torsdag 28 april 2016

Helgresa med stränga restriktioner

Nu vankar jag omkring som en osalig ande med måttbandet i högsta hugg igen. Nej, det handlar varken om bantning, skräddarsydda kläder eller inredningsbestyr. Det handlar så klart om budgetflyg. Jamen försök själva att boka en resa, vilken som helst, över Kristi himmelfärdshelgen, en vecka innan. Då är jag ändå ganska bra på att tänka utanför boxen. Krakow, Malta, Tirana. Hur alla flyg till alla dessa ställen kan vara mer eller mindre fullbokade är ett mysterium. Som genom ett google-map mirakel och av outgrundlig slump sökte jag på Belgrad och fick fram alldeles utmärkta direktflyg med Wizzair respektive Norwegian. Det gällde att snabbt klicka på boka-knappen. Inget bagage så klart. Kostar ju mer än själva biljetten, och vem orkar stå och vänta vid bagagebandet ändå?
Uppmuntrande tillrop från appen
Men nu oroar jag mig för att Wizz har tagit över som de nya bagagenazisterna när Ryan nu blivit mer slapphänta. Det finstilta bådar inte gott. De har tre olika bagagemått bara för handbagage: Ett ”litet bagage” som får medtagas gratis. För ”stort handbagage” (som efter närmare läsning och mätning visar sig vara vad alla andra kallar normalt handbagage) får man betala extra. Sedan finns också något som kallas ”extra personligt föremål” (handväska) som man får medföra, men bara om man betalar för prioriterad ombordstigning… Här kan man fördjupa sig i det hela: https://wizzair.com/sv-SE/useful_information/baggage
Där finns också hotfulla rader som ”Bagaget kontrolleras på flygplatsen!” och ”Avgifterna på flygplatsen är MYCKET HÖGRE än om du bokar online.” (deras versalisering)
Så det blir nog till att punga ut med ett par hundra till för ”stort” handbagage för att visa sin goda vilja, och ha något att pula ner sin handväska i. För det där med prioriterad ombordstigning vete katten. För mig är prioritering att kliva på flyget så SENT som möjligt. Inte först av alla. Man ska ju ändå sitta där ett par timmar eller mer.
Nåja, jag tampas gärna med illasinnade bagagevakter bara väderprognosen om +20 grader i Belgrad nästa helg infrias, för den här svenska ”våren” börjar jag snart ta som en personlig förolämpning. Är full av beundran för körsbärsträden som slår ut trots minusgrader!

söndag 24 april 2016

Att leggas eller inte leggas

Få saker muntrar väl upp en fredagssliten svensk så mycket som de där tre orden i systembolagskassan: ”Har du legitimation?” Förutsatt förstås att man a) är över 20 och b) har sin legitimation med sig. Annars kan de tvärtom förstöra hela helgen. Glädjen stiger i proportion till stigande ålder för att kring 40 delvis övergå i skepsis kring personalens perceptionsförmåga, och konspirationsteorier som går ut på att de frågar bara för att muntra upp tantan eller den slitna trebarnspappan. Det är ett utmärkt sätt att skapa kundnöjdhet om inte annat. Inte undra på att svenskar är besatta av ålder när till och med ett statligt bolag ägnar sig åt att gissa och kontrollera ålder på alla i fertil ålder. Något som sedan leder till animerade diskussioner bland vänner och kolleger där alla måste avslöja när de fick visa leg senast, alternativt i vilken ålder de slutade visa leg, samt teorier om när man blir leggad och inte. Är det bättre att komma osminkad och i träningskläder? Spelar det någon roll vad man köper? Eller har någon blivit leggad till och med på en årgångswhiskey?
Men åldersgissandet slutar inte där utan följer med oss ut i krogkön. Först som ångest och oro. Ända upp till 25-årsåldern riskerar man ju att nekas inträde på grund av sin ålder. Sen följer några år av triumf och ”rätt” ålder för det mesta men redan vid 30 kan triumfen bytas i förnedring igen. För några år sedan var vi ute ett gäng 30-35-åringar och blev leggade på nån krog vi skulle in på. Vi blev glada så klart. ”Tror du inte vi är över 18?” fnitter. Men blev snabbt nertagna på jorden: ”Hörrni, det är 18-årsgräns här ikväll. Ni kommer nog inte att ha så kul.” Även sällskapet efter oss fick liknande besked. För Gud förbjude att folk i 20-årsåldern riskerar träffa på folk i 30-årsåldern eller, hemska tanke, 40-årsåldern på krogen.

