|
Vårt Milanohotell låg nära området Navigli där ett par mer än lovligt skitiga kanaler korsade varandra
och kantades av mysiga uteserveringar samt husbåtar innehållandes barer |
|
Galleria Vittorio Emanuele II i Milano. Enda stället där man hittade någon större mängd turister.
Varmt som i ett växthus. Vi passerade den snabbt. |
Det började med en bilresa i södra
Frankrike, på planeringsstadiet alltså, men som en god vän till mig brukar säga
”planera är silver, boka är guld”. När vi kommit så långt som till bokandet för
sommarens tjejresa var vi två istället för tre och slutmålet blev norra Italien
(close enough), utan bil. Detta delvis beroende på utmärkta flygförbindelser
till Milano, i mitt fall direkt från Riga med Ryanair för ett rimligt pris, och
delvis på grund av vänner i regionen.
Vistelsen inleddes med två dagar i
35-gradigt Milano. Luftkonditioneringen kändes som en kallsup så fort man kom
inomhus. Asfalten var mysigt mjuk under fötterna. Promenaderna fick bli
lågsamma och ofta avbrytas av en smaskig glass eller iskaffe på något fik där lokalborna
gör sina sedvanliga depåstopp för 30 sekunders kaffepåfyllning. Aldrig någon långsittarfika där inte. Hotellbokningsångesten innan hade
varit total. ”Finns det verkligen inget boende i centrum för under 3 000 kr
natten!?” Tillslut bokade vi
B&B Hotel Sant'Ambrogio i vad som såg
ut att vara utkanten av stan men visade sig vara inom gångavstånd till det
mesta, och så fanns det taxi och t-bana lätt tillgängliga. Ja, Milano har
verkligen det mesta, förutom turister. Ett perfekt resmål med andra ord. Och
när man tröttnat på smältande asfalt och coola barer tar man helt enkelt tåget
ner till kusten.
|
Vår badbåt |
|
Typisk gatuvy från Santa Margherita |
Vi mötte upp några vänner i Santa Margherita och blev kvar där i fyra dagar, på trevliga hotell Jolanda. Hela den
liguriska kusten är ett under av gulliga byar med tvätt på tork, färgglada hus,
prunkande odlingar och blommor (i alla fall så här års), branta klippor, kristallklart
vatten, etc., etc. Sandstränder är det enda som saknas. Bad sker från smala
grusremsor, klippor, badstegar eller båtar i olika storlekar. Vi fick följa med
våra bekanta på deras charmiga träbåt komplett med badstege och sötvattendusch.
Där låg vi ankrade sida vid sida med de mest monstruösa yachter och fascinerades
över hur mycket personal de har. Det är ett ständigt putsande och fejande, och
serverande till de fåtal passagerare som eventuellt befinner sig ombord. I
löjligt pittoreska Portofino kunde man inte låta bli att tänka på ”om du får
oväntat besök”-reklamen. Där ligger båtar som är större än själva stan som
praktiskt taget bara består av en gata och en hamn. Supergulligt. Tvätt på tork
även där.
|
En av de stora shoppinggatorna i Genua |
Vi hann även med ett besök i
hamnstaden Genua, en knapp timmes tågresa från Sta Margherita. Där känner man verkligen historiens vingslag i de smala gränderna som vindlar sig ner till
hamnen. Små restauranger, verkstäder och prostituerade avlöser varandra i vart
och vartannat hörn. Det hela ger en lite medeltida känsla. Man kan verkligen
tänka sig hur en ung Columbus spatserade omkring här och planerade sina
utflykter. För de mer modernt sinnade finns även breda shoppingavenyer. Så för storstadsälskaren är både Genua och Milano definitivt värda ett besök, varför inte i kombination? Avståndet mellan dem är inte långt och
tågen är både bekväma och billiga.
När vi ändå är inne på ämnet
Italien vill jag bara passa på att avliva tre myter, som kanske redan har avlivat
sig själva för dem som besökt landet efter typ 1985: Det är inte billigt,
männen är inte flirtiga/gåpåiga och maten är inte bäst i världen. Mina stackars
kreditkort blev helt svettiga efter sin lugna Rigavsitelse, men visst, på sina
håll är det snäppet under Stockholmspriser, speciellt för mat. Jag vet att det
är att slänga in en brandfackla att inte älska italiensk mat. Mycket är
fantastiskt (glassen! kaffet!) men lika mycket är medelmåttigt, och när man för
femtielfte gången måste sträcka sig efter saltkaret (som ofta inte ens står på
bordet, och aldrig har sällskap av det minst lika efterlängtade pepparkaret) är
det lätt att drömma sig bort till spanska tapas eller en argentinsk
grillrestaurang.
|
Typisk ligurisk badvik |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar