Dags för årlig worcation i Cannes

Utsikten från hotellbalkong på sjunde våningen

Det är mässtider igen och i år när jag inte har varit på bokmässan i Göteborg är jag än mer laddad för mingel och möten på tv-mässan i Cannes. Jag har visserligen inte fått motta Axess-tittarnas beröm på bokmässan men möter istället programsäljarnas entusiasm och bedyrande om evig vänskap och samarbete. Två sidor av samma arbete. Jag har för andra året tagit med min kollega Jan och delar upp alla möten (över 35 totalt), förutom om någon vill bjuda på en lunch eller drink eller liknande, då dyker vi upp båda två!

Generös strandcocktail med Liongate bjöd på ostron, ostbricka
och samtal med trevlige Tony Shalhoub som är värd för deras nya dokumentärserie.

Detta kan vara första gången i Cannesresandets historia som jag har hittat ett hotell utan något att anmärka på. Hotel Abrial ligger en kilometer från mässhallen, i samma kvarter som stadens judiska kulturcentrum (som helt saknar det massiva säkerhetspådrag som råder vid dess motsvarighet i Stockholm). Priset är rimligt, personalen trevlig, städningen punktlig och oklanderlig. Rummen är rymliga och balkongen med milsvid utsikt likaså. Viktigast av allt är att det finns en fungerande kaffekapselmaskin, och en kyl för att förvara yoghurt och ost till balkongfrukostar. Kollegan som föredrar te får låna vattenkokare och tekopp till sitt rum.

Lunchpaus med svansällskap på stranden

Goda middagar hanns också med.
Här örtgratinerade musslor på Astoux.

En av dessa artighetsfrågor som alltid dyker upp under mässmötena är "När åker du hem?" De allra flesta åker hem senast torsdag morgon trots att mässan officiellt inte är slut förrän torsdag eftermiddag. När jag svarar att jag stannar till lördag morgon möts det av överraskade utrop "Här, i Cannes!?" Som om det vore något konstigt. Egentligen skulle jag gärna ha stannat en vecka extra. Två dagar för shopping, två dagar för strand och tre för utflykter, som Antibes, Iles Lerins, Monaco, etc. Finns mycket att se i krokarna. Istället får jag stryka utflykter och klämma in strand och shopping på 1,5 dagar. Det går över förväntan. På fredagen är det en årlig marknadsdag i centrala Cannes vilket effektiviserar det hela. Affärerna ställer ut kläder och prylar på gatan så man kan få ett hum om utbudet utan att ens gå in. I Frankrike är man mycket noga med prismärkning. Det är något med lagarna. I skyltfönstren är det alltid tydligt skrivet vad allt skyltdockorna har på sig kostar. Normalt är det bara butikerna i den billigare delen av stan längsmed rue Meynadier som hänger ut kläder på gatan, med handskrivna skyltar som "allt för 10 EUR". Nu under marknaden får de konkurrens av de tjusigare boutiquerna. Samma slarvigt handskrivna kartongskyltar men nu med priser som 100 eller 90 EUR. I Cannes finns verkligen något för alla, pris men även stilmässigt. Det märks att man har en stor muslimsk befolkning, och säkert många besökare från MENA. Det råder ingen brist på hellånga kjolar och byxor i mörka färger, sedesamt långärmat utan urringning men ofta smyckat med stenar eller broderi. Jag tittar efter lämpliga outfits till min nästa utlandsresa: till Algeriet i november. Sida vid sida med dessa plagg hänger skapelser med skärningar som visar mer än de döljer, muskorta kjolar och genomskinliga blusar. Något för alla som sagt.

Vårt hotell var även granne med en kosher-butik och en gayklubb. Cannes är kontrasternas stad.:-)

Härlig höst i Böste

Gulliga stugor i Gislövs läge en halvmil från Trellborg.
Här finns också ett fint gratismuseum om traktens fiskehistoria.

Sydvästra Skåne fick mig osökt att tänka på Alaska, och inte främst på grund av de öppna vidderna och närheten till havet. Nej det var människorna som påminde mig. Överallt dessa driftiga, självständiga personer som mer än gärna berättar sitt livs historia, där långt bort i den amerikanska vildmarken liksom här på de bördiga slätterna. Det är som att trycka på en knapp så får man hela harangen som förklarar hur de hamnade här och avslutas med "så flyttade jag in i det här huset, öppnade den här restaurangen, grundade det här museet." eller vad det nu kan vara.

