Kompishäng och firande i kylslaget Los Angeles

Det blev en tveksam vårvana i år att åka till städer som jag inte är så förtjust i. Bangkok följt av London och nu Los Angeles. Men när en av ens bästa vänner firar sin 50-årsdag kan man inte tacka nej. Att en tur och returbiljett med British Airways i dessa tider av ständigt stigande flygpriser kostar under 4 300 kr är dessutom lika överraskande som välkommet. Flyget dit är nämligen det enda som är billigt med LA. Trots att dollarn nu ligger nästan exakt på 10 kr, och någon dag till och med strax under, är priserna horribla. Restaurangmenyerna må se rimliga ut, men man får inte glömma att ca 50 procent ska läggas på det priset: skatt och dricks. Att bojkotta den amerikanska ekonomin är alltså lika mycket en privatekonomisk nödvändighet som ett politiskt ställningstagande. Som tur är slipper jag hotell och får bo på väninnan Ylvas bekväma soffa i fint tvåvåningshus från 40-talet, ett stenkast från flera museer och sevärdheter, inklusive de bubblande asfaltsdammarna La Brea tar pits.

Instagramvänliga lyktstolpar utanför LACMA -
Los Angeles County Museum of Art.

Själva födelsedagen firas med besök hos sällskapliga sälar, frusna flamingos och många andra på LA zoo följt av middag på den legendariska mexikanska restaurangen El Compadre. Att vara i LA får mig att sakna Mexiko. Förutom maten alla skyltar på spanska, gatuhandlare i bilköerna och vagnarna på gatan som säljer färsk frukt.

Under helgen firar vi mer ordentligt med en tjejresa till Catalina island, en timmes gungig snabbfärja från fastlandet. Ser säl och delfiner men inga valar, och vid kajen de vackra orangea Garibaldi-fiskarna som också är Kaliforniens landskapsfisk.

Molnig utsikt från vår lägenhet i Avalon.

Vi har turen att se denna vackra gröna ö i två helt olika väder. När vi kommer ut på fredagen är det ösregn, blåst och runt 10 grader. Jag är tvungen att spontanköpa ett par vinterstövlar. Gympaskor är helt enkelt för blött och kallt. Vi tar en snabb tur med golfbilen som ingår i vår lyxiga Airbnb-lägenhet. Här i USA går man inte längre än nödvändigt. Sen blir det upptining i lägenheten innan god middag på Steve's Steakhouse and Seafood nere vid hamnen. Vår servitör är infödd öbo sedan flera generationer så vi bombaderar honom med frågor om livet på ön. Fredagskvällen avslutas med barrunda innan kort promenad hem. Känslan påminner på något sätt om att gå ut på mina andra favoritöar Sandhamn och

Sol över hamnen och kasinot dag två.

Åland (Mariehamn). Avstånden är korta, alla är avslappnade, det råder en bra mix av turister och lokalbor. Dagen efter ser man en del bekanta ansikten från kvällen innan. Så här i lågsäsong är det inga mängder med turister här men lördagens strålande sol har ändå lockat en hel del flanörer till den lilla hamnen med sina färgglada hus. De tidigare så mystiska dimhöljda bergen ser nu ut som på vilken Medelhavsö som helst. Magnifika utsikter när man åker upp med golfbilen och ser ut över öns enda stad Avalon med det vackra kasinot från 30-talet.

Folk tar bilen för att gå på "fejkad" gågata.

Det bästa med LA enligt min mening är just havet. Även om avstånden och trafiken är förfärliga är det oftast inte mer än en dryg halvtimmes körning för att se det till synes oändliga Stilla havet. När Ylva ska jobba i Santa Monica åker jag så klart med och promenerar en bit utmed strandpromenaden trots att det blåser halv storm. Här finns också en utomhusgalleria och gågata där man kan sitta i någorlunda lä i solen. Även i området Farmers market i närheten av, eller nåja 20 minuters promenad från, Ylvas lägenhet finns ett liknande område: några kvarter som faktiskt är uppbyggda för att flanera till fots. Annars utspelar sig ju det mesta av livet här i bilen. Ovant och lite klaustrofobiskt för en Stockholmsbo utan körkort som vanligtvis åker bil max någon gång i kvartalet. Tilläggas bör att amerikaners ovilja att gå uppskattas när man väl kommer till flygplatsen (i alla fall LAX) och allt ligger inom tio meters promenad. Jag undrar bara hur de överlever Arlanda...

