Att besöka Georgien är som att kastas in i ett Tetrisspel av intryck som ramlar över en i en aldrig sinande ström. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig. Allt är helt annorlunda jämfört med alla platser och länder jag tidigare besökt. Senaste gången jag hade den här känslan var när jag kom till Mexiko 1997.
|
Parlamentshuset på Rustaveli avenue. Georgiska- och EU-flaggan,
men sällan har jag känt mig så långt bort från EU. |
Värmen som slår emot oss på Tbilisis flygplats är inte helt oväntad och mycket efterlängtad. Oväntat däremot är att detta måste vara den enda flygplats i världen där det inte finns någon bankomat. Detta försämrar förhandlingsläget med taxichaufförerna avsevärt. De börjar med ett pris som är ungefär det dubbla mot vad guideboken uppger som rimligt. Jag lyckas pruta ner det till 15 euro. Har som tur var tagit med mig 20 euro i reservvaluta. Kort tar de i teorin men inte i praktiken.
|
Lite mer slitet på bakgatorna som sagt... |
Jag hade förväntat mig att Tbilisi skulle vara pittoreskt slitet, men denna nivå av pittoreskt förfall är något i hästväg. Man tror man har sett det mesta när det kommer till sneda och slitna hus i Riga. Ta det gånger tio för att komma i närheten av Tbilisis bakgator. Ja det flesta gatorna, förutom delar av huvudgatorna. Här huserar istället monumentala byggnader varav en del av okänd anledning verkar mer eller mindre övergivna. Gatorna är dedikerade till bilar. Ofta snygga, dyra bilar som föga matchar de fallfärdiga bostadshusen. Trafikljus finns inte. För att korsa de stora gatorna går man i tunnlar, som ibland befolkas av söta miniaffärer, skräddare eller frisörer, och ibland av någon sovande narkoman. Förutom i tunnlarna, och någon enstaka tiggande gumma, märks ingen mänsklig misär. Folk sitter och pratar glatt utanför sina fruktaffärer, eller sitter med sina nyvaxade mustascher på något smärtsamt hippt café, och allt däremellan. Misären står husen för, men de är så vackra, trots att stöttor ibland satts upp för att handgripligen hindra fasaden från att falla. Överallt hängs tvätt på tork: på de dammiga bakgårdarna där söta katter lojt sover på soptunnorna, och på de sirliga balkongerna eller verandorna som hänger på trekvart. Guideböcker skulle beskriva det hela som genuint och pittoreskt, men det är liksom ett understatement.
|
Eller så låter man grönskan hålla ihop hela fasaden |
Ingenstans hör vi ett begripligt språk. Vi verkar ha hittat det enda landet utan svenska turister! Ja, utan centraleuropeiska turister över huvud taget. Dock är alla skyltar på engelska och all servicepersonal förstår oss i alla fall hjälpligt. Många invånare talar flytande engelska. Av slöjorna att döma kommer en del av turisterna från muslimska länder, kanske grannarna Turkiet eller Azerbajdzjan, eller Tjetjenien.
|
Plötsligt kommer man fram till ett "turisttorg"
där allt är tiptop. Märk min förundrade blick |
Killen bredvid oss på flyget ner är i alla fall därifrån, men ryss, inte tjetjen. Svår fråga detta med alla halvautonoma områden i regionen. Enligt ryssen på planet är allt en del av Ryssland, även Abchazien och Sydossetien. Detta resonemang retar så klart upp en georgisk man i raden framför. "Utbrytarrepublikerna är en ockuperad del av Georgien som snarast bör återtas!" Tjetjenien kommer inte upp i denna diskussion men en googling visar att Georgien är det enda land som erkänt Tjetjenska republiken som en självständig stat. För enkelhetens skull bestämmer vi oss för att undvika alla dessa områden, både i samtal och rent geografiskt. Istället har vi nu tagit en minibuss upp till bergsorten Kazbegi. Tre timmar med supercool, storrökande chaufför som körde om lastbilar och kor med samma frenesi, allt medan han sms:ade eller pratade i telefon. Ja, motorvägen mellan Tbilisi och bergen är full av kor. De strövar helt fritt och gillar av oklar anledning att då och då slå läger mitt på asfaltsvägen. Som sagt, ett land fullt av oväntade upplevelser. Svårt att beskriva i ord. Man skulle kunna skriva en roman om varje timmes upplevelser och intryck. Jag kommer att göra fler försök, men tills vidare får ni lita på mig när jag säger att man MÅSTE åka hit. Det är kort och gott fantastiskt.
|
Kor på väg(en) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar