Extremväder från väst till öst

Framme vid Svarta havet!

I Georgien fungerar långdistanskommunikationerna inte riktigt som man är van vid. Visst finns det tåg (men nu i högsäsong är de tydligen oftast fullbokade sedan länge och det finns inte så många avgångar) och vanliga långdistansbussar a la Swebus men de går inte heller jätteofta. De flesta väljer "marshrutka", delade minibussar. Det går till så att man kommer till en mer eller mindre kaosartad parkeringsyta där någon rycker tag i en och frågar vart man ska. Gubben i fråga springer sedan iväg med ens bagage och det gäller att följa efter bäst man kan. Före eller efter detta spring sker obligatoriska gräl mellan förarna. (Förstår ju inte ett ord vad de säger men kanske handlar det om vem som ska ta vilka passagerare.) Har man tur sitter man sedan i en bekväm bil som tar en direkt dit man ska med några trevliga medpassagerare för en spottstyver. Har man otur kan man få vänta ett tag på att fordonet i fråga avgår. De måste nämligen samla ihop passagerare till alla platser först. Fordonet kan också vara av större modell med upp till 20 platser och då inte lika bekvämt som av sorten stortaxi, men ännu billigare. Med detta transportsätt har vi nu tagit oss till och från Kazbegi och vidare till Batumi, sju timmars marshrutka från Tbilisi. Sen tröttande vi på detta transportmedel och lyxade till det med en vanlig taxi tillbaka till Tbilisi idag. Sex timmar i privat taxi för en knapp femhundring. Helt ok.

Utsikt från hotellet, uppsprickande molntäcke

Batumi är inte känt för att vara en vacker stad men jag tycker nog att den är bättre än sitt rykte. Det finns bara ett riktigt fult hus så vi såg till att bo i det (Radisson Blue Hotel), så slapp man se det mer än nödvändigt. Däremot är det en ganska absurd stad med alla sina halvfärdiga byggen. Ibland ser de helt färdiga ut men ingen har liksom flyttat in, som den fina skrapan med ett pariserhjul monterat på sidan. Absurt bara det. Det skulle ha blivit universitet, sen hotell, och nu av allt att döma övergivet. Staden förde en tynande tillvaro under sovjettiden då gränsen mot Turkiet strax intill var stängd, men nu sedan ockupationen av Abchazien när landets norra Svarta havskust inte är aktuell som turistmål har Batumi fått en ny boom. Kontrasterna är slående här liksom överallt i landet. Lyxhotell bredvid slumliknande bebyggelse, men annars inget påtagligt armod. Massor med kor men även grisar, getter och hästar på vägarna dit. Klimatet i östra delarna av landet är torrt och medelhavslikt men ju längre mot den västra kusten man kommer desto mer tropisk breder grönskan ut sig på de alltmer toppiga kullarna. Det är på grund av det myckna regnandet, fick vi erfara den hårda vägen... När vi äntligen ska sätta oss på hotellets uteservering för en sen middag öppnar sig himlen. Och den fortsätter att öppna sig dagen efter. Trots stora paraplyer under promenaden på strandpromenaden (vi måste ju i alla fall se Svarta havet när vi nu har åkt så långt) är man blöt inpå underkläderna. Skorna behöver vi inte ens nämna. Byxorna får jag krama ur.

Skrapan med pariserhjul (t.v.), vårt fula hotell
och annan halvful, halvinflyttad skrapa

Nu just hemkommen till hotellet i Tbilisi (igen, men nytt hotell) med sin välsignade luftkonditionering. Visst är det underbart med dessa ljumma kvällar, men här är det inte direkt ljummet, utan hett. Runt 30+ även nu efter kl 22. Vågar inte tänka på hur det kommer att vara imorgon på dan, men på eftermiddagen bär det av mot en kväll i Kiev. Håller mig sval genom att tänka på den svenska sommaren, och är mycket tacksam att vara här i värmen! Att det är varmt även under våldsamma regnstormar som i Batumi är en rätt angenäm känsla.

