Från bruk till bagagefadäs i Åbo

 

Byggnaden till vänster ovan hyser förutom restaurang
även ett museum med gamla prylar och vagnar.

Det blev bruks- och herrgårdstema på årets sommar. Jag åkte mer eller mindre direkt från sedvanlig worcation på Engelsbergs bruk till herrgården Wiurila utanför Åbo, som sedan något år tillbaka drivs av en vän. Här råder ingen brist på aktiviteter. Det finns golfbana, konstutställning, stall, museum och restaurang. Vi får en privat guidning i de museala delarna av karaktärshuset som det heter på finlandssvenska. På rikssvenska skulle man säga mangårdsbyggnad eller huvudbyggnad. Sommarens konstutställning är inrymd i de vackra gamla ekonomibyggnaderna där vi går runt på egen hand med Google Lens översättningsverktyg i högsta hugg. Några verk har titlar på engelska men finskan dominerar. Skyltar på svenska ser man nästan ingenstans i Finland numera, så Lens är oumbärligt! Man riktar bara  kameran i appen mot texten och ser en hyfsat bra översättning.

Tykö Kinainspirerande brukskyrka från 1830.

Vi gör en utflykt till den betydligt större och lantligare gården Kalmusnäs på ön Kimito, en kort bilfärja från fastlandet. Vid färjeläget finns en härlig sandstrand med muminhusliknande omklädningshytter, och bastu förstås, men det känns inte som den behövs när temperaturen ligger en bit över +25. De dagliga eller nattliga skurarna gör bara luftfuktigheten högre. Sista dagen låter vi oss inspireras av den turistvänliga bruksmiljön kring Tykö och Mathildedal. Här finns massor av roliga hantverksbutiker. Vi avslutar dagen med en fantastiskt god vitpizza med gravlax på Bistro Bruket. Här finns förutom café, restaurang och butiker även ett hotell inrymt i containrar med panoramafönster. Smart och snyggt!

På lördagen är meningen att vi ska ta tåget till Åbo, strosa runt under dagen och ta nattbåten till Stockholm på kvällen... När vi anländer till Åbo med det punktliga finska tåget visar det sig dock att förvaringsskåpen på stationen är stängda. Det är smällvarmt och väskorna väger ton. Jag finner på råd, konstmuseet bara en kort, svettig promenad uppför en kulle (Åbo har många kullar) har säkert skåp. Det har de, och gratis är de. Perfekt! Vi låser in bagaget och går till friluftsmuseet Klosterbacken. Det ligger på andra sidan ån och består av 18 olika gamla trähuskvarter. Det mesta av staden förstördes i en brand år 1827 men dessa skyddades av, guess what: en kulle! Det finns hur mycket som helst att se här. Man kan gå in i nästan alla små hus. I några arbetas det med tidstypiskt hantverk och andra än inredda som när de var bebodda, med texter om de som bodde där kring förra sekelskiftet eller ännu tidigare. Vid 18 ska vi ta tåget ner till hamnen men jag får en ond aning och tittar på telefonen vid 17. När stängde egentligen konstmuseet? Kl. 17 visar det sig! Men någon måste ju vara kvar till lite efter? Jag springer de två kilometrarna, men det är lönlöst. När jag kommer fram är allt låst och släckt. Ingen går att nå på någon telefon. Att åka hem utan bagage (med nycklar, pass och annat matnyttigt) känns som en dålig idé. Det får bli en natt och dag till i Åbo helt enkelt!

Aura å löper rakt genom stan.

Vi är inte helt missnöjda. Hinner ju äta mer god mat. En ny vitpizza samt carpaccio och rödvin på Tintås trevliga uteservering nere vid ån. Samt brunch bestående av hemlagade pajer och rabarbersaft på Café Qwensels idylliska innergård. Hotellet vi snabbt bokar är dock en logistisk mardröm utan reception. Man ska få en länk och fylla i uppgifter online för att få en kod, istället för nyckel. Vi är många irriterade gäster som ger varandra uppmuntrande tillrop i trappen men till slut tar vi oss in i rummet. Att boka ny hytt på Vikingline är desto enklare och billigare.

