Check på pyramider, Kairo och Egypten

Att åka till Egypten och se pyramiderna är mångas dröm. För mig har det känts mer som något som måste bockas av men som jag skjutit upp som en jobbig rotfyllning. Jag har mestadels hört negativa omdömen om Egypten. Men nu i mars just efter ramadan fick plåstret rivas av. Jag fick ihop ett dream team till resesällskap i form av en tjejkompis och två killkompisar, alla resvana och en som utseendemässigt smälte in i lokalbefolkningen. Fyra nätter i Kairo bokades på snorbilligt hotell med utmärkta recensioner.

Bedagat hotell med fin terrass, och rena rum tack och lov.
Fick tyvärr ingen bild på hiss-situationen.

 Hotel Atum mitt i stan var verkligen en upplevelse. Den urgulliga personalen kom ner och mötte oss på gatan när vi kom med förbokad transfer från flygplatsen och det var nog tur. Jag hade inte vågat gå in i den mörka, fallfärdiga portuppgången annars. Hisskorgen dinglade fritt mitt i trapphuset så trots att den var skranglig var man säkrare i den. Att luta sig över trappräcket och få en x-antal tons motvikt på armbågen är nog inte skönt… Själva hotellet bestod av ett tiotal fräscha rum och matsal med balkong på tredje våningen och drevs av ett gäng ungdomar. Frukost ingick och lagades a la minute: Bröd med pålägg, frukt, yoghurt och kaffe. Nackdelar (förutom trappuppgångssituationen): Extremt ljudstört, antingen från gatan eller cafédelen, bristfälligt internet och bristfällig service, trots god vilja och vänlighet.

Lokalbornas del av marknaden.
Här lampavdelningen.

Redan innan resan fick jag via hotellet kontakt med en utflyktsarrangör och bokade efter mycket prutande in en privat guidad tur till pyramiderna för 30 USD/person (exklusive inträden). Då ingick besök till nekropolen Saqqara med dess trappstegspyramid och lämningarna efter Egyptens första huvudstad Memphis. Den tandlösa gubben till guide var trevlig och talade flytande engelska. Just pyramidbesöket som man hört ska vara det mest kaotiska i detta redan superkaotiska land är nu sedan det byggts ett nytt besökscentrum det mest organiserade. Man betalar ca 140 kr, går genom en kort utställning om pyramidernas historia och tar gratis transferbuss mellan de olika delarna av området: Utsikt, pyramider, sfinx. Det finns också lite matställen, affärer, och kamelridning så klart, men knappt några påträngade säljare.

Desto mer av den varan finns i den enorma basaren Khan el-Khalili mitt i stan. Shoppingområdet sträcker sig kilometervis och vissa områden är mer riktade mot lokalbor, med elektronik, mobiltelefoner, husgeråd, kläder och allt möjligt. När man kommer närmare turistdelen av marknaden stiger priserna och ropen om att köpa. Jag lyckades göra ett par riktigt bra köp: En handväska och ett par skor för 30 kr vardera, utan att ens pruta. När jag sen övertalas att köpa en ”pashminasjal” för 50 kr (samma pris jag brukar betala på marknaden i t.ex. Cannes) inser jag att vi är inne i turistområdet. Dags att slå sig ner och avnjuta en god juice istället, och titta på turistbussarna som med millimeters marginal klämmer sig fram i gränderna. Ambulerande säljare är på oss här också, för att inte tala om alla galna taxichafförer när man står och väntar på sin Uber hem. Vi upptäcker att det arabiska ”la” funkar bättre än ”no” för att bli av med dem.

Egyptian Museum vid El-Tahrir Square
Byggt 1902, därav behövs nu hinkar på golvet vid regn...

Uber funkar fantastiskt bra i Kairo. Kostar max 20 kr inom stan och kommer på några minuter. Det är en välsignelse eftersom denna stad knappast är gjord för fotgängare. En taxichafför berättar att presidenten bestämt sig att bygga 3000 broar på två år och mycket riktigt är stora delar av staden täckt av motorvägsbroar i flera nivåer som helt hänsynslöst dragits fram mellan de täta bostadsområdena. Vi ser inte ett enda övergångsställe och de trafikljus som finns funkar mer som rekommendation än regel. Vill man ändå gå någon sträcka, som inte är en trång marknad, finns det ett nytt promenadstråk utmed Nilen (inträde 3 kr) på ön Zamalek, där det också finns flera finare hotell och restaurangbåtar. Vi testar inhemska restaurang Le Tarbouch på en av båtarna. Innan resan fick jag tipset av en väninna att under inga omständigheter äta västerländsk mat i Egypten. Det är som att be om en matförgiftning. Vi håller oss alltså till MENA-köket med goda resultat. Allt är gott, billigt och ingen i sällskapet får ens tillstymmelse till magbesvär. 

