En liten köp- och säljguide

Efter att ha sålt och köpt en lägenhet (eller två då närmare bestämt) inom loppet av en vecka tycker jag mig vara något av en expert på området. Jag har också kommit på att jag tycker det är roligare att köpa. Jag har alltid gillat att pruta, men det här med att skinna någon på så mycket pengar som möjligt är inte riktigt min grej. När du köper är du också "på samma sida" som mäklaren, så att säga. Oavsett vilka floskler de använder om att hjälpa båda parter till en bra affär så är de till syvende och sist bara intresserade av så snabba och många försäljningar som möjligt. Det ger klirr i kassan. Om du får 100 000 mer eller mindre betyder bara någon 1 000-lapp för dem. Inte värt ansträngningen med andra ord.
Så här går det till i de flesta fall vid en försäljning (i alla fall vid båda mina och många vänners): Mäklaren gör en proffsig värdering. Är obändigt entusiastisk och öser lovord över din lya. "Den här kan du få jättemycket för." Lockpriset sätts och visningarna börjar. Här någon stans svalnar entusiasmen. Förklaringarna haglar om varför inte buden kommer upp i "jättemycket". Nej, men skicket/läget/avgiften är inte de bästa. Marknaden är skakig. Vädret är dåligt. Ja, vad vet jag. Plötsligt förväntas man sälja till ett pris långt under "jättemycket". Här gäller det att som säljare vara om sig och kring sig. Visa att du inte har bråttom, och säg lugnt ett pris som du inte säljer under. Ofta är det första priset som mäklaren nämnde för dig ett bra riktmärke. Eller gör som en vän till mig och lägg ut lägenheten på blocket. Där fick han betydligt mer än det mäklaren ville kränga den för.

Mitt nya kvarter från Fleminggatan sett.
Mina fönster dock mot Kronobergsgatan, och balkong in mot gården

Som köpare kan du däremot utnyttja det faktum att mäklarens desperation till en snabb affär ofta är större än säljarens. Hör av dig och var lite svalt intresserad av svårsålda objekt. Jag skulle aldrig ge mig in i en budgivning. Båda de lägenheter jag har köpt är sådana som inte har fått några andra bud, och det är (oftast) inget fel på dem för det. På den första (Brännkyrkagatan) la jag 100 000 under acceptpriset, som det hette då. Nu fick jag (trots avsaknad av andra budgivare) slanta upp med ett par hundra över utropspriset, men det får väl ändå anses som okej eftersom utropspriserna numera brukar ligga minst halvmiljonen under säljarnas faktiska "acceptpris" i Stockholms innerstad.
Så vad blev det nu då? Jo, det blev den på Flemminggatan, med tvättmaskin från 70-talet. Går som ett urverk enligt ägaren. Och en riktig elspis, ingen jäkla häll! I övrigt känns den helt modern, tyvärr:-) Den gladaste överraskningen nu när jag tittade på den för andra gången var att en trappa upp har den typ världens största vindsförråd. Nåja, större än något jag har haft tidigare i alla fall. Inflyttning i december, sen blir det inflyttningsfest!