Så söndagen ägnas istället för att packa upp, tvätta och städa hemmavid i tur och ordning åt besök på arkeologiskt museum med utgrävda husruiner från medeltiden, besök i domkyrkan samt en tur till Åbo slott med anor från 1200-talet där Vasasönerna varit och härjat. Slottet ligger lämpligt nog bara fem minuters promenad från hamnen där vi avslutar Finlandsvistelsen på en oväntat bra kinakrog innan det är dags för solnedgångsdrink bland skrikande barn på Viking Grace. Lekplatsen låg olämpligt nog på samma sida som kvällssolen...

Ingången till Åbo slott. Besök rekommenderas!

Albanienresan avslutas i Durrës med omnejd

Trots sin storlek och popularitet saknar Shkoder en ordentlig busstation. Bussen från Montenegro stannade helt sonika mitt i en rondell och min nästa buss vidare mot Durres två timmar söderöver avgick från en vanlig hållplats nästan mitt emot hotellet. Där står den lilla minibussen faktiskt prydligt parkerad en halvtimme innan avgång och chauffören lyckas scanna min i förväg inköpta mobila biljett. Men där är det slut på moderniteterna. Ac finnes ej, och inte heller på bussen till vårt hotell från centrala Durres, som roligt nog visar sig vara en gammal SL-buss. De går ofta på export, med svenska instruktionsskyltar och allt.

Lite svalka under amfiteater.

Jag hade nog inte förstått att Durres var så stort. Vårt hotell RivierA ligger drygt 20 minuter med buss eller taxi från själva stan, mitt i ett område med massa andra hotell, restauranger och små souveniraffärer. Den oändliga, finkorniga sandstranden är full av hyrbara stolar och parasoller på hyfsat bekväma avstånd från varandra. Detta är inte lika instagramvänligt som Sveti Stefan. Sanden är grådaskig och vattnet detsamma. Siktdjupet är kort och vattnet ljummet. Solnedgångarna bakom Durres höghus i fjärran än dock oslagbara. Vi trotsar värmen och promenerar runt i gamla stan där en dag. Ser resterna av den gamla stadsmuren och går in i en romersk amfiteater. Lite unikt att få vandra i de gångar där gladiatorer och lejon en gång väntade på sitt öde. Här finns också rester av kristen mosaik, från tiden då arenan tjänade som kyrka för tidiga kristna. Även här i centrum finns en strand och strandpromenad, med lite mindre folk än i turiststadsdelarna.

En om möjligt ännu varmare utflykt blev det till bergsbyn/staden Berat som kröns av en muromgärdad gammal stadsdel högst uppe på berget och sluttningarna av traditionella vita hus och trånga, stenbelagda gränder. Även här moskéer och kyrkor sida vid sida. Innanför den gamla stadsmuren var moskén dock en ruin och kyrkan ombyggd till vanligt hus under kommunisttiden, men nu användes den vad jag förstod som kyrka igen.

Vackra Berat

Hela gänget var exalterade att få gå på restaurang och få beställa egen mat, efter flera dagars hotellmat. Restaurangägaren på restaurang Mbrica hann förklara menyn, ta beställningar och servera 10 pers, dessutom berätta om familjerecepten, samt ta betalt av alla, på mindre än en timme. Imponerande! Jag åt någon typ av ostgratäng med färskost, spenat och svamp mellan pannkaksliknande lager under ett rejält osttäcke. Jättegott, och så klart inte dyrt.

Prisnivån, servicenivån, maten och alla mindre städer inåt landet är Albaniens usp. De turistanpassade kuststäderna är inte direkt vackra, men de tjänar sitt syfte väl. Tyvärr är engelskakunskaperna lika med noll hos de flesta buss- och taxichaufförer, så transportadmin kräver lite tålamod och/eller förberedelser. Hyr en bil och åk hit utanför högsäsong (dvs inte juli eller augusti) är mitt bästa tips.

Prisvärt stopp i vänliga Shkoder

EU- och ALbanienflaggor på gågata i Shkoder.

Moskéerna och maten är de mest påtagliga skillnaderna när man korsar gränsen från Montenegro till Albanien. Från Montenegos lite tafatta försök att ta sig an medelhavsköket till ett Albanien där de verkar oförmögna att göra dålig mat. Till och med här i Durres där vi är förpassade till hotellets lite trista halvpensionsmeny är allt gott och smakrikt. Albanien, den fd så hårda kommunistdiktaturen är nu sugna på att bli med i EU. Redan vid gränsen möts man av EU-flaggor. Det såg man inget av i mer ryssvänliga Montenegro som ju blev självständigt land (från Serbien) först 2006. Här i Albanien var religion totalförbjudet under diktaturen men nu trängs kyrkor med moskéer.