Konsten att inte hata London

Bodde precis vid Londons vackra operahus.

Att åka till London i februari lät som ett straff på den grövre skalan, och ändå var det min egen ide. Varje år så här års har nämligen brittiska tv-bolag en period av visningar och cocktailfester som jag alltid missar pga att min vinterresa ofta krockar, så i år var det dags att göra slag i saken. Vara social i London med tv-bekanta i några dagar och i alla fall slippa betala för eländet.

Jag stålsatte mig för mögel, heltäckningsmattor och matförgiftning. Döm om min förvåning när det ändå relativt billiga The Fielding hotel i Covent garden visade sig vara superfräscht, och mirakulöst tyst trots det centrala läget. Jag vågade till och med gå barfota på heltäckningsmattan. Och jo svartmögel i badrummet så klart, men bara lite. Det är nog svårt att bli av med här oavsett standard. Landet där svartmöglet bor liksom! Men allt är helt och rent. Obegränsat med kaffe och kakor på rummet. Draperier tjocka som dubbla täcken för fönstren för att stänga ute drag. Stora riktiga nycklar som man lämnar i den dygnet-runt-öppna receptionen så fort man går ut.

Jag bodde ju här i London till och från på 90-talet, som alla andra i min generation, men under senare år har jag börjat se besöken här som små tidsresor. Allt är fortfarande lite som på 90-talet, eller 1800-talet, eller någon annan period. Modernt känns det sällan men man får försöka se charmen i det, vilket faktiskt inte är så svårt när man bara är på besök. Den koleldade smutsen och misären bredvid de exklusiva medlemsklubbarna. Trashiga nattklubbar och tjusiga champagnebarer. Ja både affärs-, nöjes- och restaurangutbudet är tillsynes oändligt. Maten är nog bättre än när jag bodde här, men medelnivån är fortfarande låg. Det mesta är okej men det är sällan riktigt bra. Klarar mig i alla fall undan magproblem som jag annars alltid drabbas av i England. Tricket visar sig vara att inte dricka kranvattnet. (Sägas bör att jag är en sån som dricker kranvatten nästan överallt, men just det engelska kommer jag tydligen inte överens med.)

En annan glad överraskning är att det inte är lika dyrt som jag minns det trots att pundet är uppe i hisnande 14 kr. Så visst, billigt är det inte, men definitivt inte dyrare än hemma. Är det en brexit-effekt tro? En positiv grej är i alla fall att det lär komma färre turister nu när man inför sin egen ETA-variant från april i år. Överturismen är ju annars något av det minst charmiga med London. Ett trick för att i viss mån undvika den är att som vi nu gjorde åka mitt i veckan i februari, eller annan månad när alla tror att Londonvädret är vidrigt. Spoiler, det kan vara vidrigt lite närsom men vi hade sol 2 av 3 dagar. Kyligt så klart men offentliga lokaler är faktiskt bra uppvärmda. Det är bara hemma hos engelsmän som det är ofattbart kallt. Men även en råkall måndagkväll i februari sjuder Sohos gator av liv, åtminstone tidigt på kvällen. Det är inte helt lätt att få bord på populära restauranger, speciellt som många av dem inte är mycket mer än ett hål i väggen.

Kanske det främsta tricket för att inte hata London helt enkelt är att vistas i rätt område? Undvika de hemska vidsträckta parkerna och monumentala byggnader som turisterna flockas kring. Att flanera på Covent Gardens, China towns och Sohos kommerstäta gator och bakgator är betydligt bättre, i alla fall under lågsäsong.

Modernistisk byggnad vid Victoria station där vi hade ett av flera trevliga lunchmöten.

