En bild, flera tolkningar

Foto och bearbetning: Ylva Waern

Flykting eller muslim är antagligen de första associationerna som numera dyker upp i ett svenskt huvud vid åsynen av en kvinna som täcker sitt hår. Redan där väcks olika associationer beroende på vem åskådaren är: ”Åh, vilket intressant kvinnoöde. Henne skulle jag vilja prata med” eller ”Stackars förtryckta kvinna. Henne skulle jag vilja hjälpa.” eller ”Jävla terrorist. Åk tillbaka dit du kom ifrån.” Inga av dessa tankar dök dock upp i min väninnas huvud när bilden här till höger togs. Nej, hon tyckte sig se en reinkarnation av Jungfru Maria på Milanos gator och var tvungen att föreviga detta. Men rätt svar är varken nutida muslim eller dåtida judisk Jesu mor utan bara en vanlig svensk katolik som hatar regn.

Historien är den att jag och min väninna Ylva var ute på en barrunda i Milanos exklusivare kvarter förra sommaren när det plötsligt började ösregna. Eller det kanske duggregnade, vad vet jag. Jag hatar i alla fall alla typer av regn. Blir som en katt och gör allt för att gömma mig. Som tur var (och konstigt nog eftersom det ständigt var 35 grader varmt) hade jag med mig en schal som funkade bra som provisoriskt regnskydd i jakt på nästa drink eller taxi.

Situationen förevigades som sagt, och på min födelsedagsfest fick jag denna tavla, en redigerad variant av bilden. När jag såg den i ögonvrån, uppställd i ett rum på Riddarhuset, trodde jag först att det var någon reproduktion av ett gammalt helgonporträtt eller liknande, men fick en glad överraskning vid närmare granskning. Det är ju jag! Undrar bara vad som hänt om det varit slöjförbud i Italien. Hade jag blivit arresterad tro? Note to self: Glöm inte att ta med paraply vid eventuell resa till Frankrike!

Jag har överlevt (ännu) en bokmässa

Så här såg det ut i vår monter under de populära författar-
intervjuerna, snart på en (Axess) tv nära er!

Det årliga besöket på bokmässan för att lyssna på otaliga intressanta föredrag och seminarier, botanisera bland nya böcker och sedan gå ut och fyllna till med Sveriges kulturelit är årets stora begivenhet för många. Så även för mig, men av helt andra anledningar. Mässor är fantastiska tillställningar, men roligare att jobba på än besöka måste jag säga. Således höll jag mig i vår Axess-monter under större delen av mässan. Det är så trevligt med allt beröm från läsare och tittare. Att okända människor med jämna mellanrum kommer fram och säger ”Vi älskar er!” hör inte till vanligheterna i vardagslivet och är en trevlig ego-boost. Och de som inte spontant älskar Axess blir i alla fall glada för gratis tidning och kaffe. Jag måste säga att det är ett mycket tacksamt jobb att dela ut grejer gratis.

Utsikten från den lika enorma som välorganiserade frukostmatsalen

Att bo ovanpå sin arbetsplats är en annan fördel med bokmässan. Lite konstig känsla dock att aldrig lämna mässkomplexet, och nästan inte se dagsljus, förutom om man tar en tripp upp till hotellrummet under dagen för att hämta något. Ett par restaurangbesök utanför mässan hanns dock med, med tillhörande livsfara. Har de vänstertrafik i Göteborg? Spårvagnarna kommer i alla fall från alla håll känns det som.

Men att dricka rödvin med ”kultureliten” måste väl i alla fall vara eftersträvansvärt? Jovars, men efter en heldag i montern lockar oftast den mjuka hotellsängen mer än hotellbaren. Middag och något glas med de närmaste kollegorna får räcka som kvällsaktivitet. Sista kvällen stack jag in huvudet på Park Lanes hotellbar som är the place to be om man är kulturtant eller kulturman och vill träffa likasinnade. Konstaterade att jag inte missat mycket.

Utsikten från rummet på Gothia Towers. Sveriges miljövänligaste hotell?
Luftkonditioneringen gick inte att stänga av men fick låna ett extra värmeelement... 

Konsten att ordna en fest

Det här med att ordna stora fester är något som verkar kunna ge de flesta gråa hår. Det är kutym att jubilaren, brudparet eller vad det nu är sliter sitt hår i månader och veckor. Själv fyllde jag jämnt för en dryg månad sedan vilket firades i helgen tillsammans med min pappa, som fyller jämnt i november.

Samling på trappan innan anstormningen av gäster
Foto: Cawa Media 

Redan för tio år sedan påbörjade vi denna tradition (två gånger är en tradition) att fira jämna födelsedagar gemensamt med stor fest på Riddarhuset i Stockholm. Med hundra personer bjudna på mingel och middag borde man kanske stressa upp sig, och skulle jag ha utfordrat dem alla hemma hos mig skulle jag kanske ha gjort det, men nu finns det ju catering. Ja, eftersom festen hölls i Riddarhusets lokaler fanns det inget alternativ. Det går inte att komma instövlande där med några hembakta pajer och lådvin.