Museum till minne av kommunismens offer,
delvis inrymt i ett fd fängelse/tortyrcentral.

Mitt första stopp i Albanien är Shkoder/Shkodra, bara någon dryg timme med buss från gränsen. En större stad än jag hade förväntat mig. Tyvärr närmare 40 grader varmt och inget vatten i sikte. Man kan göra utflykter till sjö och flod men det kändes lite stressigt när man bara har en dag på plats. Lösningen blev att bocka av alla museer som låg inom tio minuters promenad från hotellet för att undfly den obarmhärtiga solen. Finns även en hel del shopping längs de mysiga gågatorna i centrum. Efter en middag bestående av delikat pasta med räkor och en liten flaska mineralvatten (för ett totalpris av drygt 100 kr) googlade jag "takbarer" och hittade två på samma gata som restaurangen. Den ena visade sig inte vara en bar alls utan ett vandrarhem med takterrass. Blev dock bjuden på en öl av föreståndaren som hade middag med sina vänner där när jag varm och förvirrad hade tagit mig uppför de tre våningsplanen. Förstod sen att han nog trodde att jag faktiskt bodde på vandrarhemmet. Smet snabbt iväg till nästa takbar efter uppdrucken öl. Primo var en mer exklusiv cocktailbar men fortfarande kostade de dyraste drinkarna inte mer än 70 kr. Betydligt mer folkliv i parkerna och på gatan än på baren dock, åtminstone så länge jag orkade hålla mig ute, dvs till halv elva tiden.

Primo takbar. Lugnt en fredagskväll,
trots att det bjöds välblandade, billiga negronis.

I Shkodra hittade jag resans billigaste och bästa hotell. Nyöppnade, familjeägda Monte boutique hotel bara ett stenkast från bussen och centrum. Här fanns det jag saknat på de två andra hotellen (Sveti Stefan och Durres) frukost serverad vid bordet, kaffe, schampo och "do not disturb" skylt. Utan både den och säkerhetskedja kunde städerskorna störta in i rummet på alla möjliga och omöjliga tider, vilket de också gjorde på de andra orterna...

Shkodra kan sammanfattningsvis varmt rekommenderas, men kanske inte så här mitt i sommaren, och helst mer än en dag för att hinna se omgivningarna också.

Hänförande utsikter i varma Montenegro

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Att samla länder är världens roligaste hobby. Vi får väl se hur lätt det blir när jag väl har bockat av hela Europa, men än så länge har jag några länder kvar här. Tills nyligen bland annat Montenego, det lilla bergiga landet inklämt mellan Kroatien och Albanien, så bergigt att det till och med finns skidorter här! Eftersom jag ska möta upp pojkvännen på gruppresa i Albanien (där jag redan har varit) blev Montenegro sommarens nylandsprojekt och ensamester. Pga värmebölja och tidsbrist blir det bara besök i en ort: pittoreska badorten Sveti Stefan, strax söder om betydligt större turistmeckat Budva. Hittade ett prisvärt hotell med pool och balkong som dessutom för en mindre avgift (näja, 70 EUR) hämtade mig på flygplatsen när jag landade mitt i natten och körde den dryga timmen från huvudstaden på slingriga vägar.

Även Villa Milocer vid stranden med samma namn
var en del av det numera (tillfälligt?) stängda hotellet.

Chauffören tillika hotellägaren förklarar att den stora turistinvasionen börjar från mitten av juli så jag har tajmat det bra. På stränderna (jag räknar till tre inom gångavstånd, men är det inte +35 kan man säkert orka gå längre) är det inga problem att få en perfekt plats precis vid vattenbrynet med sitt parasoll, som hotellet lånar ut. Man vill vara precis vid vattnet då stenarna är brännheta, och av samma anledning är parasoll ett måste. Att gå utan skor är en omöjlighet. Vattnet är däremot svalt och kristallklart. Som en vacker kuliss till det hela ligger den lilla halvö som gjort orten så känd, och instagramvänlig. Den var bostadsområde fram till andra världskrigets slut, sen lyxhotell men stängd under mystiska omständigheter sedan covid. Synd på en så vacker plats.