Ansträngning och belöning i bergen

Utsikten från hotellrummet tröttnar man inte på i första taget

Bäck och gammal lastbil på vägen upp

Vad gör man i Georgien? är en fråga som då och då kom upp när jag nämnde att jag skulle åka hit. Listan på det kan så klart göras hur lång som helst men en populär aktivitet är att åka upp till bergen och vandra (eller åka skidor på vintern) eller bara njuta av frisk luft och utsikt. Allt det har vi ägnat oss åt de senaste två dagarna på underbara Rooms hotells Kazbegi-filial. För de mindre hurtiga finns förutom den fina utsikten från hotellets terrass möjlighet till helikopter- eller jeepturer upp till bergstoppar. Jag och väninnan vill gärna se oss tillhöra de mer hurtiga så idag har vi genomfört en två timmars vandring upp till kyrkan Gergeti Sameba som ligger så fotogeniskt på en bergstopp ovanför byn. Vi snackar praktiskt taget lodräta stigar här, så kommer inte orka gå ett steg imorgon.
Lycka efter denna vandring var att på vägen ner hitta ett café (eller vad man ska säga. Någon friggebodsliknande byggnad med några stolar framför) där det serverades hemmagjort rödvin i rågade glas och tillika hemmagjord kalvsoppa på lokala råvaror. Kanske innehavarna hade råkat köra på ett ungdjur på vägen hem... Allt underbart gott och till en kostnad av ca 70 kr/person.

Uppe på toppen! Hade kunnat hyra häst också

Utsikt över hotellterrassen
Inomhuspool och solstolar på nedre plan

Att äta är definitivt en annan aktivitet som kan rekommenderas här i Georgien. Än så länge har vi inte ätit något som inte har varit gott. Frukostbufféerna serveras lämpligt nog ända till klockan 11 och är en orgie i godsaker. Den på Rooms i Tbilisi var snäppet bättre och innehöll bland annat pocherade ägg, hummus, ostpiroger, pannkakor med köttfärsfyllning, kycklinglever-toasts och otroligt smakrika grönsaker och frukter. Man kommer aldrig att kunna äta en svensk gurka eller vattenmelon igen.
Lunchen igår bestod av "caviar" (vi hade hoppats på rysk men fick nöja oss med god laxrom), hembakt bröd, smör och ett glas kallt vitt inhemskt vin på hotellets terrass.
Imorgon bär det av till Batumi för ett dopp i Svarta havet!

Solnedgång över bergen

Georgien: exotiskt, annorlunda och underbart

Att besöka Georgien är som att kastas in i ett Tetrisspel av intryck som ramlar över en i en aldrig sinande ström. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig. Allt är helt annorlunda jämfört med alla platser och länder jag tidigare besökt. Senaste gången jag hade den här känslan var när jag kom till Mexiko 1997.

Parlamentshuset på Rustaveli avenue. Georgiska- och EU-flaggan,
men sällan har jag känt mig så långt bort från EU.

Värmen som slår emot oss på Tbilisis flygplats är inte helt oväntad och mycket efterlängtad. Oväntat däremot är att detta måste vara den enda flygplats i världen där det inte finns någon bankomat. Detta försämrar förhandlingsläget med taxichaufförerna avsevärt. De börjar med ett pris som är ungefär det dubbla mot vad guideboken uppger som rimligt. Jag lyckas pruta ner det till 15 euro. Har som tur var tagit med mig 20 euro i reservvaluta. Kort tar de i teorin men inte i praktiken.

Lite mer slitet på bakgatorna som sagt...                                                      

Jag hade förväntat mig att Tbilisi skulle vara pittoreskt slitet, men denna nivå av pittoreskt förfall är något i hästväg. Man tror man har sett det mesta när det kommer till sneda och slitna hus i Riga. Ta det gånger tio för att komma i närheten av Tbilisis bakgator. Ja det flesta gatorna, förutom delar av huvudgatorna. Här huserar istället monumentala byggnader varav en del av okänd anledning verkar mer eller mindre övergivna. Gatorna är dedikerade till bilar. Ofta snygga, dyra bilar som föga matchar de fallfärdiga bostadshusen. Trafikljus finns inte. För att korsa de stora gatorna går man i tunnlar, som ibland befolkas av söta miniaffärer, skräddare eller frisörer, och ibland av någon sovande narkoman. Förutom i tunnlarna, och någon enstaka tiggande gumma, märks ingen mänsklig misär. Folk sitter och pratar glatt utanför sina fruktaffärer, eller sitter med sina nyvaxade mustascher på något smärtsamt hippt café, och allt däremellan. Misären står husen för, men de är så vackra, trots att stöttor ibland satts upp för att handgripligen hindra fasaden från att falla. Överallt hängs tvätt på tork: på de dammiga bakgårdarna där söta katter lojt sover på soptunnorna, och på de sirliga balkongerna eller verandorna som hänger på trekvart. Guideböcker skulle beskriva det hela som genuint och pittoreskt, men det är liksom ett understatement.

