Spontanresa till "Polens vackraste stad"

Torget mitt i staden. Vi bodde hundra meter därifrån

Att resa med någon som anser att alla former av planering motsvarar en utstuderat grym form av slaveri leder till många spännande utmaningar. När man sen kväll innan avresedag dristar sig till att fråga om ungefärligt resmål och får till svar "Vi kan väl kolla Krakow" så gör man så klart det snabbt som attan, och tackar sin lyckliga stjärna för Europas alla lågprisbolag. Det går att boka en vettig resa 12 timmar innan avgång. Och eftersom det är Polen vi har att göra med går det även att boka ett superfräscht hotell mitt i gamla stan för under 400 kr natten. På samma sätt som tidigare generationer slentrianmässigt reser till Sydeuropa har vi blivit slentrianmässiga Östeuroparesenärer. Anledningarna är väl ungefär de samma som när man åkte söderut på 80-talet. Det är billigt, trevligt och lite lagom exotiskt. Man har sina rutiner. Går ner i den dygnet-runt-öppna närbutiken som aldrig ligger mer än något kvarter bort och köper öl och salami till kvällsmål, och den där goda kexchokladen med kokossmak som bara verkar finnas här. Passar på att äta anka, vilt eller schnitzel till middag. Köper med mig den goda polska grapefruktvodkan hem. Den här gången får vi även prova en syrisk middag. Hotellföreståndaren och hans vän från Palmyra sitter och äter i lobbyn när vi är på väg ut en kväll och de formligen tvångsmatar oss med kalkon och ris. Vi får sitta ner kring det låga bordet och förevisas om hur man äter korrekt (kalkongrytsbitarna plockas upp med en bit platt bröd och doppas i getyoghurt och stark sås. Riset äts med gaffel till.)

Torget och stadshuset by night

Det blir mer internationellt utbyte dag två då vi bokat taxi till Auschwitz och får en chaufför från Georgien som delger oss sitt livs historia och en del Georgien-tips under den sammanlagt ca 13 mil långa tur och returresan. Står just i begrepp att boka sommarresa till Tbilisi, så det passade utmärkt!
Själva koncentrationsläger-besöket var en bra historierepetition. I bakhuvudet vet jag att det rör sig om två läger (egentligen tre med Monowitz en bit bort, som vi inte besökte) men i medvetandet smälter de ofta samman. I verkligheten är kontrasten mellan dem slående. Jag hade inte föreställt mig att Auschwitz I skulle vara så "fint", men det byggdes ju som polska armékaserner; välordnade rader av trevånings tegelhus och alléer. 1940 togs kasernerna över av nazisterna och förvandlades till fång- och tortyrläger. Själva det storskaliga utrotningslägret anlades en liten bit därifrån: Auschwitz II Birkenau. Hundratals enklare baracker och flera gaskammare i utkanten av det enorma området. Tågspåret går rakt in i området och härifrån skickades de flesta passagerarna direkt till gaskamrarna. Nazisterna försökte förstöra dem innan de evakuerade lägret men ruinerna finns kvar. Det hela är en mycket obehaglig men viktig minnesplats. Inte för att någon någonsin verkar lära sig av historien (hur många folkmord har inte inträffat efter andra världskriget...) men ändå. Får också lära oss att det polska namnet på byn som halvt om halvt tömdes på folk för att ge plats åt lägret är Oświęcim, men det kunde väl inte tyskarna, eller någon annan heller för den delen, uttala.

Vår guide på Auschwitz utanför grindarna till läger I, med den kända texten.

Både i Auschwitz och i Krakow trängs vi med mängder av andra turister. Då är det ändå lågsäsong och mitt i veckan. Hur det är på sommaren vågar jag inte ens föreställa mig. Flygplatsen känns som en mellandagsrea. Försök navigera det med handbagage! Lokalborna suckar över alla brittiska svensexor. Vi hörde några eftersläntrare utanför vårt hotellrum under söndagsnatten, men det är så klart mycket värre på helgerna. En hel del högröstade holländska killgäng höll dock igång även måndag-onsdag. Ryktet om Krakow som Polens vackraste stad har tydligen spritt sig som en löpeld. Visst är det vackert, men jag måste säga att det är ganska likt andra städer på samma breddgrad. Du har floden, slottet, torget, stadshuset och fina kyrkorna. Museerna, spritaffärerna, souvenirerna och uteserveringar med elvärmare. Jag skulle nog snarare utnämna Gdansk till den vackraste staden på grund av den större närheten till vattnet, floden men också kusten. Personligen föredrar jag att inta kvällsdrinken med utsikt över segelbåtar och trampbåtar snarare än över hästskjutsar och små turisttåg, men det är en smaksak.

Vart tog alla vägen?

Lördagskväll 20.30, kvällen efter terrordåd. Jag och en väninna åker spöklikt tom tunnelbana in mot stan. På hela t-centralens perrong står kanske ett tiotal personer, max. En ovanlig upplevelse. Men en knapp vecka senare, 20.30 långfredagen, är situationen densamma. Terror och långhelger verkar ha samma effekt på Stockholms kollektivtrafik...