När nu någon annan fixar mat och vin finns inte så mycket att hetsa upp sig över. ”Ni måste ha mycket nu med festen.” säger alla och lägger medlidsamt huvudet på sned. Öh… nej. ”Ska ni inte ha ballonger?” Nej. ”Ska ni inte ha placering?” Nej. Dels blir folk glada att få sitta där de vill och dels höll vi sittningen kort. Buffé och ca en timme vid bordet. Det är ju de fria aktiviteterna som är roliga. Spontana samtal med nya människor över ett glas vin eller en kopp kaffe. En svängom på dansgolvet. Ingen toastmaster som härjar, tar upp tid och avbryter.

Det enda jag la ner tid på (att göra en Spotify-lista) var det enda som inte kom till nytta. Trodde jag hade undvikit Spotify-anarki genom brist på internet och att min lista var den enda som kunde spelas offline, men tydligen drar streamad musik nästan inget nät alls och alla har ju uppkoppling i mobilerna… Men folk dansade och då är inte jag den som klagar på musiken!

Fin festlokal i fullmånens sken! Foto: Camilla Käller

Förutom det la jag kanske ett par timmar av mitt liv på ”planering” av denna fest: Mailutskick av inbjudan och möte med personalen om vad som skulle serveras och hur. Klart! Inga nya gråa hår för oss jubilarer och ändå många som sa att det var den roligaste festen de varit på på länge (till och med serveringspersonalen!). Tror tricket är blandningen av folk och åldrar, som det naturligt blir när man slår ihop en 40-års och 70-årsfest. Samt mer fokus på flytande än fast förtäring!

En glad överraskning, och promenad jag gärna gör om

Jag hade läst alla skräckrapporter: Kaos, köer, förvirring, funktionärer som hotas och misshandlas. ”Går inte att komma fram” var kontentan i dem alla. Från behörigt avstånd, typ t-banan, har jag sett Slussen rivas bit för bit. Jag tycker det ser fantastiskt ut. Tydligen struntade man till slut i alla överklaganden och betongkramarprotester. Men visst, att ta sig fram över rasmassorna måste vara ett elände. Idag kände jag mig dock laddad. Solen sken från molnfri himmel, kvällen var ljum, jag hade en glass i magen från tidigare fikapaus så blodsockret var under kontroll. Beväpnad med en ängels tålamod och humör skulle jag nu tackla Slussenkaoset via fot!

Vid Slussplan tornade en säkert 100 meter lång cykelkö upp sig, illavarslande. Men för en gångs skull inga cyklar på trottoaren så gångtrafiken flöt på. Ett övergångsställe senare går jag på en bred gångbana, för en gångs skull tydligt åtskild från cykelbanan, snett över det som förut var ett kaos av nerpissade tunnlar och vittrande betong. För första gången korsar jag hela Slussen utan att varken kliva på använda kanyler eller bli prejad av något annat trafikslag. Det känns som att sväva fram. Det konstiga runda huset är borta, allting är slätt och snyggt. Jag går under bar himmel. Man ska alltid vara skeptisk till trafiklösningar som tvingar ner gående under jorden. Nej, ner med bilarna i tunnlar, effektivare för alla.

På ett naffs står jag i korsningen Götgatan/Hornsgatan och konstaterar att Slussen är snyggare än någonsin, redan. Och bättre lär det bli, får man anta. Jag får brasklappa in att det säkert är värre att ta sig över bygget med bil eller cykel, men åtminstone cyklisterna kan gott få känna på hur det är att köa och ta det lite lugnt i trafiken för en gångs skull! En annan fördel med ombygget är att det nu finns en busshållplats vid Medis. Bra grej som jag hoppas blir permanentad. Även busshållplatserna vid själva Södermalmstorg är uppfräschade och lättillgängliga. Förut verkade de mest vara till för kissnödiga nattvandrare (som kunde gömma sig bakom massa skumma planteringsarrangemang) än för pendlare som försökte hitta sin buss.

Välkomna upp i ljuset alla stockholmare!

Ode till september

Stockholms absolut vackraste innergård
och uteservering Hallwylska palatset, Hamngatan

Om jag fick bestämma skulle det vara september jämt, året runt. Måstenas tid är över och möjligheternas tid är här. Man kan sitta på skönt infravärmda uteserveringar dag som natt, men man kan sitta inne också. Man kan vara ute i skog och mark, men man kan sitta hemma och läsa en bok också. Den riktiga sommarvärmen är fortfarande kvar bara ett par timmars flyg bort för den ressugne, men vill man egentligen lämna den härligt klara höstluften här hemma? Med avbrott för en och annan uppfriskande regnskur är det ju perfekt klimat för det mesta. Man kan ta fram sina snygga höstkläder, men sommarkläderna funkar fortfarande med en kofta över. Jag älskar ”kavajväder”: man ska kunna ta på sig en kavaj utan att svettas, och utan att frysa. Sitter man i solen ska man kunna ta av sig den. Och det är mörkt på natten och ljust på dan. Bara en sån sak gläder i alla fall mig. Det är långt från en självklarhet på dessa breddgrader!