Eller så låter man grönskan hålla ihop hela fasaden

Ingenstans hör vi ett begripligt språk. Vi verkar ha hittat det enda landet utan svenska turister! Ja, utan centraleuropeiska turister över huvud taget. Dock är alla skyltar på engelska och all servicepersonal förstår oss i alla fall hjälpligt. Många invånare talar flytande engelska. Av slöjorna att döma kommer en del av turisterna från muslimska länder, kanske grannarna Turkiet eller Azerbajdzjan, eller Tjetjenien.

Plötsligt kommer man fram till ett "turisttorg"
där allt är tiptop. Märk min förundrade blick

Killen bredvid oss på flyget ner är i alla fall därifrån, men ryss, inte tjetjen. Svår fråga detta med alla halvautonoma områden i regionen. Enligt ryssen på planet är allt en del av Ryssland, även Abchazien och Sydossetien. Detta resonemang retar så klart upp en georgisk man i raden framför. "Utbrytarrepublikerna är en ockuperad del av Georgien som snarast bör återtas!" Tjetjenien kommer inte upp i denna diskussion men en googling visar att Georgien är det enda land som erkänt Tjetjenska republiken som en självständig stat. För enkelhetens skull bestämmer vi oss för att undvika alla dessa områden, både i samtal och rent geografiskt. Istället har vi nu tagit en minibuss upp till bergsorten Kazbegi. Tre timmar med supercool, storrökande chaufför som körde om lastbilar och kor med samma frenesi, allt medan han sms:ade eller pratade i telefon. Ja, motorvägen mellan Tbilisi och bergen är full av kor. De strövar helt fritt och gillar av oklar anledning att då och då slå läger mitt på asfaltsvägen. Som sagt, ett land fullt av oväntade upplevelser. Svårt att beskriva i ord. Man skulle kunna skriva en roman om varje timmes upplevelser och intryck. Jag kommer att göra fler försök, men tills vidare får ni lita på mig när jag säger att man MÅSTE åka hit. Det är kort och gott fantastiskt.

Kor på väg(en)

Semesternedräkning

Utsikt från hotellet i Kaukasus, enligt deras hemsida

En vecka kvar till semestern, och som den är efterlängtad! Flygbiljetterna bokades redan för ett par månader sedan. Hus-lös som jag är är jag inte mycket för ”ta dan som den kommer”-semestrar. Risken är då överhängande att det urartar i en Stockholmsvistelse, och ett värre öde kan jag inte tänka mig på sommaren. Är nu med god marginal äldst på bussen in till Stureplan på morgnarna, tillsammans med alla vattenkammade sommarvikarier som ser ut som om de vore på väg till första skoldagen. Varför har inte jag semester som alla andra 40+-arbetare? frågar jag mig bittert. Nåja, det är delvis självvalt. Delar hellre upp det på drygt två veckors resande på sommaren och lika länge eller längre på vintern. Men som sagt, på lördag bär det av. Mot Georgien! Har velat åka dit ända sedan 2004. Då bodde jag i Kanada och en av mina bästa vänner var från Georgien. Hade knappt hört talas om detta land och visste än mindre var det låg, men han tjatade jämt om hur fantastiskt det var. Maten! Vinet! Människorna! Naturen! Tio år senare, i Riga, upprepade sig detta. En kollegas pojkvän var från Georgien: ”Åh, du MÅSTE åka dit. Du kommer att älska Georgien. Det gör alla!”. Och så slutligen vår taxi-chaufför i Krakow i våras som även han prisar sitt hemland. De är verkligen patrioter. Hoppas de har rätt.
Men vad gör man då i Georgien? frågar sig alla. Tja vad gör man INTE? Jag föreställer mig att det är som i resten av Östeuropa: lite billigare, lite tryggare och lite trevligare. Fast Georgien kanske snarare räknas som Mellanöstern? med sitt läge på andra sidan Svarta havet, med Armenien och Turkiet som grannar. Jag och väninnan vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss, men vi har i alla fall fastnat för en hipsterhotellkedja som heter Rooms där vi har bokat in de fyra första nätterna av sju. Två i huvudstaden Tbilisi och två i Kazbegi, med utsikt över Kaukasus snöklädda toppar. Storstad och natur, med massa god mat och promenader. Det är väl den ungefärliga planen, och tack vare att Ukrainian Airways ställde in den flight vi tänkte åka hem med får vi nu en bonusnatt i Kiev! Två länder till priset av ett. Skönt att resa med någon med samma prioriteringar som en själv: Ska vi boka om till en flight som går kl. 6 på morgonen och resa direkt hem eller ska vi stanna en natt i Kiev? Valet var lätt!
Nästa resa har ungefär samma upplägg: storstad och sedan natur, men är betydligt mindre exotisk. Den 25 juli bär det nämligen av till Toronto för att hälsa på en tjejkompis där. Vistelsen avslutas i sjöstuga som hennes familj brukar hyra varje sommar. Inga direkta strandsemestrar för mig i sommar med andra ord, men det får bli i vinter. Finns det något bättre än att åka från midvinterkylan till en tropisk strand? Nu på sommaren kan jag ju bada här runt knuten om jag vill!

