Diktaturmys

Med hjärtat i halsgropen passerade vi den vitryska gränsen igår kväll. Skulle det fina visumet i passet räcka eller skulle vi avkrävas ytterligare papper eller redovisningar? Först passkontroll på stationen i Vilnius innan vi klev på tåget. Inga problem. Perrongen pryddes av tidernas minsta och billigaste taxfreebutik. Sen ytterligare kontroll ombord på tåget vid själva gränsen. Barska millitärer i stora gröna mössor klev ombord och granskade våra svenska pass med lupp. De/vi fick godkänt.
Idag har Minsk visat sig från sin bästa sida. Marx- och Leningatan badar i sol. Här är ryssvärmen än mer påtaglig, men på något absurt sätt käns det mindre ryskt än Lettland, gatunamnen till trots. Minsk är som jag har förstått det forna Sovjetrepublikernas motsvarighet till Bryssel i EU och samma internationella känslan genomsyrar stan. Folk är propra och glada. Det pratas hyfsad engelska. Servicepersonal och andra LER åt en. Detta är man inte van vid från Riga. Jag är överväldigad.

Arkitekturen är monumental. Den som gillar gulliga hus, gränder, slitna fasader och allmänt stök har inget att hämta här. Den ena avenyn och husfasaden är bredare och renare än den andra. Inte ett skräp på gatan. Mysfaktorn är ändå oväntat hög då många gator kantas av uteserveringar. Att alla ser så oryskt nöjda ut och att allt är snorbilligt gör ju inte saken sämre.