Västra Skåne känns mindre gentrifierat och tillrättalagt än östra, men ändå bubblar det av liv och idéer. Kanske för att det är lite närmare till allt. Det är betydligt närmare till Berlin än Stockholm till exempel. Till kontinenten tar man sig med färja från Trelleborg eller Danmark, eller med flyg från Kastrup som ligger på ungefär samma avstånd som Arlanda från oss i centrala Stockholm.

Men från huvudstaden till Böste läge som var mitt slutmål i Skåne denna gång är det som sagt en bra bit. Rimliga flyg till Malmö är det ont om numera, och då de dessutom inte går från Bromma längre blir det ingen större tidsbesparing. Buss som jag annars gillar tar nästan 10 timmar. Kvarstår tåget, som faktiskt denna gång var hyfsat i tid. Jag hade bokat plats i djurvagn med baktanken att dessa platser nog blir bokade sist samt att man eventuellt slipper skrikande barn. Vem orkar resa med både djur och barn liksom? Det var en fail kan jag säga. Tågen var fullbokade till sista plats. Skrikande bebis på vägen ner. Kattburar kring fötterna på vägen hem.

Resestressen rann dock snabbt bort efter en kall cider i väninnans trädgård ett stenkast från havet och promenad på den vita, folktomma sandstranden. Nåja, inte helt folktomt. På vägen ner hindras vi av en granne med strandtomt som just kommit ner för helgen. Han vill gärna visa sin utsikt och bjuda på ett glas innan vi fortsätter promenaden.

Som sagt fortsätter vi att mötas av människor som bjuder på sig själva. En av höjdpunkterna är ett besök på Uniformsmuseet i Klagstorp som startades för fem år sedan av eldsjälen Nicklas Östergren, som också jobbar med uthyrning av både civila och militära uniformer till inspelningar. Idag har man två våningar med allt från FN-soldater till lapplisor men en utbyggnad med ett tredje våningsplan planeras. Det ser vi fram mot!

Köpmansmagasinet i Smygehuk, mycket kvalitetsshopping på en plats.

Dagen fortsätter med shopping i flera av alla dessa små butiker som lokalborna öppnar upp med allt från hemlagade marmelader, handgjorda smycken och keramik till loppis och mer ordinära inredningsdetaljer. God fika på Sveriges sydligaste udde Smygehuk hinns med innan ett dopp i det fortfarande ganska varma havet. I Trelleborg äter vi middag på helt nyöppnade restaurang Glas högst upp i ett före detta hamnmagasin med fin utsikt över färjorna. Vi stresstestar personalen genom att skicka ut en seg kalv men det är inga problem. Restaurangchefen provsmakar till och med rätten själv och konstaterar att den verkligen var seg. Den byts utan knot ut mot en perfekt hälleflundra.

Utsikt från restaurang Glas. Det är något härligt med utsikt mot färjor, liksom flygplatser.
Man blir sugen på att resa!

Från bruk till bagagefadäs i Åbo

 

Byggnaden till vänster ovan hyser förutom restaurang
även ett museum med gamla prylar och vagnar.

Det blev bruks- och herrgårdstema på årets sommar. Jag åkte mer eller mindre direkt från sedvanlig worcation på Engelsbergs bruk till herrgården Wiurila utanför Åbo, som sedan något år tillbaka drivs av en vän. Här råder ingen brist på aktiviteter. Det finns golfbana, konstutställning, stall, museum och restaurang. Vi får en privat guidning i de museala delarna av karaktärshuset som det heter på finlandssvenska. På rikssvenska skulle man säga mangårdsbyggnad eller huvudbyggnad. Sommarens konstutställning är inrymd i de vackra gamla ekonomibyggnaderna där vi går runt på egen hand med Google Lens översättningsverktyg i högsta hugg. Några verk har titlar på engelska men finskan dominerar. Skyltar på svenska ser man nästan ingenstans i Finland numera, så Lens är oumbärligt! Man riktar bara  kameran i appen mot texten och ser en hyfsat bra översättning.

Tykö Kinainspirerande brukskyrka från 1830.