Snabbvisit i Berlin

Nu är sista avsnittet av Nationernas Europa inspelat för Axess TV. Efter månader av flängande med överviktiga handbagage. Bara en gång har jag ”åkt fast” och tvingats checka in kamerautrustningen: på hemväg från Paris. Varning för Charles de Gaulle-flygplatsens stränga kontroller utfärdas härmed.

Serien avslutades med ett dagsbesök i Berlin, en alltid lika fängslande stad som man liksom aldrig tröttnar på. Europas New York. Här är alltid något nytt på gång, utan att det för den skull blir tröttsamt eller pretentiöst. Kameramannen hade varit där femitelva gånger, jag tre. Han fick sköta tyskan. Det (enda) land i Europa där man vägrar prata engelska är nämligen inte, som alla tror, Frankrike utan snarare Tyskland. När man börjar stappla fram några meningar på franska i Paris suckar de djupt över misshandeln av deras språk och övergår ofta till övertydlig engelska. När man frågar något på engelska i Tyskland suckar de också djupt och svarar frejdigt på (ofta inte alltför tydlig) tyska. När man ser frågande ut upprepar de bara frasen (på tyska) med höjd röst. Problemen börjar redan i taxin från flygplatsen: ”Do you take credit cards?” Chauffören: ”Hmpf, hmpf.” Jag: ”Sorry?” Han upprepar sig. Jag ser frågande ut. ”Kein problem!" halvskriker han i örat på mig. Ok, det förstod jag. Att det sedan finns folk som inte ens förstår frasen ”kein problem” ingår nog inte i tyskarnas världsbild. Jag inser att jag måste fräscha upp gymnasietyskan inför nästa Berlinresa.

Här utanför ordnade Göbbels bokbål 1933.

Idag tar man förhoppningsvis hand om litteraturen på bättre sätt.

Taxin är för övrigt typ det enda ställe som tar kort i Berlin. Mina ”för säkerhets skull” uttagna 50 euro rinner snabbt iväg under diverse fika- och ölpauser senare under eftermiddagen. Kunder som pratar engelska och vill betala med kort… Vi hade lika gärna kunnat komma från mars, men alla är trevliga ändå och pratar glatt på, på tyska.
Man må vara dåliga på språk och moderna betalmedel men desto bättre på monument och att minnas sin historia. Dock fastnar jag alltid i ”var gick muren”-funderingar och förundras över hur kilometervis av taggtrådsbeklätt ingenmansland så snabbt utraderades från stadsbilden. Berlin är på något sätt hoppets huvudstad. Exemplet på att diktaturer kan falla och ersättas av demokratier. Först föll nazityskland och sedan DDR. På platsen där Hitlers bunker låg finns sedan 2005 det vidsträckta förintelsemonumentet bestående av 2711 olika höga betongpelare. Vad de symboliserar är fritt för tolkning men det är en stark upplevelse att vandra runt där. Tydligare i sin symbolik är monumentet framför Humboldtuniversitetets juridiska fakultet, där man brände böcker i maj 1933. Det består av ett underjordiskt rum, täckt av en plexiglasskiva, så man betraktar det bara ovanifrån, fyllt med tomma vita bokhyllor från golv till tak. Intill det finns plaketten med författaren Heinrich Heines kloka ord: ”Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen” (Där man bränner böcker bränner man också snart människor.) Detta kusligt profetiska citat är från 1800-talet men lika sant då som nu, som under nazityskland. I bredare perspektiv, och i dagens många gånger boklösa samhälle, får man väl översätta det med att där man inte respekterar bildning och fakta respekterar man inte heller människor.