På upptäcktsfärd i Laos huvudstad

Centralt men fönsterlöst hotell

Vistelsen i Laos huvudstad Vientiane börjar inte bra. Rummet jag har bokat på trestjärniga Peaceful hotel är visserligen enormt, amerikansk motelrumsstil med två kingsize-sängar sida vid sida, men vid närmare inspektion saknar det fönster. Det finns fönsterluckor men inga glas så att säga. Vill man ha dagsljus öppnar man samtidigt upp för den 35-gradiga smogen och myggen utanför. Ser sen att det inte är helt ovanligt för hus här. Stackars hotellpersonalen är helt oförstående inför min fönsterönskan och demonstrerar artigt hur man öppnar luckorna, men jag får i alla fall byta till ett rum en trappa upp istället för på bottenvåningen.

Stupan That Dam

Vientiane är raka motsatsen till Bangkok. Här finns inga skyskrapsskogar, trafikkaos, motorvägsbroar eller spårtrafik. Själva centrum går man snabbt runt. Sen sprider stan ut sig med mest låga hus och ett och annat högt hotell eller kontorshus, med fönster som jag går runt och är avundsjuk på. Här är att-göra-listan om möjligt ännu kortare än i Laung Prabang. Tempel och några museer finns men den största behållningen är alla franskinspirerade restauranger och caféer. Det är inte svårt att hitta ett glas gott vin till exempel, något som kan vara en utmaning i resten av Sydostasien.

Nöjd att ha hittat rooftop-bar!
Mekongfloden i bakgrunden.

Jag bondar med en pensionärsdam över solstolsbristen vid hotellpoolen och får middagssällskap min sista kväll i Laos. Varmrätten intas på takbaren Tipsy Elephant på nionde våningen ett stenkast från hotellet. Efterrätt blir det på franska Cage du Coq i form av en utmärkt crème brulée. Det franska inflytandet märks i viss mån också på arkitekturen. Bedagade villor och flerfamiljshus i kolonial stil samsas med tempel och andra byggnader mer typiska för regionen, och ett och annat kinesiskt skrytbygge. Hammaren och skäran vajar framför alla offentliga byggnader här liksom i Vietnam.

Man behöver inte känna sig som ensam turist när man promenerar runt i centrala Vientiane. Vi går alla runt lite planlöst och insuper atmosfären. Åtminstone den söndag jag tillbringar där är det till och med fler västerlänningar på gatan än i mer turistanpassade Laung Prabang. Tyvärr är storstaden också dyrare, och överallt i Laos verkar det vara kontanter som gäller som betalmedel. Som tur är finns alltid en bankomat nära till hands.

Elledningar är ett kapitel för sig
i den här delen av världen...

Sammanfattningsvis är Laos ett land jag gärna skulle åka tillbaka till. Inte samma översvallande vänlighet som i Thailand men allt funkar bra och man känner sig väldigt säker. Det är fattigt men utan misär. Ett varningens ord bara för "burning season" som redan hade tjuvstartat när jag var där och pågår april ut om jag förstått saken rätt. Då idkas svedjebruk och den redan ganska dammiga luften fylls av rök. Det blir fina solnedgångar men vyerna är nog ännu vackrare resten av året.

Första stoppet i Laos: Turistig idyll

Det börjar bli en tradition nu att jag avviker från övriga resesällskapet på Asienresan för att ägna mig åt mitt landsamlande. För två år sen Kambodja, förra året Brunei och nu Laos. En snabb efterforskning på vad man bör göra under fyra dagar i Laos visade att staden Luang Prabang var turistmålet nummer ett med tempel, vattenfall, gulliga caféer, bra mat, två floder, etc. Dessutom har kinesernas infrastruktursatsning i regionen gjort att man kan åka tåg härifrån till huvudstaden Vientiane på två timmar. Man kan alltså slå två städer i en smäll på fyra dagar.

Wat Xiengthong

Jag börjar med en och en halv timmes flyg från Bangkok till Luang Prabang, den idylliska lilla staden byggd på en udde mellan floderna Mekong och Nam Kahn. Att-göra-listan här är ganska kort, om man inte ska se ALLA tempel. Jag nöjer mig med ett. Obligatoriskt är också att klättra upp på berget mitt i stan och titta på solnedgången. Här finns också ett tempel men det gick jag inte in i. Roligt med denna solnedgångsträngsel runtom i världen. Kan tipsa om att solen är omöjlig att få en skymt av just från denna kulle pga hundratalet turister i vägen. Däremot fina vyer över stan. Solen beskådas däremot bäst från valfri servering utmed Mekongfloden.

