En annan sida av London

”More tea, coffee, biscuits?” Paret vi besöker i deras utsökt hemtrevliga hus i västra London är urtypen för engelsk gästvänlighet. Jag är där med två kolleger för att spela in en intervju om nationalism i Spanien med mannen i huset. Vår kameraman har fullt sjå att hinna sätta upp utrustningen mellan allt trugande och alla hjälpsamma tillrop: Ska vi ställa fram fler böcker i hyllan där? Kanske lite blommor? (en vas med nyplockade påskliljor åker fram) Jag tar bort den här så den inte är i vägen. (ett schabrak till porslinsskulptur stuvas undan). Efter avslutad inspelning fastnar vår av värdparet beställda taxi i den berömda Londontrafiken så vi får ytterligare någon halvtimme att småprata om brottsligheten i Spanien och beundra deras trädgård, och så mer kaffe och kakor förstås. De tycker nog vi svenskar är lite konstiga som inte vill ha te, och att vi fascineras av en vintergrön trädgård. Det är ju vid närmare inspektion alla trädgårdar i London. Vi tycker dock att vi har kommit till sommaren. Drygt tio grader i luften och körsbärsträdens knoppar är sprickfärdiga. Pojkvännen tar ner mig på jorden när jag vid senare samtal säger att jag vill ha en trädgård i England. ”Det är grönt för att det regnar jämt.” Ja, det är så sant. Men jag och mina kolleger har tur vår andra dag i London när vi ska spela in ”intron” på gatan. Molnen ser visserligen hotfulla ut men inte en droppe faller och solen tittar fram med jämna mellanrum. Vi jagar palmer för att få en ”spansk” känsla. Det är inte svårt. Engelsmännen älskar palmer och har förmånen att ha ett klimat där de faktiskt överlever vintern, till skillnad från Stockholm.

Vi bor i Hammersmith på ett av dessa typiska engelska hotell med heltäckningsmattor och burspråk, och sedvanlig förvirrande planlösning. Dock mycket fräscht för att vara London. Engelsk frukost serveras fram till kl. 9. Det är en lite absurd känsla att sitta där med korv och bönor kl. 8.30, men sen står man sig ett tag. Lunchpaus blir det på bohemiska marknadsgatan Portobello Road, där vi av en slump hamnar på ett svenskt café. På menyn finns bland annat frasvåfflor, surdegsmacka med avokado samt något som kallas ”full Swedish breakfast”, som visar sig vara pytt i panna helt enkelt. Inget bryggkaffe dock, men det får man inte på knivsöder heller numera så det är ju en korrekt tolkning. Närmare turistlondon än Portobello har vi ingen anledning att bege oss. Sen är det tillbaka till lilla Brook hotel och lååång taxiresa till Gatwicks flygplats. Precis lagom mycket London för min smak. Slipper man stadskärnan är det helt klart uthärdligt!

Hotellets trädgård. Måste vara underbart om det någon dag inte regnar