Brandenburger Tor i motljus

Förintelsemonumentet

Den dryga stockholmaren gör sommardebut

Så här års förvandlas man oftare än man önskar till "den dryga stockholmaren". Konflikten och kontrasten mellan stad och land är aldrig så stor som på försommaren. Vi stadsbor blir mer och mer stressade för varje solglimt. Arbetsbelastningen stiger inför semestrarna, solen måste utnyttjas, samtidigt som olika festligheter pockar på uppmärksamhet. Jag inbillar mig att de som bor på landet nu äntligen kan njuta frukterna efter den långa vintern, med underbara kvällar i sina prunkande trädgårdar. De går snabbt ner i varv medan vi asfaltsblommor är mer speedade än någonsin. Förståelsen från vår sida att saker inte alltid fungerar som hemma är då lägre än annars.

Den spektakulära utsikten över sjön Åmänningen förlåter allt!

Förra helgen besökte jag till exempel i jobbsyfte överjordiskt vackra Ängelsberg i Västmanland. Vi hade en stor konferens på Engelsbergs bruk, men var några som skulle bo på vandrarhem inne i samhället. Lätt försenade (busschauffören hade tagit en timme på sig att hitta ut ur centrala Stockholm) stolpar vi i klackar och kavaj upp på grusgången för att lite snabbt slänga in väskorna innan väntande möte. Receptionen är öppen men obemannad. Incheckning kl. 16-18 står det på en lapp. Redan där börjar blodtrycket stiga. Vad f-n menar de? Vi måste ju checka in NU! En fårad man står och glor lojt på vår upprörda konversation och försök att ringa någon ansvarig. "Ska ni hyra rum?" JA! Vad tror du gubbstrutt? ...säger jag inte utan inleder en vänlig konversation med honom i hopp om att han har något att göra med rumsuthyrningen, men det visar sig att han bor på behandlingshemmet som ligger granne med vandrarhemmet...

Tillslut får vi tag på personal och får beskedet att nycklarna sitter i dörrarna. Det är bara att gå in. Här börjar stockholmarna så klart undra över det lämpliga i att ha olåsta rum precis bredvid ett hem för psykiskt sjuka, men det är värre än det låter. Själva lägenheterna finns det inte ens nycklar till. De står ständigt olåsta, dag som natt. Nycklarna är till tunna sovrumsdörrar inne i lägenheten. Ok, man får ta sedan dit man kommer. Jag tar med mig dator och saker av värde, och håller tummarna att ingen okänd person ligger utslagen på soffan när man kommer hem mitt i natten.

Likaledes vacker utsikt från lyckad bröllopsfest på Vidbynäs herrgård

Oavsiktligt jättejobbig mot hotellpersonal är jag igen senare i veckan i försök att boka hotell i Mariehamn över midsommar. Väninnan försöker ändra ett redan bokat enkelrum mot dubbelrum, men beskedet om hur detta går dröjer. Jag bokar för säkerhets skull ett enkelrum till. Det skulle jag aldrig ha gjort. Att ändra en bokning är tydligen den värsta pers de varit med om på länge kan man avläsa mellan raderna i mailsvaret till väninnan. När jag sedan ringer och vill boka av enkelrummet tar det hus i helvete. Till slut löser sig det hela, men de hatar oss där på Åland innan vi ens har kommit fram.

Herrgården i morgonljus, vid 2-tiden

Som grädde på moset blev det ytterligare hotellproblem igår när vi skulle checka in på lyxigt herrgårdshotell inför min pojkväns kusins bröllop. Personalen hade oombedda gjort en prydlig rumslista enligt vilken min pojkvän skulle bo med sin svägerska och hennes man med sin mor (som i verkligheten inte ens skulle bo på hotellet). Jag var inte ens med på deras lista. Ömsesidig förvirring under vilken svägerskan bestämt hävdade att allt hon gjort var att boka två rum, och vi vore mycket tacksamma om vi fick disponera dessa fritt och gärna parvis. Vi var inte upplagda för partnerbyte med svärmor inblandad. Det hela ordnade sig även där.