Utsikt över stan från Phousi hill

Nästa "måste" är en tur till Kuang Si, ett vattenfallsområde någon timme i skakig minibuss utanför stan. Här kan man bada i det kalla vattnet (jag skulle tippa 18 grader). Imponerande att så många gör det! Jag lägger istället de två timmarna innan minibussen kör tillbaka till hotellet på att promenera inte bara upp till det högsta fallet utan också ytterligare 550 trappsteg till toppen av fallet där jag tar en snabb iskaffe på det trädcafé som finns däruppe. Alltså ett café som är byggt i ett träd! Här finns också möjlighet till ziplining för den hågade.

Trädcaféutsikt

För mig som nu är på ensamester är stadens kvällsmarknad ett perfekt middagsställe. Här kan man äta ensam men i sällskap så att säga. Man går runt och väljer något från de många försäljarna: grillspett, pannkakor, nudelsoppa, risrätter, frukt. Utbudet är stort och det mesta kostar runt 20-30 kr. Sen sätter man sig vid något av borden i mitten, äter upp, och upprepar eventuellt proceduren tills man är mätt. På gatan utanför pågår samtidigt försäljning av souvenirer och hantverk. Lite shopping innan eller efter middagen är aldrig fel.

Middagsdags!

Allt ligger dessutom ett stenkast från mitt utmärkta hotell Sunrise, som också bokar både vattenfallstransport och tåg åt mig, inklusive transport till tåg. Av någon anledning har nämligen kineserna byggt de nya tågstationerna på flygplatsavstånd från stadskärnorna. Att åka dem är också lite flygkänsla. Man "checkar in" på stationen med biljett, pass och säkerhetskontroll. Sen väntar man tills det ca 20 minuter innan avgång är dags att kliva ut på perrongen. Biljett blippas igen och man ställer sig att vänta vid rätt vagnsläge, sen kliver alla på. Mycket effektivt, men så finns det visserligen bara en tåglinje än så länge.

I väntan på tåget från Luang Prabang.

 

Den motvilliga Bangkokresenären

Vore det inte för att vi skulle sammanstråla med vänner i Bangkok skulle jag mer än gärna ha begränsat min vistelse här till flygplatsen. Jag har blandade känslor för asiatiska megastäder. Smog, trafik, trängsel och hetta frestar på. Samtidigt är det coolt att känna sig som om man går runt i någon sci-fi dystopi med alla skytrains, skyskrapor, neonljus, kontrasterna mellan slum och lyx. Men Bangkok är av någon anledning en av dessa städer jag tycker sämst om. Kanske beror det på kontrasten till de paradisiska stränderna som lockar inom så nära räckhåll. Nu när bathen stärkts mot kronan är det inte ens speciellt billigt längre, undantaget att man kan hitta bra hotell för en okej peng.

Vi bor två nätter på trevliga men lite slitna fyrstjärniga DePrime. Här finns en liten takpool med ett fåtal solstolar. Av outgrundlig anledning utan parasoller, men frampå eftermiddagen lägger sig i alla fall en ljuvlig skugga över några av dem och man kan i viloläge försöka tjuvlyssna på någon av de många språk som övriga gäster talar. Franska, tyska, ryska, något annat slaviskt språk, och så vi svenskar då.

Takpooler, takbarer och shopping är några av megastadens förmildrande omständigheter. Första dagen besöker vi det kända shoppingcentret MKB i sju våningar! Ett "minidubai" med obligatorisk prutning och hemliga lönnrum med ännu fler märkesvaror bakom butikerna. Andra dagen, eller snarare kvällen tar vi tåget till gallerian Terminal 21, känd för sin foodcourt Pier 21. Äntligen lite rimliga priser. Här kostar ingen rätt mer än 30 kronor!

