa sötsaker erbjuds, förutom bröd, kaffe och juice. Man klarar sig utmärkt även utan bacon till äggen och vin till middag!

Algeriet är ett land som överraskar: överraskande europeiskt, överraskande billigt, överraskande vänligt, och överraskande lätt att resa runt i på egen hand, kanske på grund av allt ovanstående. Alla pratar franska eller till och med engelska. Visa-kortet kan du lika gärna lämna hemma men de medtagna 100 eurosarna räcker mirakulöst nog gott för alla kostnader för två personer i fem dagar! (Hotell exkluderade.) Och vem behöver internet när man kan fråga sig fram.

Bra start i Algeriet

Det positiva intrycket av Algeriet börjar redan vid visumbesöket på ambassaden. Vi överöses av tips och glada tillrop. Det är dubbla budskap. Å ena sidan verkar man verkligen uppskatta besökare, å andra sidan gör man det komplicerat för turister. Pappersexercisen fortsätter vid ankomsten till Alger. Ett par papper till ska fyllas i vid olika tillfällen på flygplatsen men eftersom vi är de enda turisterna är det aldrig några större köer eller väntan. Bara idel leenden, välkomnanden och nyfikenhet. Så fort man stannar upp och ser förvirrad ut kommer någon till undsättning, både på flygplatserna och sedan på plats i staden Constantine som är vårt första stopp. Tjejen vi köper sim-kort av på Constantines flygplats hjälper oss inte bara att boka taxi utan följer också med ut i den svinkalla kvällen och ser till att vi hamnar i rätt bil och att chauffören har växel. Killen i banken där jag växlar pengar tipsar mig om att växla på gatan i stan istället där kursen är bättre. Jag växlar 30 EUR till den officiella kursen men mycket riktigt visar det sig sen att man får nästan dubbelt så mycket när man växlar "svart". Återigen dubbla budskap. Detta är ett kontantland där det är svårt att få tag i kontanter: Ingenstans tar man kort och ingenstans finns bankomater. Tur att man får mycket för sina euros.

Varför Algeriet då? Ända sedan jag såg andra resebloggares bilder från Constantine och Alger har jag känt att detta måste ses med egna ögon. Speciellt de hisnande broarna och klipporna i Constantine. Denna stad byggdes på en 650 meter hög platå redan av fenicierna, togs över av romarna och år 313 gav kejsar Constantin den ödmjukt nog sitt eget namn. Som det mesta i Algeriet präglas den av fransk arkitektur och ingenjörskonst, med arabisk touch. Vi börjar stadsturen i Ahmed Beys palats från 1800-talet med prunkande innergårdar och vackert mosaikprydda väggar. I ett av de många rummen har man samlat prylar och dräkter från perioden och två guider berättar entusiastiskt på franska och bruten engelska. Sedan fortsätter dagen med brosightseeing. Totalt sju broar korsar den djupa ravinen över floden Rhumel. Den högsta Sidi M'Cid 175 meter upp. Vi ser inga andra "västerländska" turister men många algerier som också beundrar utsikten och tar kort på varandra. Vi går över två broar till: stenbron Bab el Kantra och hängbron Mellah Slimane. Den förstnämnda med höfthöga räcken den andra gungande på tunna stålvajrar. Den här stan är inget för de höjdrädda! Hinner även med en tur i stadens linbana där biljetterna kostar några kronor.

Maten är enkel men god. Tror vi hittar den enda "turistrestaurangen" med lite mysigare inredning: Igherssan, med utsikt över hängbron, där jag äter en gryta med lamm och grönsaker. Annars är det mycket lysrör och plaststolar, och räkna med att alla röker inomhus. Kvällen avslutas med färskpressad granatäppeljuice på ett av dessa "caféer". Jag är enda kvinnan där men ingen höjer på ögonen för det. Vi får i vanlig ordning hjälp att ringa taxi. Det finns en app motsvarande Uber där man beställer, med den nackdelen att man ändå måste prata med chauffören och beskriva var man är. Tror inte de är så bra på gps. Fördelen är att priset är fast och oftast landar på under 30 kr för några kilometers resa tillbaka till hotellet. Billigt, vänligt och hyfsat smidigt är det samlade intrycket av Algeriet so far. Inte alls som Tunisien och Marocko där tumregeln är att om någon är överdrivet trevlig har du betalat för mycket. Här är alla trevliga men vill knappt ta emot dricks!