Vi gör en utflykt till den betydligt större och lantligare gården Kalmusnäs på ön Kimito, en kort bilfärja från fastlandet. Vid färjeläget finns en härlig sandstrand med muminhusliknande omklädningshytter, och bastu förstås, men det känns inte som den behövs när temperaturen ligger en bit över +25. De dagliga eller nattliga skurarna gör bara luftfuktigheten högre. Sista dagen låter vi oss inspireras av den turistvänliga bruksmiljön kring Tykö och Mathildedal. Här finns massor av roliga hantverksbutiker. Vi avslutar dagen med en fantastiskt god vitpizza med gravlax på Bistro Bruket. Här finns förutom café, restaurang och butiker även ett hotell inrymt i containrar med panoramafönster. Smart och snyggt!

På lördagen är meningen att vi ska ta tåget till Åbo, strosa runt under dagen och ta nattbåten till Stockholm på kvällen... När vi anländer till Åbo med det punktliga finska tåget visar det sig dock att förvaringsskåpen på stationen är stängda. Det är smällvarmt och väskorna väger ton. Jag finner på råd, konstmuseet bara en kort, svettig promenad uppför en kulle (Åbo har många kullar) har säkert skåp. Det har de, och gratis är de. Perfekt! Vi låser in bagaget och går till friluftsmuseet Klosterbacken. Det ligger på andra sidan ån och består av 18 olika gamla trähuskvarter. Det mesta av staden förstördes i en brand år 1827 men dessa skyddades av, guess what: en kulle! Det finns hur mycket som helst att se här. Man kan gå in i nästan alla små hus. I några arbetas det med tidstypiskt hantverk och andra än inredda som när de var bebodda, med texter om de som bodde där kring förra sekelskiftet eller ännu tidigare. Vid 18 ska vi ta tåget ner till hamnen men jag får en ond aning och tittar på telefonen vid 17. När stängde egentligen konstmuseet? Kl. 17 visar det sig! Men någon måste ju vara kvar till lite efter? Jag springer de två kilometrarna, men det är lönlöst. När jag kommer fram är allt låst och släckt. Ingen går att nå på någon telefon. Att åka hem utan bagage (med nycklar, pass och annat matnyttigt) känns som en dålig idé. Det får bli en natt och dag till i Åbo helt enkelt!

Aura å löper rakt genom stan.

Vi är inte helt missnöjda. Hinner ju äta mer god mat. En ny vitpizza samt carpaccio och rödvin på Tintås trevliga uteservering nere vid ån. Samt brunch bestående av hemlagade pajer och rabarbersaft på Café Qwensels idylliska innergård. Hotellet vi snabbt bokar är dock en logistisk mardröm utan reception. Man ska få en länk och fylla i uppgifter online för att få en kod, istället för nyckel. Vi är många irriterade gäster som ger varandra uppmuntrande tillrop i trappen men till slut tar vi oss in i rummet. Att boka ny hytt på Vikingline är desto enklare och billigare.

Så söndagen ägnas istället för att packa upp, tvätta och städa hemmavid i tur och ordning åt besök på arkeologiskt museum med utgrävda husruiner från medeltiden, besök i domkyrkan samt en tur till Åbo slott med anor från 1200-talet där Vasasönerna varit och härjat. Slottet ligger lämpligt nog bara fem minuters promenad från hamnen där vi avslutar Finlandsvistelsen på en oväntat bra kinakrog innan det är dags för solnedgångsdrink bland skrikande barn på Viking Grace. Lekplatsen låg olämpligt nog på samma sida som kvällssolen...

Ingången till Åbo slott. Besök rekommenderas!

Albanienresan avslutas i Durrës med omnejd

Trots sin storlek och popularitet saknar Shkoder en ordentlig busstation. Bussen från Montenegro stannade helt sonika mitt i en rondell och min nästa buss vidare mot Durres två timmar söderöver avgick från en vanlig hållplats nästan mitt emot hotellet. Där står den lilla minibussen faktiskt prydligt parkerad en halvtimme innan avgång och chauffören lyckas scanna min i förväg inköpta mobila biljett. Men där är det slut på moderniteterna. Ac finnes ej, och inte heller på bussen till vårt hotell från centrala Durres, som roligt nog visar sig vara en gammal SL-buss. De går ofta på export, med svenska instruktionsskyltar och allt.

Lite svalka under amfiteater.