I fredags trodde jag att historien skulle upprepa sig. Jag och en väninna hade suttit och nickat till i det så kallade skilsmässodiket på Riche och tänkte pigga upp oss med lite bra musik innan hemgång. Sagt och gjort styrde vi stegen mot discobaren Soap Bar där det redan bildats en liten kö. ”Legitimation tack” hör vi till vår förvåning dörrvakten fråga. Varpå jag så klart luttrat är på väg att vända på klacken med orden. ”Jaha, är vi för gamla?” Men vakten ser uppriktigt förvånad ut och utbrister, efter att jag motvilligt visar legget, ”Det trodde jag inte.” följt av ”Starkt jobbat.” Jag vet inte om han menade att det var starkt att orka vara ute på småtimmarna i vår ålder eller att se yngre ut, men jag väljer att tolka det som det senare, speciellt som att självförtroendet var på topp efter systembolagsbesök tidigare på dan.

måndag 18 april 2016

Kartfrossa

Kartor har alltid utövat en stark dragningskraft på mig. Blicken dras till dem som sportfånens till en fotbollsmatch. De är ett oumbärligt resesällskap som åker ner i handväskan redan på flygplatsen om jag lyckas lägga vantarna på någon där, eller i sista hand i hotellreceptionen. Sedan sparas de för att eventuellt återanvändas till nästa resa. I ärlighetens namn händer detta sällan men de sparade kartorna blir i alla fall roliga, historiska dokument och ett stöd för minnet.
Visst, det kanske är stenålders att springa runt med en papperslapp, eller än värre: guidebok, i dessa apptider men dels har man inte alltid internet utomlands och dels blir jag snurrig av den där blå pricken på mobilkartan som ska vara jag. Åt vilket håll går jag egentligen? När man bara tittar på en skärm är det väldigt lätt att tappa bort sig, eller bli överkörd, och köra slut på telefonbatterierna för den delen.
Däremot är Google maps oslagbart för att planera en resa, promenad eller vad det nu må vara. Där man förut fick stångas med obegripliga lokala tidtabeller i pappers-, muntlig eller digital form kan man nu i lugn och ro på hotellet knappa in vart man ska och vips kommer det upp lämpliga kollektivtrafikalternativ. Bättre än sl.se. Och med ett klick kan man jämföra hur lång tid det skulle ta att gå eller ta bil/taxi istället.
Sen gillar jag känslan att med några få klick zooma ut från pricken där man är nu, ha hela världen för sina fingrar, och lika smidigt zooma in på de mest långväga, exotiska platser. Ofta kan man till och med få en ”street-view” och det dyker upp länkar till hotell, restauranger, affärer och sevärdheter. Som när jag i Milano i somras undrade vad det var för fint hus tvärsöver gatan från hotellet. Google maps kunde berätta att det var ett gammalt kloster som nu var museum. Bilder som andra lagt upp från stället fanns att se, så då kunde man pricka av den sevärdheten utan att ens ha lämnat rummet!
På datorversionen av appen finns även den mycket smidiga funktionen att hitta flighter till sin önskade destination. Man tipsas om billiga datum, får information om flygplanstyp, benutrymme och om flighten brukar vara försenad. Sen kommer en lista med hotell i olika klasser. Men man kan också få mindre användbar information, som att det skulle ta 22 dagar att gå till Tbilisi. Oklart om sovpauser är inräknade… Mer frestande då att ta bilen på två dagar, och en timme, om diverse gränsposteringar är välvilligt inställda får man anta. Man kan också få ”kollektivtrafikbeskrivning” (dvs. tåg) så långt som till Rom, men inte till t.ex. Athen eller Bukarest. Överflödig information som att en flight som lyfter kl 2.00 är ett "nattflyg" och att en rutt från Sverige till t.ex. Georgien "går genom flera länder" får man på köpet.