Att naturens skafferi är sprängfyllt gör inte saken sämre, speciellt inte för en svampfantast. Dagens utflykt började dock med äppelplockning. Jag och väninnorna kollade in fruktkartan.se där det finns tips om plockbara träd för dem som saknar egna. Sen bar det ut i den efterlängtade svampskogen där säsongen ligger i startgroparna men inte riktigt har kommit igång än. Riskor och några soppar hittades dock och omvandlades vid hemkomsten snabbt till sås av den hungriga svampplockerskan. Någon näve lingon blev det också, så senare i veckan är det inte omöjligt att det står blodpudding med rårörda lingon på menyn.

De är godare än de ser ut: blodriskor

Här på god väg att bli pastasås. På med svampbuljong och grädde bara

Augustisammanfattning

Soligt Marstrand 

Man ska passa på att ”upptäcka Sverige” på sommaren brukar det heta. Detta KAN bli en såväl dyr som regnig historia men nu när jag hade tillfredsställt mitt flyktbehov under andra halva av juli och dessutom sparat pengar i Polen och tankat värme tills jag teg på Malta var jag redo att följa den patriotiska uppmaningen.

After beach på Sandhamn

”Augusti i Sverige” inleddes med bilsemester på Västkusten med pojkvän och svåger/svägerska. Målet var skaldjur på Västkusten. Att äta dem alltså, inte fiska. Räkor och havskräftor avnjöts i Strömstad, Marstrand och Göteborg. Bäst och färskast var det på Feskekörka i Göteborg. Tyvärr även sämst väder, men man kan inte få allt. För första gången i mitt liv fick jag dock se ett soligt Marstrand. Har varit där två gånger förut i regn och orkan. Det gjorde sig betydligt bättre nu.

Efter väst fortsatte jag i väl upptrampade fotspår österut. Först traditionell Sandhamnshelg med väninnorna. Förfest på båt, middag på Värdshuset och party/boende på Seglarhotellet. Mycket praktiskt att bo på partystället. Är toakön för lång går man bara till rummet och känner man för att byta klädsel (eller obekväma skor) går det på ett kick.

Tidlöst mode av Sara von Ehrenheim

Helgen efter fortsatte jag på ö-temat med ännu en Ålandstripp, för att fira ålandsväninnans födelsedag. Okej, Åland är inte Sverige och faktiskt möttes jag denna gång av barska legkontrollanter och söta knarkhundar. Men det går väl under rubriken ”upptäcka Norden” i alla fall? Och alla pratar ju som sagt svenska.

Avslutningsvis blev det en utflykt upp till det kanske vackraste av alla svenska landskap: Dalarna. Varför åker alla till Skåne och Västkusten när man kan åka hit? frågar man sig när man åker förbi alla överjordiskt vackra sjöar och röda stugor. Nästa år får det nog bli fler utflykter norröver. Nu blev det bara en snabb visit för att besöka väninnan Sara och titta på hennes fantasieggande utställning av egendesignade klädkollektioner genom tiderna.

Sandal av fiskskinn

Svensk sommar

Det är illa nog med julafton: Stora grupper vuxna och barn med mer eller mindre vaga släkt- eller vänskapsband trängs ihop hemma hos någon i flera dagar för att bo, äta, dricka och sova tillsammans. Det är som en billigare sortens dokusåpa. Dock är ju julen över på några dagar. Värre är det på sommaren då liknande scenarior utspelar sig i upp till flera veckor, med ännu fler pikanta inslag så som isolering, brist på vatten, utedass, trängsel och oväntade besök. Mer som Robinson, fast man får inga prispengar om man överlever.

Ändå älskar svenskarna sin sommar och sina "sommarparadis". Paradis i det här sammanhanget kan syfta på vad som helst från en topputrustad lyxvilla till ett minimalt torp där väggarna knappt håller ihop. Det kan vara något man ägt i generationer eller något man hyrt sedan förra sommaren. Två år i rad i sommarsammanhang är en tradition. Huvudsaken är att platsen är tillräckligt skild från den förhatliga "vardagen". Det torde finnas få andra länder där ett utedass betraktas som höjden av idyll. Utländska besökare blir ofta snarare förfärade än avslappnade av detta avståndstagande till civilisationens bekvämligheter.

Just utedass står inte på listan över mina personliga sommarfavoriter, eftersom jag tillhör nattkissarnas släkte. Det är väl ok de fåtal ljumma nätter när man kan tassa ut i tofflor och nattlinne men juni- och sena augustinätter när frosten är nära att krypa på är det mindre kul att på småtimmarna behöva dra på sig byxor och huvtröja, minst, innan behoven kan uträttas utan risk för frostskador.

Den största fördelen med sommarparadis är ändå hur mycket de får en att uppskatta stadens moderniteter. Det räcker med ett par dagar utan dusch och rinnande vatten för att man nästan ska gråta av lycka över att kunna tvätta händerna eller skölja av en flottig tallrik i varmt vatten. Och att barfota gå de få metrarna till en varm toalett, dock utan måsar och soluppgångsutsikt, men det kan jag leva med.

Solnedgång från skärgårdssommarhus (Johans familjs)