Semesternedräkning

Utsikt från hotellet i Kaukasus, enligt deras hemsida

En vecka kvar till semestern, och som den är efterlängtad! Flygbiljetterna bokades redan för ett par månader sedan. Hus-lös som jag är är jag inte mycket för ”ta dan som den kommer”-semestrar. Risken är då överhängande att det urartar i en Stockholmsvistelse, och ett värre öde kan jag inte tänka mig på sommaren. Är nu med god marginal äldst på bussen in till Stureplan på morgnarna, tillsammans med alla vattenkammade sommarvikarier som ser ut som om de vore på väg till första skoldagen. Varför har inte jag semester som alla andra 40+-arbetare? frågar jag mig bittert. Nåja, det är delvis självvalt. Delar hellre upp det på drygt två veckors resande på sommaren och lika länge eller längre på vintern. Men som sagt, på lördag bär det av. Mot Georgien! Har velat åka dit ända sedan 2004. Då bodde jag i Kanada och en av mina bästa vänner var från Georgien. Hade knappt hört talas om detta land och visste än mindre var det låg, men han tjatade jämt om hur fantastiskt det var. Maten! Vinet! Människorna! Naturen! Tio år senare, i Riga, upprepade sig detta. En kollegas pojkvän var från Georgien: ”Åh, du MÅSTE åka dit. Du kommer att älska Georgien. Det gör alla!”. Och så slutligen vår taxi-chaufför i Krakow i våras som även han prisar sitt hemland. De är verkligen patrioter. Hoppas de har rätt.
Men vad gör man då i Georgien? frågar sig alla. Tja vad gör man INTE? Jag föreställer mig att det är som i resten av Östeuropa: lite billigare, lite tryggare och lite trevligare. Fast Georgien kanske snarare räknas som Mellanöstern? med sitt läge på andra sidan Svarta havet, med Armenien och Turkiet som grannar. Jag och väninnan vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss, men vi har i alla fall fastnat för en hipsterhotellkedja som heter Rooms där vi har bokat in de fyra första nätterna av sju. Två i huvudstaden Tbilisi och två i Kazbegi, med utsikt över Kaukasus snöklädda toppar. Storstad och natur, med massa god mat och promenader. Det är väl den ungefärliga planen, och tack vare att Ukrainian Airways ställde in den flight vi tänkte åka hem med får vi nu en bonusnatt i Kiev! Två länder till priset av ett. Skönt att resa med någon med samma prioriteringar som en själv: Ska vi boka om till en flight som går kl. 6 på morgonen och resa direkt hem eller ska vi stanna en natt i Kiev? Valet var lätt!
Nästa resa har ungefär samma upplägg: storstad och sedan natur, men är betydligt mindre exotisk. Den 25 juli bär det nämligen av till Toronto för att hälsa på en tjejkompis där. Vistelsen avslutas i sjöstuga som hennes familj brukar hyra varje sommar. Inga direkta strandsemestrar för mig i sommar med andra ord, men det får bli i vinter. Finns det något bättre än att åka från midvinterkylan till en tropisk strand? Nu på sommaren kan jag ju bada här runt knuten om jag vill!

Snabbvisit i Berlin

Nu är sista avsnittet av Nationernas Europa inspelat för Axess TV. Efter månader av flängande med överviktiga handbagage. Bara en gång har jag ”åkt fast” och tvingats checka in kamerautrustningen: på hemväg från Paris. Varning för Charles de Gaulle-flygplatsens stränga kontroller utfärdas härmed.