Utsikt från marockanska restaurangen vid Nilen.
Som tur var inga döda kor i denna flod under vårt besök.

Äter allt från egyptisk snabbmat på kedjan Kazaz till marockanskt på Hotel Sofitels tjusiga restaurang La Palmeraie, med inglasad uteservering vid Nilen.

Så visst, mitt 77:e land bjuder på några positiva överraskningar: Maten, det otroligt smidiga pyramidbesöket, för att inte tala om det pedagogiska Grand Egyptian Museum. Gillar även dess motsats, det dammiga och charmiga ”gamla” egyptiska museet ett stenkast och några livsfarliga löpturer över motorleder från vårt hotell. Men tre dagar räcker gott. Kairo är kaotiskt, mörkt och framförallt extremt smutsigt. Det ligger plastskräp till och med på de uråldriga gravarna. I floden ner mot Saqqara flyter sopor och döda kor. Summa sumarum var det väl ungefär som jag hade väntat mig, men kanske lite vackrare, vänligare och billigare så det blir ändå 3 N av 5 i betyg till Kairo, men jag känner ingen längtan efter att åka tillbaka i brådrasket.

Al Hakim-moskén med regnvåt innergård.
Mot en liten donation fick vi komma in och titta runt och gömma oss från regnet.
Täcka håret behövde man inte göra men det var noga med att ta av sig skorna.

Strand, slum och stad i kontrasternas Filippinerna

 

Fyra dagars ensamester avslutar vinterns långresa

Utsikt över Cebu från Toyoko,
hotellet ovanpå en japansk galleria

Eftersom jag egentligen inte är någon strandmänniska, och dessutom vill hinna se mer av Filipinerna, får det räcka med fyra dagar i tursitparadiset Boracay. Jag har sedan tidigare bokat ett inrikesflyg till Cebu i södra delen av landet, något som vid närmare granskning kanske inte var helt genomtänkt. Själva staden är inte så trevlig och mer sevärda ställen är minst en halvdags resa därifrån. Så med fyra dagar att spela på är möjligheterna begränsade. Det blir en sista kväll med Monica på hotell Toyoko (inte Tokyo) med omnejd i utkanten av Cebu innan hon drar iväg på annat håll. I de här kvarteren är allt japanskt. Skyltar är på japanska, restaurangerna, turisterna, alla affärer och märken i shoppingcentret vi bor ovanpå. Det hela är högst förvirrande när man har varit i fem länder på en resa, på en kryssning som från början skulle ha åkt via Japan dessutom. Hamnade vi nu där trots allt på den korta flighten från Boracay? Taxifärderna i den nästan stillastående trafiken till och från hotellet avslöjar dock att så inte är fallet. Detta är det fattiga Filippinerna. Massa små skjul med små affärer, tvätt på tork, getter i vägrenen, till och med får. Från rummet på 18e våningen hör vi grannarnas tuppar gala dygnet runt.

Utsikt över Mactan Islands nordöstra udde från mitt rum på Mövenpick resort.
De höga byggnaderna är tyvärr mestadels övergivna byggprojekt.

Det går faktiskt att gå till grannhotellets restaurang
The Cove med denna fina lunchutsikt.

Även på nästa hotell hamnar jag på 18e våningen, med tuppar och getter som grannar. I brist på tid till mer rustika äventyr bokar jag nämligen två nätter på femstjärniga resorten Mövenpick nära Cebus flygplats på Mactan island. Kontrasten mot omgivningens knappt asfalterade vägar och skjul är knivskarp. Här sitter man som i en gyllene bur. Det går inte att gå någonstans och finns inget att gå till.  Privat strand med skuggande parasoll, enorm pool, ständigt leende personal och en hänförande utsikt över allt från slum till ship scrapping från min lilla balkong. Här kan jag sitta i timmar och betrakta omgivningen, men efter två dagar behöver jag en sista dos filippinsk storstad och kultur så en heldag i Manila får avsluta denna långa resa. Nu hinner jag med att besöka den enda riktigt turistiga delen av stan: Intramuros med sin gamla ringmur och fort. Det mesta totalförstördes 1945 men har återuppbyggts. Lite lustigt är att den gamla vallgraven runt hela gamla stan nu är en golfbana! Jag hinner se det mesta innan det kommer ett skyfall. Då tar jag skydd på närmaste café som också visar sig vara en tidningsredaktion. Här kan man lämna nyhetstips och ta sig en kaffe samtidigt.