Dags för årlig worcation i Cannes

Utsikten från hotellbalkong på sjunde våningen

Det är mässtider igen och i år när jag inte har varit på bokmässan i Göteborg är jag än mer laddad för mingel och möten på tv-mässan i Cannes. Jag har visserligen inte fått motta Axess-tittarnas beröm på bokmässan men möter istället programsäljarnas entusiasm och bedyrande om evig vänskap och samarbete. Två sidor av samma arbete. Jag har för andra året tagit med min kollega Jan och delar upp alla möten (över 35 totalt), förutom om någon vill bjuda på en lunch eller drink eller liknande, då dyker vi upp båda två!

Generös strandcocktail med Liongate bjöd på ostron, ostbricka
och samtal med trevlige Tony Shalhoub som är värd för deras nya dokumentärserie.

Detta kan vara första gången i Cannesresandets historia som jag har hittat ett hotell utan något att anmärka på. Hotel Abrial ligger en kilometer från mässhallen, i samma kvarter som stadens judiska kulturcentrum (som helt saknar det massiva säkerhetspådrag som råder vid dess motsvarighet i Stockholm). Priset är rimligt, personalen trevlig, städningen punktlig och oklanderlig. Rummen är rymliga och balkongen med milsvid utsikt likaså. Viktigast av allt är att det finns en fungerande kaffekapselmaskin, och en kyl för att förvara yoghurt och ost till balkongfrukostar. Kollegan som föredrar te får låna vattenkokare och tekopp till sitt rum.

Lunchpaus med svansällskap på stranden

Goda middagar hanns också med.
Här örtgratinerade musslor på Astoux.

En av dessa artighetsfrågor som alltid dyker upp under mässmötena är "När åker du hem?" De allra flesta åker hem senast torsdag morgon trots att mässan officiellt inte är slut förrän torsdag eftermiddag. När jag svarar att jag stannar till lördag morgon möts det av överraskade utrop "Här, i Cannes!?" Som om det vore något konstigt. Egentligen skulle jag gärna ha stannat en vecka extra. Två dagar för shopping, två dagar för strand och tre för utflykter, som Antibes, Iles Lerins, Monaco, etc. Finns mycket att se i krokarna. Istället får jag stryka utflykter och klämma in strand och shopping på 1,5 dagar. Det går över förväntan. På fredagen är det en årlig marknadsdag i centrala Cannes vilket effektiviserar det hela. Affärerna ställer ut kläder och prylar på gatan så man kan få ett hum om utbudet utan att ens gå in. I Frankrike är man mycket noga med prismärkning. Det är något med lagarna. I skyltfönstren är det alltid tydligt skrivet vad allt skyltdockorna har på sig kostar. Normalt är det bara butikerna i den billigare delen av stan längsmed rue Meynadier som hänger ut kläder på gatan, med handskrivna skyltar som "allt för 10 EUR". Nu under marknaden får de konkurrens av de tjusigare boutiquerna. Samma slarvigt handskrivna kartongskyltar men nu med priser som 100 eller 90 EUR. I Cannes finns verkligen något för alla, pris men även stilmässigt. Det märks att man har en stor muslimsk befolkning, och säkert många besökare från MENA. Det råder ingen brist på hellånga kjolar och byxor i mörka färger, sedesamt långärmat utan urringning men ofta smyckat med stenar eller broderi. Jag tittar efter lämpliga outfits till min nästa utlandsresa: till Algeriet i november. Sida vid sida med dessa plagg hänger skapelser med skärningar som visar mer än de döljer, muskorta kjolar och genomskinliga blusar. Något för alla som sagt.

Vårt hotell var även granne med en kosher-butik och en gayklubb. Cannes är kontrasternas stad.:-)

Härlig höst i Böste

Gulliga stugor i Gislövs läge en halvmil från Trellborg.
Här finns också ett fint gratismuseum om traktens fiskehistoria.

Sydvästra Skåne fick mig osökt att tänka på Alaska, och inte främst på grund av de öppna vidderna och närheten till havet. Nej det var människorna som påminde mig. Överallt dessa driftiga, självständiga personer som mer än gärna berättar sitt livs historia, där långt bort i den amerikanska vildmarken liksom här på de bördiga slätterna. Det är som att trycka på en knapp så får man hela harangen som förklarar hur de hamnade här och avslutas med "så flyttade jag in i det här huset, öppnade den här restaurangen, grundade det här museet." eller vad det nu kan vara.

Västra Skåne känns mindre gentrifierat och tillrättalagt än östra, men ändå bubblar det av liv och idéer. Kanske för att det är lite närmare till allt. Det är betydligt närmare till Berlin än Stockholm till exempel. Till kontinenten tar man sig med färja från Trelleborg eller Danmark, eller med flyg från Kastrup som ligger på ungefär samma avstånd som Arlanda från oss i centrala Stockholm.