Sveti Stefans layout är lite som Monaco fast utan hissar. Dessa nivåskillnader är så klart jobbiga att tampas med i hettan, men de fantastiska utsikterna väger upp för besväret. Det är brant och trappor överallt. Ibland oklart vart de leder. Igår hamnade jag inne i ett flerbostadshus när jag bara ville komma ner från huvudvägen till byn igen. Jag var nämligen ute på busspaning. Kollektivtrafiken i det här landet är inte helt lättförståelig. Det sägs gå bussar härifrån till Budva t.ex. Enligt skyltarna vid vägen ca en gång i timmen, men det stod inte exakt när de stannade just här så jag frågade på turistbyrån. "De går var 15e minut" Aha, finns det hållplatser nere i byn också? "Nej det är bara att vinka till sig bussen varsom så stannar den. Det beror på chauffören." Så det går en buss från oklar plats på oklar tid, i bästa fall varje kvart. Dessutom tar den enligt vissa källor 20 minuter men enligt google uppemot en timme... Schrödingers buss delux. Jag gav upp och bokade taxi.

Utsikten från fina restaurang Amadeus vid stranden.
Stenhård risotto men vad gör väl det med denna solnedgång!

Jag har förstått sedan tidigare att Montenego inte är något stort matland och får det nu bekräftat redan på vägen från flygplatsen när jag frågar vad jag ska passa på att äta här. Finns det någon lokal specialitet? Hotellägaren blir ställd av frågan "Nja, alltså allt är bra. Det finns lite av varje. Kött, fisk, pasta, pizza." Jo så är det. Allt finns och är helt ok, lite billigare än hemma och serveras med stora leenden och oklanderlig service. Men några kulinariska höjdpunkter hittas inte i Sveti Stefan i alla fall. Möjligen ska man passa på att äta shopska salladen, Balkans svar på grekisk sallad fast godare: smakrika tomater, gurka, paprika och riven fetaost.

Trots detta kan jag varmt rekommendera ett Montenegro-besök till den som vill se något nytt i Europa. Finns mycket mer att se här än det jag nu har hunnit med. Får återvända under lågsäsong när det är lite svalare. Kotor och Cetinje ska vara två andra sevärda platser, men huvudstaden har inget något vänligt att säga om. Jag säger hvala (tack) och på återseende till detta trygga och trevliga land!

Ingen trängsel på stränderna än

Åter till Åland på årets viktigaste helg

Utsiktsberg en kort promenad från centrala Mariehamn.

Fördrink i trädgården!

Efter att fem år i rad ha firat midsommar i Stockholms skärgård återvände jag i år till det ställe där jag nog har firat midsommar flest gånger: Mariehamn. Jag har ju turen att ha en gästvänlig väninna med hus och trädgård mitt i stan där. Härlig ”landet-känsla” men med gångavstånd till restauranger, caféer och affärer. Och till båt, hamn och strand. Ett stort MEN numera är att Vikingline av idiotiska och outgrundliga skäl dragit in den smidigaste vägen att ta sig dit: färjan mellan Kapellskär och Mariehamn. Kvar är direktbåten från Stockholm (Stadsgårdskajen) som tar över fem timmar. Det kan så klart vara kul att ta den om man är ett gäng som bokar in en måltid och barrunda men reser man ensam, och/eller bara vill ta sig fram så fort som möjligt är det en mardröm att försöka hitta sittplats på de röriga och ofta överfulla båtarna. Enda räddningen är att boka en hytt som man kan häcka i. Vilket man än väljer blir det dyrt. Det andra alternativet är Eckerölinjen mellan Grisslehamn och Eckerö. Den är dyrare än Kapellskärsfärjan var och tar längre tid totalt. En halvtimmes extra körning till Grisslehamn och en dryg halvtimme vid framkomst, från Eckerö till Mariehamn. När vi tog den dagen innan midsommar var hela båten en enda lång kö. Först upp från bildäck och efter att vi på något mirakulöst sätt knipit ett bord i cafét var det en halvtimmes kö för att beställa mat. När den var uppäten var det bara att börja köa i taxfreen och ändå knappt hinna handla det nödvändigaste förrän det var dags att sätta sig i bilen igen. Eckerölinjen får en liten extrapoäng för god buffé med gott om platser på hemresan men otroligt snålt att inte ens bjuda på kranvatten till maten, än mindre kaffe eller te. Har man inte bil kan det kanske vara värt att börja flyga i ren protest. Direktflyg finns med populAir två gånger om dagen!

Alltid nära till vatten och natur.