Mitt i stadsmuren ligger ett kapell, och bortom det
skymtar golfbanan som omger ringmuren...

Mitt hotell den här gången, Hotel 101, är inte lika charmigt som sist men som alltid här har man bara ett stenkast till flera olika gallerior med tillhörande restauranger. Äter koreanskt en middag och libanesiskt nästa. Det är väl en av de saker som var mest överraskande med Filipinerna: hur mycket bra mat det finns. Den andra positiva överraskningen var hur otroligt rent det är. Det städas ständigt. När jag åker mot flygplatsen vid 3 på morgonen genom de allra fattigaste kvarteren står ett par män där med vatten och kvastar och sopar sin gata. På stränderna och i vägrenarna krattas det löv och plockas eventuellt skräp. Mindre överraskande är hur religiöst det är, men en lustig detalj är att det verkar ligga ett kapell i snart sagt varje park. Att Filippinerna är ett kristet land där alla pratar engelska, ofta nästan som förstaspråk, gör att man känner sig mycket mer hemma här än i resten av Sydostasien.

Strandliv på smidiga Boracay

Viss havsutsikt från min uteplats på hotellet. 

Boracay är Filipinernas turistö nr 1 och därmed också en vattendelare: måste besökas eller måste undvikas. Vi bokar fyra nätter här mest för att det är någorlunda smidigt att ta sig dit och för att många andra från kryssningen beger sig raka vägen dit. Det går massor av flyg från Manilas enorma flygplats varje dag och från Caticlan som Boracays närmaste flygplats heter bokar man lämpligast kombitransport direkt till sitt hotell för max 150 kr. Minibuss - färja och buss igen, samt ev bärhjälp mot lite dricks. Själva ön Boracay är pytteliten och har ingen flygplats. Här finns en huvudväg i mitten med (nästan) barfotaavstånd till stränder på både väst- och östkusten Jag har bokat rum på solnedgångsstranden White beach. Härifrån kan man definitivt gå barfota nästan vartsom. Stranden sträcker sig drygt fyra km norrut från mitt enkla boende med det tjusiga namnet Blue Coral Resort, och kantas av mängder av restauranger, barer och souvenirbutiker. Det är turistigt men inte alls olidligt. En lagom ström av flanerande människor men själva stranden är överraskande tom. Några hotell har ställt ner solstolar men främst är det egen handduk och att söka skugga av en palm som gäller. Lekfulla fiskar håller en ibland sällskap i det lagom svala vattnet.

Sandskulpturer är poppis och ofta står skaparna och lurpassar och vill ha betalt för en bild.

Jakten på bästa solnedgångsbilden
pågår ständigt. Här på Diniwid beach.

På fyra dagar hinner vi gott och väl med nästan alla öns stränder. Tar en motorcykeltaxi för 50 kr upp till norra änden och den kilometerlånga Puka shell beach som ska vara lugnare än White beach. Nåja... Här finns visserligen inga större hotell men försäljarna är mer påträngande. Vill man köpa handgjorda souvenirer ska de dock inte avfärdas. Man kan göra riktigt bra fynd efter obligatorisk prutning. Härifrån tar vi en ny cykeltaxi till lilla Diniwid beach. Här firar lokalborna sin lediga söndag med picknick och karaoke medan barnen leker bland klipporna. Här finns också en svenskägd bar och restaurang med perfekt solnedgångsläge. Det var en av de mest överraskande sakerna med Boracay, att det finns en stor koloni av 60+ svenskar som slagit sig ner här hel- eller halvårsvis för en enkel och prisvärd livsstil. Min granne på hotellet, pensionär från Linköping, berättar att han varit här varje vinter i 20 år, i samma rum, och att den filippinska peson nu är värd mer i förhållande till kronan än på länge. Så lite konstigt är det att inte så många nya svenskar hittar hit. De enda vi träffar på är just dessa som har varit här sen typ 90-talet. Turistinfrastrukturen kanske inte är lika utvecklad som i Thailand, och den lokala maten inte lika bra, men å anda sidan kan man även här på ön få all världens mat av bra kvalitet och för inga pengar. En av favoritfrukostarna blir avocadotoast med gravlax och pocherat ägg, intages med fötterna i sanden på franskinspirerade Bistro des Amis ett kvarter från hotellet.

Avocado och gravlax-frukost med fruktsallad. En annan bra grej med Filippinerna är att man alltid får
gratis vatten till maten. Filtrerat kranvatten som går utmärkt att dricka.