Men från huvudstaden till Böste läge som var mitt slutmål i Skåne denna gång är det som sagt en bra bit. Rimliga flyg till Malmö är det ont om numera, och då de dessutom inte går från Bromma längre blir det ingen större tidsbesparing. Buss som jag annars gillar tar nästan 10 timmar. Kvarstår tåget, som faktiskt denna gång var hyfsat i tid. Jag hade bokat plats i djurvagn med baktanken att dessa platser nog blir bokade sist samt att man eventuellt slipper skrikande barn. Vem orkar resa med både djur och barn liksom? Det var en fail kan jag säga. Tågen var fullbokade till sista plats. Skrikande bebis på vägen ner. Kattburar kring fötterna på vägen hem.

Resestressen rann dock snabbt bort efter en kall cider i väninnans trädgård ett stenkast från havet och promenad på den vita, folktomma sandstranden. Nåja, inte helt folktomt. På vägen ner hindras vi av en granne med strandtomt som just kommit ner för helgen. Han vill gärna visa sin utsikt och bjuda på ett glas innan vi fortsätter promenaden.

Som sagt fortsätter vi att mötas av människor som bjuder på sig själva. En av höjdpunkterna är ett besök på Uniformsmuseet i Klagstorp som startades för fem år sedan av eldsjälen Nicklas Östergren, som också jobbar med uthyrning av både civila och militära uniformer till inspelningar. Idag har man två våningar med allt från FN-soldater till lapplisor men en utbyggnad med ett tredje våningsplan planeras. Det ser vi fram mot!

Köpmansmagasinet i Smygehuk, mycket kvalitetsshopping på en plats.

Dagen fortsätter med shopping i flera av alla dessa små butiker som lokalborna öppnar upp med allt från hemlagade marmelader, handgjorda smycken och keramik till loppis och mer ordinära inredningsdetaljer. God fika på Sveriges sydligaste udde Smygehuk hinns med innan ett dopp i det fortfarande ganska varma havet. I Trelleborg äter vi middag på helt nyöppnade restaurang Glas högst upp i ett före detta hamnmagasin med fin utsikt över färjorna. Vi stresstestar personalen genom att skicka ut en seg kalv men det är inga problem. Restaurangchefen provsmakar till och med rätten själv och konstaterar att den verkligen var seg. Den byts utan knot ut mot en perfekt hälleflundra.

Utsikt från restaurang Glas. Det är något härligt med utsikt mot färjor, liksom flygplatser.
Man blir sugen på att resa!

Från bruk till bagagefadäs i Åbo

 

Byggnaden till vänster ovan hyser förutom restaurang
även ett museum med gamla prylar och vagnar.

Det blev bruks- och herrgårdstema på årets sommar. Jag åkte mer eller mindre direkt från sedvanlig worcation på Engelsbergs bruk till herrgården Wiurila utanför Åbo, som sedan något år tillbaka drivs av en vän. Här råder ingen brist på aktiviteter. Det finns golfbana, konstutställning, stall, museum och restaurang. Vi får en privat guidning i de museala delarna av karaktärshuset som det heter på finlandssvenska. På rikssvenska skulle man säga mangårdsbyggnad eller huvudbyggnad. Sommarens konstutställning är inrymd i de vackra gamla ekonomibyggnaderna där vi går runt på egen hand med Google Lens översättningsverktyg i högsta hugg. Några verk har titlar på engelska men finskan dominerar. Skyltar på svenska ser man nästan ingenstans i Finland numera, så Lens är oumbärligt! Man riktar bara  kameran i appen mot texten och ser en hyfsat bra översättning.

Tykö Kinainspirerande brukskyrka från 1830.

Vi gör en utflykt till den betydligt större och lantligare gården Kalmusnäs på ön Kimito, en kort bilfärja från fastlandet. Vid färjeläget finns en härlig sandstrand med muminhusliknande omklädningshytter, och bastu förstås, men det känns inte som den behövs när temperaturen ligger en bit över +25. De dagliga eller nattliga skurarna gör bara luftfuktigheten högre. Sista dagen låter vi oss inspireras av den turistvänliga bruksmiljön kring Tykö och Mathildedal. Här finns massor av roliga hantverksbutiker. Vi avslutar dagen med en fantastiskt god vitpizza med gravlax på Bistro Bruket. Här finns förutom café, restaurang och butiker även ett hotell inrymt i containrar med panoramafönster. Smart och snyggt!

