Land nr 71 - Sultanatet Brunei

Andelen av världens invånare som bor i en fungerande demokrati minskar just nu och är enligt vissa beräkningar långt under hälften. Brunei hör till den lilla skara länder som inte ens kallar sig demokrati. Här härskar en sultan enväldigt sedan landet blev självständigt från Storbritannien 1984. Sedan tio år tillbaka har han börjat införa sharialagar. Det är "obligatoriskt dödsstraff" för införsel av droger blir vi upplysta om när planet går in för landning. Alkohol får man föra in, men det finns inte i landet. Rökning är förbjudet. 

På sedvanligt diktaturvis är den officiella bilden av landet kanske inte helt med sanningen överensstämmande. Tillgången till el och rent vatten är 100% läser jag mig till, men man behöver inte leta länge för att se ruckel (inte minst ute på den flytande staden Kampong Ayer) där detta knappast kan stämma. Kvaliteten på kranvattnet är "utmärkt", men nej hotellet avråder. "Kreditkort är allmänt accepterat", nej kontanter är ett måste, här liksom i Malaysia. "Turister kan gå klädda som de vill", nja det går inte runt några shariapoliser på gatan, men inga turister heller. Jag köper ett par tunna långbyxor för att smälta in. Wifi hittar jag bara på hotellet och flygplatsen, så nej det är långt ifrån det moderna land jag hade förväntat mig. Det som stämmer från vad jag läst mig till är att det är dyrt och alla är mycket vänliga. 

Jag har turen att bo på ett hotell (Capitol Residence Suite) som skjutsar runt gästerna till alla sevärdheter, så taxi slipper man i alla fall betala. Mycket är inom gångavstånd men värmen är verkligen extrem och staden är inte gjord för promenader. Alla åker bil. Trafiken är dock gles och lugn och bilar stannar snällt vid övergångsställen, där sådana finns. Restauranger och butiker verkar nästan bara finnas i shoppingcentrum, eller på kvällsmarknaderna. Jag besöker en av de största, Gadong, där luften blir dimmig av allt gott som grillas. Förslagsvis köper man med sig och sitter nere vid floden i friska luften och äter.

Förutom storslagna moskér och museer över landets och sultanens historia är Kampong Ayer (vattenbyn) huvudstadens största attraktion. Det är tydligen världens största bosättning på pålar. Med tanke på detta trodde jag definitivt att turistinfrastrukturen skulle vara bättre. Det finns guidade turer från runt 500 kr, och för lite mindre kan man åka med båt runt byn i någon timme. Snål och självständig som jag är satsar jag istället på taxibåt tur och retur för 16 kr och tänker att man kan plocka upp en karta och tips i turistcentret jag har läst ska finnas. Det finns inte, eller är i alla fall tvärstängt och igenbommat.

Med Google maps och lite hjälpsamma pekningar från lokalbefolkningen snubblar jag runt på extremt rangliga träbryggor, blir glad när jag hittar några av betong, sätter mig till slut i skuggan och väntar på min skjuts tillbaka. Det är oklart hur normalviktiga västerlänningar kan vistas här. Mina 54 kg känns alldeles för mycket. Gångarna sviktar och knarrar oroväckande under min tyngd. Tre meter ner: våt sand, dy, lite sopor. Hade varit bättre att ramla ner i vatten känner jag. Men en upplevelse man inte vill vara utan. Ett extremt klassamhälle i miniatyr: På några centrala "gator" tvåvåningsvillor som ser ut som bättre svenska radhus, men utåt kanterna de eländigaste små skjul du kan tänka dig. Många lösa plåttak som slår i vinden.

En annan diktaturspecialité, förutom en flexibel syn på fakta, är att hylla den Store Ledaren på olika sätt. Här sker det bl.a. i form av ett museum om sultanen (född 1946) och hans kröning 1968. "Redan i unga år visade han upp goda ledaregenskaper och stor intelligens" etc. Det roligaste är att titta på de gåvor han fått genom åren från andra länder, ju närmare allierade desto finare gåvor. Den senaste presenten är en vackert dekorerd samovar från ryska försvarsdepartementet skänkt 2023 "för gott samarbete"...

När jag efter tre dagar i Brunei åter landar bland Kuala Lumpurs kommers, skyskrapor, neonljus, shopping och pratsamma invånare känns det som jag kommer direkt från Nordkorea! Så "illa" är det inte i Brunei än men det känns tyvärr inte som ett land på väg åt rätt håll. Lite känns det också som att ha varit på spa, ingen alkohol, lite mindre mat och betydligt mycket mer tystnad än här.