Jag hade nog inte förstått att Durres var så stort. Vårt hotell RivierA ligger drygt 20 minuter med buss eller taxi från själva stan, mitt i ett område med massa andra hotell, restauranger och små souveniraffärer. Den oändliga, finkorniga sandstranden är full av hyrbara stolar och parasoller på hyfsat bekväma avstånd från varandra. Detta är inte lika instagramvänligt som Sveti Stefan. Sanden är grådaskig och vattnet detsamma. Siktdjupet är kort och vattnet ljummet. Solnedgångarna bakom Durres höghus i fjärran än dock oslagbara. Vi trotsar värmen och promenerar runt i gamla stan där en dag. Ser resterna av den gamla stadsmuren och går in i en romersk amfiteater. Lite unikt att få vandra i de gångar där gladiatorer och lejon en gång väntade på sitt öde. Här finns också rester av kristen mosaik, från tiden då arenan tjänade som kyrka för tidiga kristna. Även här i centrum finns en strand och strandpromenad, med lite mindre folk än i turiststadsdelarna.

En om möjligt ännu varmare utflykt blev det till bergsbyn/staden Berat som kröns av en muromgärdad gammal stadsdel högst uppe på berget och sluttningarna av traditionella vita hus och trånga, stenbelagda gränder. Även här moskéer och kyrkor sida vid sida. Innanför den gamla stadsmuren var moskén dock en ruin och kyrkan ombyggd till vanligt hus under kommunisttiden, men nu användes den vad jag förstod som kyrka igen.

Vackra Berat

Hela gänget var exalterade att få gå på restaurang och få beställa egen mat, efter flera dagars hotellmat. Restaurangägaren på restaurang Mbrica hann förklara menyn, ta beställningar och servera 10 pers, dessutom berätta om familjerecepten, samt ta betalt av alla, på mindre än en timme. Imponerande! Jag åt någon typ av ostgratäng med färskost, spenat och svamp mellan pannkaksliknande lager under ett rejält osttäcke. Jättegott, och så klart inte dyrt.

Prisnivån, servicenivån, maten och alla mindre städer inåt landet är Albaniens usp. De turistanpassade kuststäderna är inte direkt vackra, men de tjänar sitt syfte väl. Tyvärr är engelskakunskaperna lika med noll hos de flesta buss- och taxichaufförer, så transportadmin kräver lite tålamod och/eller förberedelser. Hyr en bil och åk hit utanför högsäsong (dvs inte juli eller augusti) är mitt bästa tips.

Prisvärt stopp i vänliga Shkoder

EU- och ALbanienflaggor på gågata i Shkoder.

Moskéerna och maten är de mest påtagliga skillnaderna när man korsar gränsen från Montenegro till Albanien. Från Montenegos lite tafatta försök att ta sig an medelhavsköket till ett Albanien där de verkar oförmögna att göra dålig mat. Till och med här i Durres där vi är förpassade till hotellets lite trista halvpensionsmeny är allt gott och smakrikt. Albanien, den fd så hårda kommunistdiktaturen är nu sugna på att bli med i EU. Redan vid gränsen möts man av EU-flaggor. Det såg man inget av i mer ryssvänliga Montenegro som ju blev självständigt land (från Serbien) först 2006. Här i Albanien var religion totalförbjudet under diktaturen men nu trängs kyrkor med moskéer.

Museum till minne av kommunismens offer,
delvis inrymt i ett fd fängelse/tortyrcentral.

Mitt första stopp i Albanien är Shkoder/Shkodra, bara någon dryg timme med buss från gränsen. En större stad än jag hade förväntat mig. Tyvärr närmare 40 grader varmt och inget vatten i sikte. Man kan göra utflykter till sjö och flod men det kändes lite stressigt när man bara har en dag på plats. Lösningen blev att bocka av alla museer som låg inom tio minuters promenad från hotellet för att undfly den obarmhärtiga solen. Finns även en hel del shopping längs de mysiga gågatorna i centrum. Efter en middag bestående av delikat pasta med räkor och en liten flaska mineralvatten (för ett totalpris av drygt 100 kr) googlade jag "takbarer" och hittade två på samma gata som restaurangen. Den ena visade sig inte vara en bar alls utan ett vandrarhem med takterrass. Blev dock bjuden på en öl av föreståndaren som hade middag med sina vänner där när jag varm och förvirrad hade tagit mig uppför de tre våningsplanen. Förstod sen att han nog trodde att jag faktiskt bodde på vandrarhemmet. Smet snabbt iväg till nästa takbar efter uppdrucken öl. Primo var en mer exklusiv cocktailbar men fortfarande kostade de dyraste drinkarna inte mer än 70 kr. Betydligt mer folkliv i parkerna och på gatan än på baren dock, åtminstone så länge jag orkade hålla mig ute, dvs till halv elva tiden.