På lördagen är meningen att vi ska ta tåget till Åbo, strosa runt under dagen och ta nattbåten till Stockholm på kvällen... När vi anländer till Åbo med det punktliga finska tåget visar det sig dock att förvaringsskåpen på stationen är stängda. Det är smällvarmt och väskorna väger ton. Jag finner på råd, konstmuseet bara en kort, svettig promenad uppför en kulle (Åbo har många kullar) har säkert skåp. Det har de, och gratis är de. Perfekt! Vi låser in bagaget och går till friluftsmuseet Klosterbacken. Det ligger på andra sidan ån och består av 18 olika gamla trähuskvarter. Det mesta av staden förstördes i en brand år 1827 men dessa skyddades av, guess what: en kulle! Det finns hur mycket som helst att se här. Man kan gå in i nästan alla små hus. I några arbetas det med tidstypiskt hantverk och andra än inredda som när de var bebodda, med texter om de som bodde där kring förra sekelskiftet eller ännu tidigare. Vid 18 ska vi ta tåget ner till hamnen men jag får en ond aning och tittar på telefonen vid 17. När stängde egentligen konstmuseet? Kl. 17 visar det sig! Men någon måste ju vara kvar till lite efter? Jag springer de två kilometrarna, men det är lönlöst. När jag kommer fram är allt låst och släckt. Ingen går att nå på någon telefon. Att åka hem utan bagage (med nycklar, pass och annat matnyttigt) känns som en dålig idé. Det får bli en natt och dag till i Åbo helt enkelt!

Aura å löper rakt genom stan.

Vi är inte helt missnöjda. Hinner ju äta mer god mat. En ny vitpizza samt carpaccio och rödvin på Tintås trevliga uteservering nere vid ån. Samt brunch bestående av hemlagade pajer och rabarbersaft på Café Qwensels idylliska innergård. Hotellet vi snabbt bokar är dock en logistisk mardröm utan reception. Man ska få en länk och fylla i uppgifter online för att få en kod, istället för nyckel. Vi är många irriterade gäster som ger varandra uppmuntrande tillrop i trappen men till slut tar vi oss in i rummet. Att boka ny hytt på Vikingline är desto enklare och billigare.

Så söndagen ägnas istället för att packa upp, tvätta och städa hemmavid i tur och ordning åt besök på arkeologiskt museum med utgrävda husruiner från medeltiden, besök i domkyrkan samt en tur till Åbo slott med anor från 1200-talet där Vasasönerna varit och härjat. Slottet ligger lämpligt nog bara fem minuters promenad från hamnen där vi avslutar Finlandsvistelsen på en oväntat bra kinakrog innan det är dags för solnedgångsdrink bland skrikande barn på Viking Grace. Lekplatsen låg olämpligt nog på samma sida som kvällssolen...

Ingången till Åbo slott. Besök rekommenderas!

Albanienresan avslutas i Durrës med omnejd

Trots sin storlek och popularitet saknar Shkoder en ordentlig busstation. Bussen från Montenegro stannade helt sonika mitt i en rondell och min nästa buss vidare mot Durres två timmar söderöver avgick från en vanlig hållplats nästan mitt emot hotellet. Där står den lilla minibussen faktiskt prydligt parkerad en halvtimme innan avgång och chauffören lyckas scanna min i förväg inköpta mobila biljett. Men där är det slut på moderniteterna. Ac finnes ej, och inte heller på bussen till vårt hotell från centrala Durres, som roligt nog visar sig vara en gammal SL-buss. De går ofta på export, med svenska instruktionsskyltar och allt.

Lite svalka under amfiteater.

Jag hade nog inte förstått att Durres var så stort. Vårt hotell RivierA ligger drygt 20 minuter med buss eller taxi från själva stan, mitt i ett område med massa andra hotell, restauranger och små souveniraffärer. Den oändliga, finkorniga sandstranden är full av hyrbara stolar och parasoller på hyfsat bekväma avstånd från varandra. Detta är inte lika instagramvänligt som Sveti Stefan. Sanden är grådaskig och vattnet detsamma. Siktdjupet är kort och vattnet ljummet. Solnedgångarna bakom Durres höghus i fjärran än dock oslagbara. Vi trotsar värmen och promenerar runt i gamla stan där en dag. Ser resterna av den gamla stadsmuren och går in i en romersk amfiteater. Lite unikt att få vandra i de gångar där gladiatorer och lejon en gång väntade på sitt öde. Här finns också rester av kristen mosaik, från tiden då arenan tjänade som kyrka för tidiga kristna. Även här i centrum finns en strand och strandpromenad, med lite mindre folk än i turiststadsdelarna.