Nåja, nog klagat. Åland är fantastiskt, vilket jag har skrivit om flera gånger förut. Den här gången testades en för mig ny restaurang: Den anrika båten von Knorring. Passade på att äta blinier med sikrom och smetana, frasig, tjocka bovetepannkakor som är otroligt mättande. Något man sällan får hemma om man inte lagar dem själv. Nattlivet var sedvanligt lugnt på själva midsommaraftonen med trubadur och karaoke på rockbaren Dino. Desto livligare var det på midsommardagen när Mariehamns största nattklubb Arken öppnade. Vi var nästan de enda över 25 men vad gör det när musiken är bra och man har ett ståbord där man kan dansa i lugn och ro med sina vänner och titta överseende på ungdomarna.

I den här åldern uppskattar man bra shopping mer än bra nattliv. Som tur är var det mesta stängt på midsommardagen annars hade jag blivit ruinerad. Desto mer shoppades det på midsommaraftonen när vi ändå var ute och handlade mat vid köpcentret Maxinge strax utanför stan. Här finns flera bra kläd-, sport- och skoaffärer, men även inne i centrum är shoppingutbudet förvånansvärt bra för en så liten ort. Låt oss hoppas att de indragna båtarna inte minskar turismen så mycket att affärer och krogar tvingas slå igen. Ta er hit trots att det är lite meckigare nu!

Bra DJ på Arken.

Aberdeen, ny skotsk favorit

Stuglängor i Footdee vid havet.

Jag firade faktiskt det stora millennieskiftet i Skottland, i ett stort hyrt hus någonstans i obygden med dåvarande engelsk pojkvän och några andra par. Jag var även i Glasgow och Edinburgh där kring millennieskiftet och hälsade på vänner, samt firade ett kylslaget nyår på utomhuskonsert i Glasgow 2009, men nu var det många år sen jag sist satte fötterna på skotsk mark.

Cool väggmålning på vårt hotell, Ibis.

Jag minns Skottland som trevligare än England, öppna och vänliga invånare som visserligen pratar obegripligt. Det positiva intrycket har nu förstärkts med besök i en för mig ny skotsk stad: Aberdeen. Det här är ljusår från turistiga Edinburgh, och från lite ruffiga Glasgow. Aberdeen är fiskebyn som blev Nordsjöns oljecentrum. Nej fiskeby är en underdrift. Staden har alltid varit ett viktigt handelscentrum med två stora universitet; Kings college i Old Aberdeen och Marischal college i "nya" staden. Egentligen är det två byar som har slagits ihop, och nu är det drygt 20 minuter att gå från den ena pampiga huvudbyggnaden till den andra. Sällan har man sett så mycket granit på ett och samma ställe som i den här staden. När man promenerar ner mot stranden tar dock betongen över i form av punkthus från 60- och 70-talen. Stranden sträcker sig kilometer efter kilometer längsmed hela staden och kröns längs de mest centrala delarna av en nöjespark och flera trevliga caféer och restauranger. Strandpromenaden slutar i en udde med stadsdelen Footdee. Det här ÄR faktiskt en medeltida fiskeby. Nu verkar den ha konverterats till någon typ av konstnärskollektiv eller är i alla fall bebodd av folk som dekorerar sina hus och trädgårdar med diverse hantverk. Man verkar inte alls ha något emot de turister som går runt och fotar. Dörrar står på glänt, stolar är framställda för de som vill slå sig ner. Ännu ett uttryck för den skotska gästfriheten och sammanhållningen.

Ett av många gulliga hus i Footdee.

I den stora katedralkyrkan St. Machar norr om Kings College finns en ganska välsorterad liten butik med lokala hantverk, och mer personal än besökare. Alla pratglada och vänliga. I stadens största park Duthie finns en gemensam köksträdgård och vi läser att det till och med finns ett lokalt klippträdgårdssällskap som har restaurerat parkens klippor med grönska. Föreningslivet verkar blomstra! Men bara präktigt är det inte. Än mer välbesökta än kyrkor och trädgårdar är så klart pubarna. Redan tidig lördagseftermiddag har en testosteronstinn vakt placerats utanför hotellets närmaste pub, eller kanske snarare bar, och därinne på The Ivy Lodge är det fullt av partyglada sällskap i alla åldrar. Männen har t-shirts eller pikettröja, inte en skjorta så långt ögat kan nå. Tjejerna tävlar i att visa mest hud, ofta dekorerad med tatueringar. Även äldre damer har klätt upp sig i mer eller mindre täckande klänningar. De vi pratar med klagar över att allt blivit dyrare men för oss svenskar är det ändå ett mer än överkomligt resmål. En pint (alltså en dryg halvliter, visserligen blaskig med ändock öl) kostar runt 5 GBP, alltså ca 65 kr och en varmrätt runt 200 kr. Måste nog slutligen konstatera att Aberdeen är min favoritstad i Skottland. Närheten till havet, hamnen, stranden, vackra byggnader och helt ok mat. Nästa gång åker jag tillbaka för att kanske fortsätta till Orkney- och Shetlandsöarna. Blev mycket lockad av färjorna som utgår härifrån.