Serien avslutades med ett dagsbesök i Berlin, en alltid lika fängslande stad som man liksom aldrig tröttnar på. Europas New York. Här är alltid något nytt på gång, utan att det för den skull blir tröttsamt eller pretentiöst. Kameramannen hade varit där femitelva gånger, jag tre. Han fick sköta tyskan. Det (enda) land i Europa där man vägrar prata engelska är nämligen inte, som alla tror, Frankrike utan snarare Tyskland. När man börjar stappla fram några meningar på franska i Paris suckar de djupt över misshandeln av deras språk och övergår ofta till övertydlig engelska. När man frågar något på engelska i Tyskland suckar de också djupt och svarar frejdigt på (ofta inte alltför tydlig) tyska. När man ser frågande ut upprepar de bara frasen (på tyska) med höjd röst. Problemen börjar redan i taxin från flygplatsen: ”Do you take credit cards?” Chauffören: ”Hmpf, hmpf.” Jag: ”Sorry?” Han upprepar sig. Jag ser frågande ut. ”Kein problem!" halvskriker han i örat på mig. Ok, det förstod jag. Att det sedan finns folk som inte ens förstår frasen ”kein problem” ingår nog inte i tyskarnas världsbild. Jag inser att jag måste fräscha upp gymnasietyskan inför nästa Berlinresa.

Här utanför ordnade Göbbels bokbål 1933.

Idag tar man förhoppningsvis hand om litteraturen på bättre sätt.

Taxin är för övrigt typ det enda ställe som tar kort i Berlin. Mina ”för säkerhets skull” uttagna 50 euro rinner snabbt iväg under diverse fika- och ölpauser senare under eftermiddagen. Kunder som pratar engelska och vill betala med kort… Vi hade lika gärna kunnat komma från mars, men alla är trevliga ändå och pratar glatt på, på tyska.
Man må vara dåliga på språk och moderna betalmedel men desto bättre på monument och att minnas sin historia. Dock fastnar jag alltid i ”var gick muren”-funderingar och förundras över hur kilometervis av taggtrådsbeklätt ingenmansland så snabbt utraderades från stadsbilden. Berlin är på något sätt hoppets huvudstad. Exemplet på att diktaturer kan falla och ersättas av demokratier. Först föll nazityskland och sedan DDR. På platsen där Hitlers bunker låg finns sedan 2005 det vidsträckta förintelsemonumentet bestående av 2711 olika höga betongpelare. Vad de symboliserar är fritt för tolkning men det är en stark upplevelse att vandra runt där. Tydligare i sin symbolik är monumentet framför Humboldtuniversitetets juridiska fakultet, där man brände böcker i maj 1933. Det består av ett underjordiskt rum, täckt av en plexiglasskiva, så man betraktar det bara ovanifrån, fyllt med tomma vita bokhyllor från golv till tak. Intill det finns plaketten med författaren Heinrich Heines kloka ord: ”Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen” (Där man bränner böcker bränner man också snart människor.) Detta kusligt profetiska citat är från 1800-talet men lika sant då som nu, som under nazityskland. I bredare perspektiv, och i dagens många gånger boklösa samhälle, får man väl översätta det med att där man inte respekterar bildning och fakta respekterar man inte heller människor.

Brandenburger Tor i motljus

Förintelsemonumentet

Den dryga stockholmaren gör sommardebut

Så här års förvandlas man oftare än man önskar till "den dryga stockholmaren". Konflikten och kontrasten mellan stad och land är aldrig så stor som på försommaren. Vi stadsbor blir mer och mer stressade för varje solglimt. Arbetsbelastningen stiger inför semestrarna, solen måste utnyttjas, samtidigt som olika festligheter pockar på uppmärksamhet. Jag inbillar mig att de som bor på landet nu äntligen kan njuta frukterna efter den långa vintern, med underbara kvällar i sina prunkande trädgårdar. De går snabbt ner i varv medan vi asfaltsblommor är mer speedade än någonsin. Förståelsen från vår sida att saker inte alltid fungerar som hemma är då lägre än annars.

Den spektakulära utsikten över sjön Åmänningen förlåter allt!

