Ännu en anledning till sommarångest

Det värsta med att jobba på sommaren är inte att det är strålande sol ute. Jag är redan så prickig jag kan bli (får lika delar bränna och fräknar) och känner inte för att svettas i solen dagarna i ända. Inte heller är det att sitta ensam på kontoret med äckligt kaffe och sur mjölk. Jag kan faktiskt masa mig ut och handla, men njuter i fulla drag av stillheten trots att fruktkorg och mjölkleverans är avbeställda under semestrarna. Och visst är det hemskt att staden ser ut att ha drabbats av en bomb som har slagit ut alla normala livsformer, men på något sätt har man ändå vant sig vid att det blir så varje juli.


Något man dock inte vänjer sig vid är den chockerande syn som möter en varje morgon när man ska ta t-banan till jobbet. Helt förstörd som vanligt. Man skulle ha gett sin högra hand för att få sova en timme till. Muttrar över att behöva vänta i fem minuter på tåget istället för två. Precis då dyker det ofelbart upp en massa turister, med kartor, guideböcker och oerhört fula beigea shorts, ibland även solhattar! Nåja, de får se ut bäst de vill, men det som är så oerhört provocerande är att de är vakna och i de flesta fall även pigga. Det övergår mitt förstånd hur man frivilligt kan gå upp före klockan nio. Jag kan förstå det om man har småbarn eller ska hinna med något transportmedel, men det gäller inte dem jag ser. Det är allt från ungdomsgäng till pensionärspar som är ute och åker tunnelbana i ottan, utan stress och packning. Jag får lust att fråga vad f-n de håller på med! De flesta museer och butiker öppnar väl inte förrän vid tio, eller? Ska de hänga på låset? Det hela är obegripligt. Snart kommer jag att tvinga någon av dem att ta över mitt jobb med orden: ”Ska du vara uppe så jäkla tidigt kan du lika gärna göra någon nytta!”

En generalisering av båtfolk

Under helgens traditionsenliga Sandhamnsvistelse blev jag smärtsamt medveten om sjölivets två grupperingar, och att de är lite som Ringentrilogins Alver och Orcher...

Vanligtvis består Sandhamns partygäng av en rolig blandning löst skärgårdsfolk. Bofasta och tillresta i alla möjliga farkoster, från ekor till lyxyachter. Väderbitna skärgårdsgubbar minglar med unga Stureplansstekare. Just denna helg inträffade dock powerboat-arrangemanget ”Poker Run” vilket tydligen innebär bröliga cigarette-båtar med minst lika stökiga passagerare. Som Hells Angels fast på vatten. Baren svämmade över av rakade skallar och ansiktstatueringar, allt medan Gotland Runt tydligen bytt namn och flyttat in till stan. Vad är tanken med det? Kan inte motorbåtsfolket hållas i stan istället? Dricka billig öl på Zum Franciskaner och lämna plats på stackars Sandhamn för lite fräscha seglargäng?

Några förskrämda ”alver” tassade dock omkring på Seglarhotellet i sina seglarskor, shorts och stickade tröjor, bland lätt överviktiga och överförfriskade ”orcher” i t-shirts och jeans. Skillnaden mellan seglare och motorbåtsgäng blev nästan komiskt tydlig just där och då. Jag är inte den som gillar att döma ut hela grupper efter hur de tar sig fram på vattnet. Jag skulle själv helst skaffa motorbåt, men efter den här helgen inser jag att det i så fall måste bli nåt bra gammalt och långsamt. Den där kombinationen av powerboats, poker och fylla kändes i alla fall INTE lockande. Eller som min väninna kommenterade situationen när vi hamnade bredvid ett av de mest traschiga och ansiktstatuerade gängen på dansgolvet: ”Bäst vi flyttar på oss. Står vi här riskerar vi väl att bli skjutna!”

Bortre sidan av ön var lika idyllisk som vanligt. Inga båtar här, förutom någon segelbåt i horisonten.

Fåniga flaskor

Snubblade nyss över en oerhört överraskande nyhet: Coca Colas namnburkar gör succé. Jag som just tänkte att det måste vara precis tvärtom. Tv-reklamen för dem är värdelös och obegriplig men framför allt är hela idén pinsam. Jag som gärna köper cola någon gång ibland ryggar nu instinktivt tillbaka när jag ser ”namnburkar” eller –flaskor. Varför skulle jag köpa något med ett random namn på? Det kan inte bli annat än fel. Gå omkring där med namnet på någon man gillar, ogillar eller är bekant med. Tänk om någon ser en. ”Jaha, varför köpte du en flaska med hans/hennes namn?” Kanske är jag överkänslig eller fel generation men jag blir generad bara jag ser eländet och går långa omvägar kring coca-cola-hyllan.

En annan lustighet de har kommit på är denna enorma könssegregering av två drycker som bara skiljs åt av märket på sötningsmedel: Zero och Light. Det började med töntig reklam även här. (Vad har hänt sedan 80- och 90-talets Cola-reklam? Den var ju episk! Man fick gåshud. Nu är den pinsammare än Via-direkt.) Reklamfilmer kan man lyckligtvis undvika, men nu har de börjat med rosetter på Light-burkarna! Tycker så synd om alla män som vill dricka light. Kul att sitta där med något rosablommigt på bordet framför sig. Jag som föredrar Zero är glad så länge de inte börjar med några dekorationer på de burkarna. Men det är väl bara en tidsfråga innan de smyckas med pinuppor eller nåt. I det könsneutrala Sverige måste man nu tydligen visa sin könstillhörighet med sin dryck. Nej, jag tar nog hellre på mig högklackat och dricker en Zero, eller ännu hellre något nyttigare. Eller åtminstone något med en vettig marknadsavdelning!