Primo takbar. Lugnt en fredagskväll,
trots att det bjöds välblandade, billiga negronis.

I Shkodra hittade jag resans billigaste och bästa hotell. Nyöppnade, familjeägda Monte boutique hotel bara ett stenkast från bussen och centrum. Här fanns det jag saknat på de två andra hotellen (Sveti Stefan och Durres) frukost serverad vid bordet, kaffe, schampo och "do not disturb" skylt. Utan både den och säkerhetskedja kunde städerskorna störta in i rummet på alla möjliga och omöjliga tider, vilket de också gjorde på de andra orterna...

Shkodra kan sammanfattningsvis varmt rekommenderas, men kanske inte så här mitt i sommaren, och helst mer än en dag för att hinna se omgivningarna också.

Hänförande utsikter i varma Montenegro

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Att samla länder är världens roligaste hobby. Vi får väl se hur lätt det blir när jag väl har bockat av hela Europa, men än så länge har jag några länder kvar här. Tills nyligen bland annat Montenego, det lilla bergiga landet inklämt mellan Kroatien och Albanien, så bergigt att det till och med finns skidorter här! Eftersom jag ska möta upp pojkvännen på gruppresa i Albanien (där jag redan har varit) blev Montenegro sommarens nylandsprojekt och ensamester. Pga värmebölja och tidsbrist blir det bara besök i en ort: pittoreska badorten Sveti Stefan, strax söder om betydligt större turistmeckat Budva. Hittade ett prisvärt hotell med pool och balkong som dessutom för en mindre avgift (näja, 70 EUR) hämtade mig på flygplatsen när jag landade mitt i natten och körde den dryga timmen från huvudstaden på slingriga vägar.

Även Villa Milocer vid stranden med samma namn
var en del av det numera (tillfälligt?) stängda hotellet.

Chauffören tillika hotellägaren förklarar att den stora turistinvasionen börjar från mitten av juli så jag har tajmat det bra. På stränderna (jag räknar till tre inom gångavstånd, men är det inte +35 kan man säkert orka gå längre) är det inga problem att få en perfekt plats precis vid vattenbrynet med sitt parasoll, som hotellet lånar ut. Man vill vara precis vid vattnet då stenarna är brännheta, och av samma anledning är parasoll ett måste. Att gå utan skor är en omöjlighet. Vattnet är däremot svalt och kristallklart. Som en vacker kuliss till det hela ligger den lilla halvö som gjort orten så känd, och instagramvänlig. Den var bostadsområde fram till andra världskrigets slut, sen lyxhotell men stängd under mystiska omständigheter sedan covid. Synd på en så vacker plats.

Sveti Stefans layout är lite som Monaco fast utan hissar. Dessa nivåskillnader är så klart jobbiga att tampas med i hettan, men de fantastiska utsikterna väger upp för besväret. Det är brant och trappor överallt. Ibland oklart vart de leder. Igår hamnade jag inne i ett flerbostadshus när jag bara ville komma ner från huvudvägen till byn igen. Jag var nämligen ute på busspaning. Kollektivtrafiken i det här landet är inte helt lättförståelig. Det sägs gå bussar härifrån till Budva t.ex. Enligt skyltarna vid vägen ca en gång i timmen, men det stod inte exakt när de stannade just här så jag frågade på turistbyrån. "De går var 15e minut" Aha, finns det hållplatser nere i byn också? "Nej det är bara att vinka till sig bussen varsom så stannar den. Det beror på chauffören." Så det går en buss från oklar plats på oklar tid, i bästa fall varje kvart. Dessutom tar den enligt vissa källor 20 minuter men enligt google uppemot en timme... Schrödingers buss delux. Jag gav upp och bokade taxi.

Utsikten från fina restaurang Amadeus vid stranden.
Stenhård risotto men vad gör väl det med denna solnedgång!