Förra helgen besökte jag till exempel i jobbsyfte överjordiskt vackra Ängelsberg i Västmanland. Vi hade en stor konferens på Engelsbergs bruk, men var några som skulle bo på vandrarhem inne i samhället. Lätt försenade (busschauffören hade tagit en timme på sig att hitta ut ur centrala Stockholm) stolpar vi i klackar och kavaj upp på grusgången för att lite snabbt slänga in väskorna innan väntande möte. Receptionen är öppen men obemannad. Incheckning kl. 16-18 står det på en lapp. Redan där börjar blodtrycket stiga. Vad f-n menar de? Vi måste ju checka in NU! En fårad man står och glor lojt på vår upprörda konversation och försök att ringa någon ansvarig. "Ska ni hyra rum?" JA! Vad tror du gubbstrutt? ...säger jag inte utan inleder en vänlig konversation med honom i hopp om att han har något att göra med rumsuthyrningen, men det visar sig att han bor på behandlingshemmet som ligger granne med vandrarhemmet...

Tillslut får vi tag på personal och får beskedet att nycklarna sitter i dörrarna. Det är bara att gå in. Här börjar stockholmarna så klart undra över det lämpliga i att ha olåsta rum precis bredvid ett hem för psykiskt sjuka, men det är värre än det låter. Själva lägenheterna finns det inte ens nycklar till. De står ständigt olåsta, dag som natt. Nycklarna är till tunna sovrumsdörrar inne i lägenheten. Ok, man får ta sedan dit man kommer. Jag tar med mig dator och saker av värde, och håller tummarna att ingen okänd person ligger utslagen på soffan när man kommer hem mitt i natten.

Likaledes vacker utsikt från lyckad bröllopsfest på Vidbynäs herrgård

Oavsiktligt jättejobbig mot hotellpersonal är jag igen senare i veckan i försök att boka hotell i Mariehamn över midsommar. Väninnan försöker ändra ett redan bokat enkelrum mot dubbelrum, men beskedet om hur detta går dröjer. Jag bokar för säkerhets skull ett enkelrum till. Det skulle jag aldrig ha gjort. Att ändra en bokning är tydligen den värsta pers de varit med om på länge kan man avläsa mellan raderna i mailsvaret till väninnan. När jag sedan ringer och vill boka av enkelrummet tar det hus i helvete. Till slut löser sig det hela, men de hatar oss där på Åland innan vi ens har kommit fram.

Herrgården i morgonljus, vid 2-tiden

Som grädde på moset blev det ytterligare hotellproblem igår när vi skulle checka in på lyxigt herrgårdshotell inför min pojkväns kusins bröllop. Personalen hade oombedda gjort en prydlig rumslista enligt vilken min pojkvän skulle bo med sin svägerska och hennes man med sin mor (som i verkligheten inte ens skulle bo på hotellet). Jag var inte ens med på deras lista. Ömsesidig förvirring under vilken svägerskan bestämt hävdade att allt hon gjort var att boka två rum, och vi vore mycket tacksamma om vi fick disponera dessa fritt och gärna parvis. Vi var inte upplagda för partnerbyte med svärmor inblandad. Det hela ordnade sig även där.

Det är bara att ta ett djupt andetag och inse att man kommer att behöva stå ut med betydligt fler konstigheter innan sommaren är slut. 

Fina och fula firrar i civiliserad huvudstad

Värmeåskvädret närmar sig bakom Eiffeltornet

Det är ovanligt tyst på kvällsflygningen till Paris. Inga vrålande barn, brölande ungdomsgäng eller högljutt klagande pensionärer. Ett fullsatt plan har bordats utan att någon har slängt ett handbagage i huvudet på en medpassagerare, och nu sprider sig en doft av nykokt broccoli i kabinen. Den mest uppenbara förklaringen är att vi drabbats av en gasattack, men det visar sig att det serveras varm mat. Detta har jag inte upplevt på en Europaflight på säkert tio år! Och det är en torskrygg som inte skulle skämmas för sig på en bra restaurang. Komplett med vin, kaffe och avec för den som så önskar, samt ackompanjerad av en god äppelkaka och liten vattenflaska.

Ännu ett exempel på Parisisk problemlösning: Ulliga gräsklippare

Redan innan vi landar på fransk mark känns det med andra ord som om man befinner sig i ett mer civiliserat sammanhang än vanligt. Intrycket består. Taxikön på flygplatsen är lång men välorganiserad och snabb. Taxin likaså. Han tar kreditkort och kör i 190 raka vägen till hotellet. Den franske professorn som vi är där för att filma är inte omgiven av den bohemiska oordning som är obligatorisk i England. Tvärtom. Böckerna står i snörräta rader på kontoret. Han är välkammad och nystruken. Tillsynes oberörd av den 30-gradiga värmeböljan. Den kvinnliga franska journalisten som ska intervjua honom likaså. Båda professionella ut i fingerspetsarna.