Utsikt inifrån Terminal 21

Härifrån är det också gångavstånd till några takbarer. Vi siktar på Spectrum högst upp i Hyatt hotell. Just denna dag firas en oklar buddhistisk högtid och ingen alkohol får säljas. Överträdelse bestraffas med fängelse eller böter, så man kan förstå att de håller på reglerna. Det kanske är lika bra då även de alkoholfria dryckernas pris gränsar till det hutlösa här... Men både detta och dagens stress och trängsel på gatunivå förlåts som vanligt snabbt i den ljumma brisen på 30e våningen där dj:n spelar de senaste hitsen på lagom ljudnivå. Någon partykväll blir det inte denna buddhistiska helg.

Dj-våningen på Specrum. Livemusik en trappa ner.

På återbesök i Thailand

Det var exakt 10 år sedan jag var i Thailand sist: Bangkok och inrikesflyg/båt till Koh Tao 2015. Nu nytt årtionde, ny ö och ny rutt. Efter mellanlandning i Dubai landar vi vid lunchtid i Bangkok och hoppar i hyrd taxi som tar oss de drygt två timmarna till färjan mot Koh Samet. Det råder lite oklarheter kring när sista färjan går så vi är lätt stressade. Men som vanligt i Thailand ska man inte försöka ha koll. Allt ordnar sig ändå. Servicenivån är fantastisk. Taxin släpper oss vid en förvånansvärt lugn liten färjeterminal där vi möts upp av någon vänlig person som har flera olika båtalternativ åt oss. Det här med tidtabell är ett luddigt begrepp. I slutänden får vi inte den billigare färjan som vi beställde utan en snabbare "speed boat" till samma pris, som dessutom avgår lite tidigare. Fram kommer vi i alla fall strax efter solnedgången, betalar våra 70 kr i nationalparksavgift som är obligatoriska för ön och sen ungefär lika mycket till för taxi till vårt hotell, Vongdeuan resort på stranden med samma namn. En lagom stor strand med allt man behöver för fyra dagars avkoppling: tiotalet barer och restauranger, några minilivs, massage om man känner för det, ambulerande fruktförsäljare som skär upp färsk mango eller vad man nu vill ha på stranden. Vill man ha mer shopping och nöjen är det tio minuter med taxi till huvudorten.

Efter ett par utflykter kommer vi fram till att vi faktiskt har valt den bästa stranden att bo på. Prao beach på västra sidan av ön har visserligen den fördelen att vattnet är lugnare, men med lugnare vatten kommer också större risk för brännmaneter, förstår vi av varningsskyltar. På Prao finns några superexklusiva resorts med tillhörande bra restauranger samt en liten allmän strand som snabbt blir full.

Härifrån tar vi en 20 minuters promenad tvärs över ön in till den största stranden och orten Sai Kaew. Vill man ha liv och rörelse är det här man ska bo. Stranden sjuder av aktiviteter på söndagseftermiddagen, allt från barnfamiljer till partygäng till vattensportare och allt däremellan. Här finns både enklare ställen och exklusiva hotell, men speciellt avkopplande är det inte.

Sista dagen på Koh Samet tar vi en kort promenad till stranden precis bredvid vår, Ao Chor. Här finns en finare resort och flera enkla barer. Lite 90-talsstämning över det hela.

Livet på ön anpassar sig efter det ständigt skiftande tidvattnet. På förmiddagen är vågorna och naggar på hotellens terrasser och det finns möjligen en smal strandremsa att gå på. Sedan drar det sig undan alltmer och solstolar, bord eller sacosäckar breder ut sig på den nya ytan. På kvällen är vattnet lugnt. Eldshower och sinnrikt upphängda lyktor lyser upp den breda, fuktiga sanden.

Sammanfattningsvis ingen partyö kanske men perfekt för sol, bad och god mat. Priserna har verkligen ändrats sen jag var i Thailand sist. Här är de nu på svensk "sunkkrogsnivå": öl eller smothie runt 30 kr, vin 70, mindre rätter från 80 kr och uppåt. Något som dock är sig likt inte bara sen 10 utan även 20 år tillbaka är att man egentligen inte behöver internet här. Tvärtom lägger inte hotellen upp alla sina rum online utan man kan höra av sig direkt. Alla restauranger har inte hemsidor men mat och priser är snarlika överallt. Utflykter, transport, restauranger, rum. Saker behöver inte alltid bokas. Dyk upp, fråga, betala. Förvånansvärt ofta funkar det även med kort.

