Den subarktiska "våren" är kommen

Ja nu ÄR det vår. Mars är en vårmånad så jag vågar i alla fall inte protestera längre. Alla glada tillrop mellan juldagen och 1 mars om att nu känns det verkligen som vår i luften. Titta jag såg en blomma! Åh vad solen värmer, etc. har jag tryckt ner med "I maj blir det, kanske, vår. I bästa fall. Det har hänt att det har snöat så sent som i juni och i fjol var det +3 på midsommarnatten…"

Vår, bah! Jag är som vårens grinch. Men från mars ger jag upp, nickar och håller med. Vem har hjärta att ta hoppet ifrån alla giriga ansikten som vänds mot solen och alla caféer som redan ställt fram utemöblerna?

"Våren är ju hoppets årstid!" Skriver en vän i en whatsappkonversation där jag med bestämdhet uttryckt att mars borde strykas ur almanackan men november får gärna vara kvar. (Då lackar det mot jul och har man tur finns det till och med svamp kvar att plocka.) För ska vi vara ärliga så är våren i subarktiska länder ingen höjdarperiod. Sommaren är i bästa fall ljus och varm, toppen i så fall. Sen kommer en förhoppningsvis mild höst och sen släcks ljuset och så slipper man i alla fall se eländet, och har man tur kommer snön tidigt och lyser upp. Men våren är som att bli inlåst på en nattklubb efter stängning. Ljuset tänds skarpt och obönhörligt. Bleka, härjade ansikten och skit i hörnen, allt i blixtbelysning. Med den skillnaden att nu kan du inte gå hem och lägga huvudet under kudden. Sen kommer sommartidsomställning och pollen på det. Ett under att folk överlever.

Jag gillar Kanada. Där har man rationaliserat bort detta med vår och kallar saker vid deras rätta namn. Universiteten har en hösttermin (september-december) och en vintertermin (januari-april). Och följaktligen ett ganska långt sommarlov, om man inte går någon sommarkurs. Sympatiskt även detta.