Santiago: Trivsel vid Andernas fot

Utsikt över staden från Cerro San Cristóbal.
Vi har haft tur med vädret. Det är tydligen sällan det är så här klart.

Vilken lättnad det var att landa på Santiagos flygplats. Efter en smidig passkontroll möttes vi av engelsktalande chaufför med tydlig Axess-skylt (I Argentina lyckades vi aldrig sammanstråla med vår beställda flygplatstaxi. Trots flera förvirrade och dyra telefonsamtal) Sedan fick vi övertydlig men välmenande guidning hela vägen till hotellet. (”Chile var en gång en spansk koloni.” ”Här där de nya husen står stod förut gamla hus.” ”The mountains are densly populated by volcanic activity.” !?)

Allt känns lite mer organiserat i Chile. Nästan som hemma. Trafikreglerna är strikta och efterlevs någorlunda strikt. Människor är ödmjuka och vänligt hjälpsamma. Det finns visserligen massa gatuhundar men de verkar väl omhändertagna och är aldrig aggressiva mot människor. De ligger tryggt och sover i solen där de tycker det passar. Gatan är deras vardagsrum. Det finns en fräsch och effektiv tunnelbana. (som tillämpar trängselskatt. Biljettpris ca 6 - 9 kr beroende på hur dags man åker) För att ytterligare späda på ”hemmakänslan” finns flera gator med svenskinspirerade namn: Suécia, Gotemburgo, Estocolmo och Gustavo V (Sverige, Göteborg, Stockholm och Gustav V!) Plus att taxichaufförerna aldrig hittar en adress, precis som hemma, men här är det i alla fall billigt att vimsa runt.

Ingång till pittoresk hantverksmarknad som jag besökte idag

Santiago är kanske inte någon traditionellt vacker stad men mot en kuliss av Andernas snötäckta toppar, hög och klar luft, palmer och blommande körsbärsträd gör sig även de trista 70-talsskraporna rätt bra. Sen gillar jag alltid städer utan ”turist-måsten”. Dels för att de drar till sig ett minimum av turister och dels för att det blir mer tid över till shoppingJ Det finns en handfull museer och ett par kullar man kan klättra upp på för utsikten och motionens skull, that’s it, för den som vill.

Inte behöver man äta ihjäl sig heller. Maten är bra men inte lika sanslöst god som i Argentina. Man kan dra en vinstlott likväl som en nitlott. Jag har försökt prova alla inhemska specialiteter, som congrio (havsål, stor vit fisk,

Utsikten från min terrass. Notera snöklädda berg bakom kyrkan.
Hade turen att få hotellrum med utgång direkt mot stor terrass.

inte alls som vanlig ål) och pastel de choclo: Under ett tjockt täcke av gratinerad majsgröt gömmer sig någon typ av lökbaserad sås (ev köttfärssås) en kycklingfilé och en ägghalva. Det var vad jag hittade i den variant jag åt idag i alla fall. Kan ha varit andra grejer också men orkade inte sleva i mig all majs för att ta reda på det.