Reseåret 2024 - två nya länder, och elva favoriter i repris

Sultan Omar Ali Saifuddin-moskén i Bruneis huvudstad Bandar Seri Begawan

Utsikt från Hotel Neo i Georgetown, Penang. Passade även på
att köpa ny mobil i ett av många köpcentrum här. 

2024 har varit ett intensivt reseår med någon resa, eller två, i stort sett varje månad. Det inleddes med sedvanlig långresa till solen i början av februari. Ön Penang utanför Malaysia var första stoppet. Burkinis och brännmaneter på stranden. En av världens bästa och mest prisvärda matscener i stan (Georgetown) inramat av kolonial arkitektur. Härifrån gjorde jag en strapatsrik avstickare till norra Borneos kust, närmare bestämt Brunei. Lång lokalbussresa till Penangs flygplats där flyget till Kuala Lumpur var över fem timmar försenat vilket ledde till att en bokad natt på flygplatshotell förvandlades till en dyr dusch och 20 minuters vila innan nästa flyg. Ibland är landsamlande något av en extremsport... Sultanatet Brunei var en intressant upplevelse. Ett dyrt och vänligt u-land med moskébesök, och nära döden upplevelse på smala spångar i den "flytande" stadsdelen Kampong Ayer.

Favoritplatsen på Sicilien: bergsbyn Ragusa.

I mars gick resan till Sicilien där vi bilade runt och tänkte på romarriket i fyra dagar, men även lite på de gamla grekerna. April bjöd på bal och snöstorm i Helsingfors. I maj blev det ingen utlandsresa men däremot en tur till ett blommande alvar på Öland.

Under nationaldagshelgen blev det inte ett nytt land men i alla fall en ny stad: Kaunas i Litauen. Alltid lika trevligt, billigt och smidigt med långweekend i Baltikum. Ytterligare en sådan blev det över min födelsedag i augusti som jag firade i Riga. I juli lyckades jag i sedvanlig ordning hålla mig borta från Stockholm typ alla dagar utom tre. Två veckors jobb i Engelsberg, en vecka yogakurs i Svallöv följt av en helg i dyra och kaotiska Köpenhamn, men väldigt bra hotell med balkong och havsutsikt vid flygplatsen. Massor med syltmunkar, bad och historisk sightseeing i alltid lika välordnade och spännande Berlin var betydligt mer min smak.

Chicago är fortfarande min amerikanska favoritstad, trots ökad kriminalitet.

I slutet av augusti blev det långresa igen: tio dagars bilresa tvärs över östra USA med en före detta kollega som rapporterade från valupptakten. Jag hann med en natt i Chicago trots över ett dygns försening från Helsingfors. Sedan Detroit, Cleveland, Irwin, Gettysburg, Asbury Park och New York. Marijuanaröken ligger tung nästan överallt. Hemlöshet och mental ohälsa är påtagliga problem i storstäderna. Kanske lite oväntat kändes Detroit som den säkraste staden med ett pulserande nöjesliv och hög polisiär närvaro. Massor av lyxiga boutiquehotell, men överallt brist på bra shopping. Det känns som ett land på dekis.

Vi får lära oss marockans dans på kulturskola i Marrakech. 

Fyra kortare utlandsresor och ett nytt land hanns med under hösten: Sedvanlig tv-mässa i Cannes med ny kollega och hyrd lägenhet. Sedan flyget direkt till Marocko och folkdansfestival i Marrakech. En logistisk mardröm men kul upplevelse. Hus som är fula på utsidan men ibland vackra på insidan. En betydligt vackrare och trevligare stad blev det i novemberrusk: Amsterdam med sina fina kanaler och sevärda museer. Och så det bästa av allt. Snöstorm i Tromsö. Dyrt som ögat men prisvärt boende i cool, nybyggd stadsdel.

Utsikt efter Tromsö strax efter årets sista solnedgång.

Lite skralt med nya länder 2024. Mitt mål är ju tre per år men nu blev det bara Brunei och Marocko. Två nya öar också i och för dig: Borneo och Sicilien, och en sväng över Staten Island i New York. Totalt blev det i alla fall tretton länder på ett år. Kort sagt ett himla flängande, precis som jag vill ha det!