Glad påsk från fönsterbläcket, där saint pauliorna nu är igång igen
efter sin vintervila

Jag försöker dra mig till minnes om det alltid har varit så, med folktomma långhelger alltså, men tycker nog att det blir ”värre” för varje år. Utvecklar snabbt två teorier om varför det är så. För det första detta med att praktiskt taget alla nu för tiden tydligen har råd att resa bort när det är det minsta ledigt. Ta bara förra kristi him när jag försöker boka en resa och vartenda flyg ut ur stan är knökfullt. (Hamnar till slut i Belgrad med typ 10 000 andra svenskar). Samma sak verkar gälla i resten av Europa för Stockholms gator är ingalunda tomma denna långfredag, de är bara fulla av turister istället, som inte åker t-bana. En och annan Stockholmsbo med resväska siktas också. Det är som en massflykt. Alla städer byter befolkning med varandra på långhelgerna, trevligt fenomen i och för sig! Den andra delen av teorin är att vi blir allt färre ”urstockholmare”. Hur många par känner ni där båda parterna är födda i Stockholm? Nej, just det. Om nu någon skulle vara urstockholmare är chansen försvinnande liten att dennes partner också är det. Alltså passar man på att besöka de föräldrar/svärföräldrar som bor på annan ort när det är långledigt. Av de få kvarvarande kan man anta att de har något sommarhus som måste pysslas med.
Så jag kan bara konstatera att jag är ett unikum. Jag är född här i Stockholm. Båda mina föräldrar bor här, min bror bor här. Alla mina far- och morföräldrar bodde (för det mesta) här så länge de levde. Landställe har vi inte haft på snart 20 år. Och pojkvännens föräldrar bor i Sollentuna. Ja, det blir inte mer exotiskt än just Sollentuna. Där bor nämligen även min faster och det är ofta där som påsk- och julmiddagarna intas. Även om vi ibland är hos mig eller mina föräldrar också. Visst kan jag bli avundsjuk på alla som får en minisemester på annan ort varenda långhelg, även utan att behöva konsultera Ryanair och hotels.com, men man ska kanske vara glad över att slippa eventuella tågkaos och att man kan ta taxi eller pendeltåg hem till egen säng efter släktträffarna! Ett folktomt Stockholm kan vara nog så exotiskt.

Överengagemang i vården

Nutidens svenska vård får ofta kritik för sin brist på tid och engagemang. För mig passar det dock bra med läkarbesök som tar fem minuter. Jag menar, har jag problem vill jag ha dem lösta så snabbt som möjligt, medels recept eller andra enkla tips. Har jag inte problem räcker det med utkvittering av de recept jag redan har samt snabb friskförklaring medels okulär besiktning och eventuellt blodtryck och/eller blodprov.
Igår försökte jag effektivisera hälsovården ytterligare genom att välja telefonsvararens "förnya recept" när jag skulle ringa min gynekolog för att be om nya p-piller. Perfekt om man ens slipper masa sig dit ju! Men tji fick jag. Fem minuter senare blir jag uppringd av - en barnmorska. Ve och fasa! Ok, jag ska försöka att inte svartmåla en hel yrkesgrupp här men dessa kvinnor tillhör inte mina favoriter, och jag är antagligen inte deras favorit, eftersom jag inte vill skaffa barn. Om alla vore som jag skulle de ju bli arbetslösa...
"Kom hit på drop-in och ta blodtryck bara så kan vi skriva ut receptet". Ja det lät ju lätt och smidigt, men jag vet av tidigare erfarenheter att det sällan är så smidigt som det låter. Till skillnad från läkare verkar nämligen barnmorskor ha oceaner av tid till att utröna och ofta ifrågasätta ens livsval, inklusive preventivmedelsval. Det är lite som med korsförhören man alltid blir utsatt för på Tel Avivs flygplats. Helt plötsligt känns en främling som ens bästa vän för att man har blivit frågad och svarat på de mest konstiga, personliga frågor, som tillsynes är helt irrelevanta för situationen ifråga. Men medan man till slut brukar hinna med den där flighten i Israel med andan i halsen åker blodtrycksmätaren fram efter förhöret hos barnmorskan: "Oj, det är lite högt. Du borde nog inte äta p-piller." Tacka fan för att det är högt! Jag har just blivit korsförhörd, när allt jag vill är att ha är ett nytt recept och gå efter fem minuter. Det känns som om man försöker få dem att skriva ut något narkotikaklassat.
Nåja, jag tar mig iväg till Ekens barnmorskor och tänker att jag ska inbilla mig att jag står vid gaten i Tel Aviv, för att lättare behålla fattningen. Men glömmer att jag tydligen uppnått den aktningsvärda ålder då inte ens barnmorskor ids ställa närgångna frågor om ens barnalstrande. Toppen! Men barnbesattheten spökar i journalerna, till både min och morskans bestörtning. Hon dubbelkollar mitt personnummer. Frågar om jag nyligen varit gravid. Nehej. Hon skakar uppgivet på huvudet. Tydligen har någon av hennes kolleger skrivit in att jag ska ha hälsosamtal för graviditet. Hallå, jag ville bara ha ett recept. Skärp er!
När jag har lyckats övertyga henne om att jag inte är gravid råkar jag nämna att jag har migrän. Hon lyser upp: "Då borde du prova spiral. Det är många som blir hjälpta av det." Jo, tack men nej tack. Har redan läst på om detta då en annan av barnmorskornas käpphästar av outgrundlig anledning är just spiraler. Lika mycket som de hatar p-piller älskar de spiraler. Vad sedan patienten faktiskt föredrar är av underordnad betydelse. Det verkar vara en sorts besatthet av att nåt kan väl ändå få bo där i livmodern? Om inte ett foster så kanske en liten spiral tills vidare? Jag lyckades så småningom ta mig hem, med mitt recept och en fortsatt obebodd livmoder. Phew. Ett litet tips på vägen till all vårdpersonal, och alla andra: Be part of the solution, not the problem.