Det är bara att ta ett djupt andetag och inse att man kommer att behöva stå ut med betydligt fler konstigheter innan sommaren är slut. 

Fina och fula firrar i civiliserad huvudstad

Värmeåskvädret närmar sig bakom Eiffeltornet

Det är ovanligt tyst på kvällsflygningen till Paris. Inga vrålande barn, brölande ungdomsgäng eller högljutt klagande pensionärer. Ett fullsatt plan har bordats utan att någon har slängt ett handbagage i huvudet på en medpassagerare, och nu sprider sig en doft av nykokt broccoli i kabinen. Den mest uppenbara förklaringen är att vi drabbats av en gasattack, men det visar sig att det serveras varm mat. Detta har jag inte upplevt på en Europaflight på säkert tio år! Och det är en torskrygg som inte skulle skämmas för sig på en bra restaurang. Komplett med vin, kaffe och avec för den som så önskar, samt ackompanjerad av en god äppelkaka och liten vattenflaska.

Ännu ett exempel på Parisisk problemlösning: Ulliga gräsklippare

Redan innan vi landar på fransk mark känns det med andra ord som om man befinner sig i ett mer civiliserat sammanhang än vanligt. Intrycket består. Taxikön på flygplatsen är lång men välorganiserad och snabb. Taxin likaså. Han tar kreditkort och kör i 190 raka vägen till hotellet. Den franske professorn som vi är där för att filma är inte omgiven av den bohemiska oordning som är obligatorisk i England. Tvärtom. Böckerna står i snörräta rader på kontoret. Han är välkammad och nystruken. Tillsynes oberörd av den 30-gradiga värmeböljan. Den kvinnliga franska journalisten som ska intervjua honom likaså. Båda professionella ut i fingerspetsarna.

Nybyggt och gammalt vid La Villette

Trots den oerhörda mängd turister som besöker Paris varje år känns staden långt ifrån lika "turistig" som London och Prag. Alla dessa nystrukna fransmän verkar alltid vara i majoritet och aldrig är det någon påtaglig trängsel. Turistfällor finns dock i mängder. Eller fällor och fällor. Som allt annat i Paris fyller de en funktion och löser ett problem. Turister behöver äta. Vissa vill äta billigt. Därav dåliga trerättersmenyer för 10 euro. Vi tror vi är smarta när vi väljer ett ställe som ser mysigt ut med en meny för närmare 20 euro. Och visst, två av huvudrätterna är helt ok, men jag drar nitlotten med en lax med en onämnbar odör... Överväger att klaga men vet att när jag försökte skicka ut en självdöd kräfta från en restaurang i Lyon fick jag ett leende och ett "Nejdå, det är inget fel på den." till svar. Och som tur är kan jag inte ordet som skulle beskriva laxens doft på franska. Jag nöjer mig med att gömma firren under salladen och mumsar i mig de delikata gröna bönorna istället. Plötslig värmebölja och lax kanske är för mycket till och med för den franska civilisationen.

På väg in i båttunnel

Vistelsen avslutas med att beundra ett stycke ingenjörskonst från 1800-talet: kanalen Saint Martin.Tar t-banan upp till la Villette. En kanalbassäng kantad av fina lägenheter och restauranger. Paris Hammarby sjöstad. Säkert värt att återvända till någon gång när det inte ösregnar... Kanalbåten åker sedan därifrån ner mot Bastiljen via flertalet dubbelslussar och en två kilometer lång underjordisk tunnel under centrala Paris som mynnar ut i Port de l'Arsenal där man kan dregla över underbara husbåtar, om man (som jag) är lagd åt det hållet.

På en väninnas inrådan avslutades kvällen med promenad genom Ile Saint-Louis, en verklig oas precis mitt i Paris, eller mitt i floden Seine för att vara mer precis. Här lyser trerättersmenyer för under 20 euro med sin frånvaro men man kan å andra sidan få en habil varmrätt för samma pris på nån av de pittoreska små krogarna. Jag lockades av en som erbjöd grillad tonfisk, men med laxdebaclet i färskt minne valde jag i sista stund en biff med pepparsås och frasiga pommes. Inte helt fel det heller, med regnet nu sakta strilande utanför.