En del av stora Kings College, granit vapensköldar och gräsmattor.

Två dagars tempelskådning i Aten

Molnen tornar upp sig över Parthenon

Det är dags att lägga en ny europeisk huvudstad till samlingarna: Aten. Faktum är att jag nog inte har varit på det grekiska fastlandet tidigare. Resor till Rhodos som liten och en övernattning på Korfu på väg till Albanien för några år sedan är min samlade Greklandserfarenhet.

Kvällsutsikt från hotellets takbar.

Förväntningarna var låga. Av alla jag pratat med var det bara en som var överväldigande positiv, alla andra beskriver Aten som antingen fruktansvärt eller helt ok. Är det vackert, finns det nåt att se? får det samlade svaret "nja". Jag måste säga att staden från luften gav ett ganska slående intryck med allt det vita men från flygbussen in mot stan är det mest blandade nyanser av grått. Flygplatsen ligger förvånansvärt långt från centrum. Inga snabbtåg eller direktbussar finns att tillgå. Det är ståplats på buss i en dryg timme för 5,50 EUR som gäller, ståplats på t-banan i en knapp timme för 9, eller en Uber för ca 50.

Utsikt från vår balkong på Attalos hotel.

Jag är mycket nöjd över att ha hittat ett hotell mitt i stan med såväl balkong som takbar, båda med perfekt utsikt över den ikoniska Akropolis-klippan. Tyvärr är det svinkallt när vi är där, nåja 15 grader och ständigt hotande regnmoln, men takbaren har även en inomhusdel och hotellrummet är skönt uppvärmt så det går ingen nöd på en ändå. Bara att pälsa på sig när man ska tampas med Akropolis på närmare håll. Jag vågar inte ens tänka på hur det måste vara att besöka den här stan och de här sevärdheterna på sommaren, eller en varm helg för den delen. Redan en mulen tisdag i april befolkas gatorna av horder av turister. Detta verkar av oklar anledning vara gruppresornas mecka. Folk rör sig inte parvis eller familjevis utan de flesta är skolklasser, konferensgäng, partygäng, you name it gruppen är här. Akropolis är dock ett stort område med massa tempel, teatrar och ruiner, krönt av det pampiga Parthenon. Fantastiskt vackert och en fantastisk utsikt. Härifrån är allt vitt igen. En välkommen paus från de trånga gatorna.

Stensamling och utsikt från Akropolis-klippan.

Aten påminner mig mycket om Rom, samma problem med överturism, samma styvmoderligt placerade antika lämningar överallt, samma brist på infrastruktur, hysteriska trafik och smala trottoarer. Dock lite lättare att hitta bra restauranger och mysiga uteserveringar i Aten. Egentligen lite för kallt för uteservering men med middag bredvid en infravärmare ordnar det sig ändå, men jag kan inte låta bli att undra varför det bara är i Sverige som restauranger erbjuder filtar? Okej att det är varmt större delen av året i andra länder men från november till april skulle det väl inte sitta fel med en filt?

Dag två ger vi oss på ett nytt tempel/ruinområde vid Akropolis-klippans fot. Största uspen här är Hefaistos tempel men också ett inomhusmuseum med saker man grävt upp, perfekt för alltför varma eller kalla dagar. Tröttnar man på artefakter, statyer och tillsynes slumpmässigt placerade stenblock kan man roa sig med att titta på alla fina katter som bor här, liksom på Akropolis. De verkar vara väl omhändertagna och får mat av de anställda som arbetar på respektive område. Det kan inte vara lätt att vara mus i Aten konstaterar vi. Även två sköldpaddor bor här i det låglänta tempelområdet.

Fina vyer från Heifastos-templet.