Nybyggt och gammalt vid La Villette

Trots den oerhörda mängd turister som besöker Paris varje år känns staden långt ifrån lika "turistig" som London och Prag. Alla dessa nystrukna fransmän verkar alltid vara i majoritet och aldrig är det någon påtaglig trängsel. Turistfällor finns dock i mängder. Eller fällor och fällor. Som allt annat i Paris fyller de en funktion och löser ett problem. Turister behöver äta. Vissa vill äta billigt. Därav dåliga trerättersmenyer för 10 euro. Vi tror vi är smarta när vi väljer ett ställe som ser mysigt ut med en meny för närmare 20 euro. Och visst, två av huvudrätterna är helt ok, men jag drar nitlotten med en lax med en onämnbar odör... Överväger att klaga men vet att när jag försökte skicka ut en självdöd kräfta från en restaurang i Lyon fick jag ett leende och ett "Nejdå, det är inget fel på den." till svar. Och som tur är kan jag inte ordet som skulle beskriva laxens doft på franska. Jag nöjer mig med att gömma firren under salladen och mumsar i mig de delikata gröna bönorna istället. Plötslig värmebölja och lax kanske är för mycket till och med för den franska civilisationen.

På väg in i båttunnel

Vistelsen avslutas med att beundra ett stycke ingenjörskonst från 1800-talet: kanalen Saint Martin.Tar t-banan upp till la Villette. En kanalbassäng kantad av fina lägenheter och restauranger. Paris Hammarby sjöstad. Säkert värt att återvända till någon gång när det inte ösregnar... Kanalbåten åker sedan därifrån ner mot Bastiljen via flertalet dubbelslussar och en två kilometer lång underjordisk tunnel under centrala Paris som mynnar ut i Port de l'Arsenal där man kan dregla över underbara husbåtar, om man (som jag) är lagd åt det hållet.

På en väninnas inrådan avslutades kvällen med promenad genom Ile Saint-Louis, en verklig oas precis mitt i Paris, eller mitt i floden Seine för att vara mer precis. Här lyser trerättersmenyer för under 20 euro med sin frånvaro men man kan å andra sidan få en habil varmrätt för samma pris på nån av de pittoreska små krogarna. Jag lockades av en som erbjöd grillad tonfisk, men med laxdebaclet i färskt minne valde jag i sista stund en biff med pepparsås och frasiga pommes. Inte helt fel det heller, med regnet nu sakta strilande utanför. 

Sommarbestyr

Sommaren kom lika plötsligt som snön i november, men medan den förstnämnda av olika skäl avbröt eller åtminstone lade sordin på all mänsklig utomhusaktivitet/transport så får solen motsatt effekt. När solen tittar fram i Stockholm, och dessutom åtföljs av värme, blir det samma aktivitet som vid en kraftig regnskur, fast tvärtom. Istället för att snabbt försöka komma in får alla än mer bråttom att komma UT och säkra en plats i solen. Rosévinspriserna skjuter i höjden och placeringen av uteserveringar blir mer fantasifull för varje år. All heder och lycka till åt Orangeriet som bygger läcker uteservering i två våningar trots att bygglovsprocessen dragit ut på tiden. Fram för mer civil olydnad i krogbranschen. Det kan skapa stordåd. Titta bara på svartklubben Tritnaha som ledde till längre öppettider. Lite tråkigt bara att jag var snäppet för ung och missade hela svartklubbseran!
Ett annat trevligt nytillskott i stan är alla takbarer som ploppar upp här och var: Tak, Continental, Urban Deli, mfl. Dock plågas de oftast av enorma köer för att ens komma upp, och enorm trängsel och ofta lite allmänt kaos. Har aldrig sett något liknande någon annan stans i världen. Har jag bara haft tur utomlands tro? Eller har Stockholm för få takbarer per capita, eller invånare som har ett osunt stort intresse för takbarer? Nåt lurt är det.