Jag har förstått sedan tidigare att Montenego inte är något stort matland och får det nu bekräftat redan på vägen från flygplatsen när jag frågar vad jag ska passa på att äta här. Finns det någon lokal specialitet? Hotellägaren blir ställd av frågan "Nja, alltså allt är bra. Det finns lite av varje. Kött, fisk, pasta, pizza." Jo så är det. Allt finns och är helt ok, lite billigare än hemma och serveras med stora leenden och oklanderlig service. Men några kulinariska höjdpunkter hittas inte i Sveti Stefan i alla fall. Möjligen ska man passa på att äta shopska salladen, Balkans svar på grekisk sallad fast godare: smakrika tomater, gurka, paprika och riven fetaost.

Trots detta kan jag varmt rekommendera ett Montenegro-besök till den som vill se något nytt i Europa. Finns mycket mer att se här än det jag nu har hunnit med. Får återvända under lågsäsong när det är lite svalare. Kotor och Cetinje ska vara två andra sevärda platser, men huvudstaden har inget något vänligt att säga om. Jag säger hvala (tack) och på återseende till detta trygga och trevliga land!

Ingen trängsel på stränderna än

Åter till Åland på årets viktigaste helg

Utsiktsberg en kort promenad från centrala Mariehamn.

Fördrink i trädgården!

Efter att fem år i rad ha firat midsommar i Stockholms skärgård återvände jag i år till det ställe där jag nog har firat midsommar flest gånger: Mariehamn. Jag har ju turen att ha en gästvänlig väninna med hus och trädgård mitt i stan där. Härlig ”landet-känsla” men med gångavstånd till restauranger, caféer och affärer. Och till båt, hamn och strand. Ett stort MEN numera är att Vikingline av idiotiska och outgrundliga skäl dragit in den smidigaste vägen att ta sig dit: färjan mellan Kapellskär och Mariehamn. Kvar är direktbåten från Stockholm (Stadsgårdskajen) som tar över fem timmar. Det kan så klart vara kul att ta den om man är ett gäng som bokar in en måltid och barrunda men reser man ensam, och/eller bara vill ta sig fram så fort som möjligt är det en mardröm att försöka hitta sittplats på de röriga och ofta överfulla båtarna. Enda räddningen är att boka en hytt som man kan häcka i. Vilket man än väljer blir det dyrt. Det andra alternativet är Eckerölinjen mellan Grisslehamn och Eckerö. Den är dyrare än Kapellskärsfärjan var och tar längre tid totalt. En halvtimmes extra körning till Grisslehamn och en dryg halvtimme vid framkomst, från Eckerö till Mariehamn. När vi tog den dagen innan midsommar var hela båten en enda lång kö. Först upp från bildäck och efter att vi på något mirakulöst sätt knipit ett bord i cafét var det en halvtimmes kö för att beställa mat. När den var uppäten var det bara att börja köa i taxfreen och ändå knappt hinna handla det nödvändigaste förrän det var dags att sätta sig i bilen igen. Eckerölinjen får en liten extrapoäng för god buffé med gott om platser på hemresan men otroligt snålt att inte ens bjuda på kranvatten till maten, än mindre kaffe eller te. Har man inte bil kan det kanske vara värt att börja flyga i ren protest. Direktflyg finns med populAir två gånger om dagen!

Alltid nära till vatten och natur.

Nåja, nog klagat. Åland är fantastiskt, vilket jag har skrivit om flera gånger förut. Den här gången testades en för mig ny restaurang: Den anrika båten von Knorring. Passade på att äta blinier med sikrom och smetana, frasig, tjocka bovetepannkakor som är otroligt mättande. Något man sällan får hemma om man inte lagar dem själv. Nattlivet var sedvanligt lugnt på själva midsommaraftonen med trubadur och karaoke på rockbaren Dino. Desto livligare var det på midsommardagen när Mariehamns största nattklubb Arken öppnade. Vi var nästan de enda över 25 men vad gör det när musiken är bra och man har ett ståbord där man kan dansa i lugn och ro med sina vänner och titta överseende på ungdomarna.

I den här åldern uppskattar man bra shopping mer än bra nattliv. Som tur är var det mesta stängt på midsommardagen annars hade jag blivit ruinerad. Desto mer shoppades det på midsommaraftonen när vi ändå var ute och handlade mat vid köpcentret Maxinge strax utanför stan. Här finns flera bra kläd-, sport- och skoaffärer, men även inne i centrum är shoppingutbudet förvånansvärt bra för en så liten ort. Låt oss hoppas att de indragna båtarna inte minskar turismen så mycket att affärer och krogar tvingas slå igen. Ta er hit trots att det är lite meckigare nu!

Bra DJ på Arken.