En om möjligt ännu varmare utflykt blev det till bergsbyn/staden Berat som kröns av en muromgärdad gammal stadsdel högst uppe på berget och sluttningarna av traditionella vita hus och trånga, stenbelagda gränder. Även här moskéer och kyrkor sida vid sida. Innanför den gamla stadsmuren var moskén dock en ruin och kyrkan ombyggd till vanligt hus under kommunisttiden, men nu användes den vad jag förstod som kyrka igen.

Vackra Berat

Hela gänget var exalterade att få gå på restaurang och få beställa egen mat, efter flera dagars hotellmat. Restaurangägaren på restaurang Mbrica hann förklara menyn, ta beställningar och servera 10 pers, dessutom berätta om familjerecepten, samt ta betalt av alla, på mindre än en timme. Imponerande! Jag åt någon typ av ostgratäng med färskost, spenat och svamp mellan pannkaksliknande lager under ett rejält osttäcke. Jättegott, och så klart inte dyrt.

Prisnivån, servicenivån, maten och alla mindre städer inåt landet är Albaniens usp. De turistanpassade kuststäderna är inte direkt vackra, men de tjänar sitt syfte väl. Tyvärr är engelskakunskaperna lika med noll hos de flesta buss- och taxichaufförer, så transportadmin kräver lite tålamod och/eller förberedelser. Hyr en bil och åk hit utanför högsäsong (dvs inte juli eller augusti) är mitt bästa tips.

Prisvärt stopp i vänliga Shkoder

EU- och ALbanienflaggor på gågata i Shkoder.

Moskéerna och maten är de mest påtagliga skillnaderna när man korsar gränsen från Montenegro till Albanien. Från Montenegos lite tafatta försök att ta sig an medelhavsköket till ett Albanien där de verkar oförmögna att göra dålig mat. Till och med här i Durres där vi är förpassade till hotellets lite trista halvpensionsmeny är allt gott och smakrikt. Albanien, den fd så hårda kommunistdiktaturen är nu sugna på att bli med i EU. Redan vid gränsen möts man av EU-flaggor. Det såg man inget av i mer ryssvänliga Montenegro som ju blev självständigt land (från Serbien) först 2006. Här i Albanien var religion totalförbjudet under diktaturen men nu trängs kyrkor med moskéer.

Museum till minne av kommunismens offer,
delvis inrymt i ett fd fängelse/tortyrcentral.

Mitt första stopp i Albanien är Shkoder/Shkodra, bara någon dryg timme med buss från gränsen. En större stad än jag hade förväntat mig. Tyvärr närmare 40 grader varmt och inget vatten i sikte. Man kan göra utflykter till sjö och flod men det kändes lite stressigt när man bara har en dag på plats. Lösningen blev att bocka av alla museer som låg inom tio minuters promenad från hotellet för att undfly den obarmhärtiga solen. Finns även en hel del shopping längs de mysiga gågatorna i centrum. Efter en middag bestående av delikat pasta med räkor och en liten flaska mineralvatten (för ett totalpris av drygt 100 kr) googlade jag "takbarer" och hittade två på samma gata som restaurangen. Den ena visade sig inte vara en bar alls utan ett vandrarhem med takterrass. Blev dock bjuden på en öl av föreståndaren som hade middag med sina vänner där när jag varm och förvirrad hade tagit mig uppför de tre våningsplanen. Förstod sen att han nog trodde att jag faktiskt bodde på vandrarhemmet. Smet snabbt iväg till nästa takbar efter uppdrucken öl. Primo var en mer exklusiv cocktailbar men fortfarande kostade de dyraste drinkarna inte mer än 70 kr. Betydligt mer folkliv i parkerna och på gatan än på baren dock, åtminstone så länge jag orkade hålla mig ute, dvs till halv elva tiden.

Primo takbar. Lugnt en fredagskväll,
trots att det bjöds välblandade, billiga negronis.

I Shkodra hittade jag resans billigaste och bästa hotell. Nyöppnade, familjeägda Monte boutique hotel bara ett stenkast från bussen och centrum. Här fanns det jag saknat på de två andra hotellen (Sveti Stefan och Durres) frukost serverad vid bordet, kaffe, schampo och "do not disturb" skylt. Utan både den och säkerhetskedja kunde städerskorna störta in i rummet på alla möjliga och omöjliga tider, vilket de också gjorde på de andra orterna...

Shkodra kan sammanfattningsvis varmt rekommenderas, men kanske inte så här mitt i sommaren, och helst mer än en dag för att hinna se omgivningarna också.