Med den plötsliga värmen kom ett lika plötsligt behov av sommarkläder. Nu när jag bor på 22 kvadrat har jag inte lyxen att ha alla kläder i skåpet samtidigt. Hade nätt och jämt hunnit baxa ner sommarklädkofferten från vinden när värmen slog till. Stod som bäst och tvättade upp halsdukar inför undanpackningen när alla andra låg i startgroparna för den stora roséjakten. Den utvalda sommarklänningen hade precis hängt ut sin sista skrynkla lagom till lördagens sommarfest i skärgården, men en miss hade jag gjort. Inga strumpbyxor. Man behöver inte strumpbyxor när det är +28, säger ni kanske. Nja, men senare på kvällen (i maj) är det sällan +28, plus att benen är så vita att de kanske råkar blända någon... Kan meddela att det inte finns någon strumpbyxa att uppbåda på hela Stora Essingen. Varken på Coop eller i någon av de trevliga minikioskerna. Det senare må vara hänt, men Coop. Skärp er! Nåja, det hela löste sig till det bästa. Smörjde in benen med BB-creme (Har ingen aning om vad detta är men hade en lite provtub hemma och det var lagom brunaktigt.) Han dessutom sola och bada (!) lite på plats innan middagen/festen, och en annan festdeltagare var snäll nog att låna ut ett par strumpbyxor senare under kvällen. Slutet gott allting gott!

Trots osedvanligt låg badtemperatur kunde jag inte motstå ett dopp vid denna söta sandstrand

Lite vardagsrasism på kvällskvisten

Jag hade härom helgen nöjet att besöka utestället Imperiet, i botten av före detta Skatteskrapan på Söder. Det utmärker sig främst genom att till skillnad från många andra ställen ha rätt trevliga vakter. Även på dansgolvet och i baren är stämningen överlag trevlig. Jag och väninnorna dansar på i godan ro. Efter ett tag kommer ett par män fram och börjar prata. ”Läget? Har ni kul?” Jo, det är ju bara bra, och sen kommer en fråga som gör mig fly förbannad, men jag håller masken: ”Tycker inte ni tjejer att det är obehagligt på ett sånt här ställe?” Tyvärr förstår jag exakt vad han menar, så stor del av mitt liv har jag ändå bott i den här stan. Det är en fråga två ”etniska svenskar” emellan på ett ställe där ungefär hälften av publiken inte är det. Jag svarar ärligt ”Nej, inte ett dugg (förrän nu). Varför skulle det vara det?” Han skruvar lite på sig när han märker att jag inte omedelbart håller med honom. ”Jamen, det är ju massa otrevliga män här som kastar blickar på er, och en gick fram och dansade tätt med några tjejer, trots att det var uppenbart att de inte kände honom.” ”Ojdå! (Jag hoppas han hör ironin i min röst) Nåja, vi har inte märkt av nåt obehag än i alla fall. Alla (utom du då möjligen) verkar trevliga, tycker jag.”

Vad som gör mig mest arg är inte rasismen. Jag kan fatta om man föredrar att festa, bo och umgås med folk som är lika en själva. Om man sedan i brist på utbildning, intressen eller andra vettiga minsta gemensamma nämnare väljer att umgås med folk av samma ursprung, låt gå. Jag lägger inga värderingar i den prioriteringen. Men när någon kommer fram till MIG i MIN stad och insinuerar att jag borde vara rädd, känna obehag, när inga skäl till oro har uppenbarat sig, då blir jag arg. Och lite förvirrad. Vad är det hotfulla? Att män tittar på kvinnor, och tvärtom, på en nattklubb? Att män tilltalar kvinnor de inte känner, och till och med dansar med dem? I alla fall under min uppväxt var det här helt normala beteenden. Vi är väl i Sverige, inte Afghanistan? Hotfullt för mig är höjda röster, förolämpningar, ovälkommen beröring, våld. Inget av detta observerade jag på Imperiet. Nej, han måste ha menat att det hotfulla bestod i männens ursprung. Att en svart kille står vid bardisken och spanar in tjejer. Att en liten indisk kille i storblommig skjorta dansar runt med ett tjejgäng. Ok, jag fattar. Men de där hipster-iranierna då? De ser ju precis ut som sin helsvenska motsvarighet med fula byxor och enorma skägg. Ja, lite bättre skäggväxt möjligen. Ska jag vara rädd för dem också? Eller alla östeuropeiska killar. De är ju vitare än jag. Är det hudfärgen jag ska vara rädd för, eller schavig klädsel, bristande svenskkunskaper, dålig värdegrund? Ska jag gå och vara rädd för allt detta? Det blir ju ett heltidsjobb!

Oj, nu dansar väninnan med en kolsvart kille. Är det dags att kalla på vakterna tro? Ringa polisen? Nåja, hon ser inte direkt skräckslagen ut så jag avvaktar. Innan vi sen går hemåt byter de nummer för att ta en fika vid senare tillfälle. Så en varning utfärdas härmed: Möte med andra kulturer kan leda till dejt med någon man inte mött på Tinder!

Gratis är gott, speciellt hotell och resor

Varje affärskedja med självaktning erbjuder numera någon typ av medlemskap där man kan samla poäng, få specialerbjudanden och återbäring. Det egentliga syftet, anar man, är att fritt kunna trakassera medlemmarna med mail och sms, men visst tjänar man några kronor här och var. Mest lönsamt är så klart att vara medlem där man spenderar mest, i mitt fall inte på ICA eller Lindex utan på alla typer av resande. Osponsrat och utan inbördes ordning är mina favoritmedlemskap Norwegian, British Airways och Hotels.com. Har hört att många håller på med SAS Eurobonus, men samtidigt hör jag jämt klagomål från desamma om att poängen är värda nada när det väl kommer till kritan och man får vara glad om man får ihop till en enkel till Köpenhamn. Nej, då är Norwegians kreditkort desto enklare, och avgiftsfritt. Poäng på allt du köper med minst en procents ”återbäring”, mer vid köp av flygbiljetter, flygbussbiljetter och en del annat. En poäng är en krona, och med deras fördelaktiga priser sparar man snabbt ihop till en resa. Sommarens tur och retur till Korfu på 2 500 kr betalades till exempel helt med poäng. Alltid trevligt med ”gratisresor”! Nu är det jag som håller tummarna för att de inte går i konkurs eller blir uppköpta av något dyrt och dåligt bolag, typ British.

Nu håller jag i och för sig faktiskt på med poängsparande även hos British. Började redan för sju år sedan då jag flög tur och retur till Nya Zeeland med dem och tänkte att ”det här måste väl ändå bli några poäng”. Sen glömmer jag ständigt bort att registrera mina resor eftersom de vägrar skicka ut ett plastkort, så man måste skriva upp eller printa ut sitt medlemsnummer, eller gå in på hemsidan i efterskott. Trots detta blir det tydligen en del poäng, för förra vintern fick jag ett mail om att mina poäng skulle gå ut om jag inte använde dem. Ok, tänkte jag. Man kanske kan få nån liten rabatt om man bokar en resa eller nåt. Det visade sig att man även kunde använda sina Avios, som de heter, till att boka hotell. I slutänden fick jag 3-4 gratis hotellnätter i Mexiko och Belize (bilden är utsikten från det sistnämnda). En glad överraskning!

Apropå gratis hotellnätter måste man ju bara gilla hotels.com och deras ”tionde natten på köpet”. Betydligt bättre än dessa små papperslappar där man får var tionde lunch, kaffe, smörgås eller vad det nu är gratis, om man nu inte hinner tappa bort lapparna innan man köpt tio av den aktuella varan, vilket jag alltid gör. Nej, hotels håller automatiskt koll online och när man har bott tio nätter på hotell har man en gratis natt att spendera, till ett genomsnittligt pris av vad de tidigare kostade.