Kort sagt kan man (jag i alla fall) bedriva timtal med detta ”kartande”. Lik förbaskat kommer Google imorgon kl. 8 nyktert att upplysa mig om att det tar 19 minuter att åka till jobbet. Även de dagar jag jobbar hemifrån. (Och att det är +5 och regn) Nej, snart är det dags att boka en resa eller två för då kommer det upp betydligt roligare meddelanden på kartan om att jag dessa datum ska befinna mig på hotell så och så och flygplats si, förutsatt att bokningarna har skickats till ens gmail. Storebror ser som tur var inte allt, men Google har hyfsad koll.

söndag 10 april 2016

Spring med publik

När vi bodde i Riga i somras la jag mig till med en ny vana, något min läkare tjatade om att jag skulle börja med redan för 15 år sedan: Springa. Har länge varit motståndare till denna aktivitet och hävdat att ”jag tar raska promenader istället”. Men med SL-kortets inträde i mitt liv har det här med promenader blivit tidskrävande helgaktiviteter istället för som förr ett naturligt transportsätt. Det går helt enkelt snabbare att springa 3 km istället för att gå motsvarande sträcka, och så är det tydligen bättre för hjärtat också. Sen är det en perfekt motionsform för mig som är både snål och skeptisk till att göra saker i grupp. En gratis ensamsport att utöva lite var och när man vill.
Typisk syn på Rigarundan: Övergiven vaktkur till någon fabrik
I Riga hade vi en slinga förbi ödetomter, industrier och sedvanligt sneda trähus vaktade av ilskna hundar och loja gubbar och gummor. De sistnämnda gav oss ibland en nyfiken blick. Förutom jag och Johan var det nämligen aldrig någon som var ute och sprang i grannskapet, trots att det delvis befolkades av unga, pinnsmala, ryska hemmafruar. De kanske motionerade på löpband inomhus, vad vet jag.

Åter på Södermalm i Stockholm börjar det nu gå upp för mig att löpning kanske inte är fullt så ensamt som jag skulle vilja. Till och med dagen innan julafton var det andra galningar ute och sprang. En solig söndag som denna kommer man knappt fram för alla folkmassor, men nu är det mest flanörerna i sina stora svarta kavajrockar som är problemet. Hornstulls strand är ett elände. Idag var det någon typ av marknad där, men även när det inte är det sitter det fullt med folk på en nybyggd läktare ner mot vattnet där de kan spana på alla som går/springer förbi. Det känns som att springa in på ett fullsatt Stadion. Inte min grej. Anstränger mig för att se lagom snabb och oberörd ut, för att sen nära nog kollapsa när jag äntligen kommer in på en mer glestrafikerad sträcka av min löprunda, utan åskådare. Så visst kan trängseln vara motiverande på sitt sätt men jag kan ändå sakna den kravlösa Rigarundan med möjligen någon sliten tant i ett potatisland som åskådare istället för Stockholms samlade modeelit.

torsdag 31 mars 2016

Världens bästa dryck: Kall, våt och gratis

I Tokyo var vattnet inte alltid kallt och gott, men oftast gratis.
Här serverat i blått glas till honom och rosa till henne.
De är inte så mycket för det könsneutrala i Japan.
Bland det jag saknar mest när jag är utomlands är svenskt kranvatten (och efter ett tag även en god hårdost med tillhörande osthyvel). Jag dricker det ofta med gott mod men det smakar sällan lika bra som i Stockholm. Sen har ju kranvatten med tveksamt innehåll också den bieffekten att de i många länder vägrar servera det på restauranger. Att du kan få en öl för under 30 kronor gör ingen glad när vattnet kostar lika mycket, eller mer. Det där blir dyrt när man som jag har dille på ”varannan vatten”. Många är de festkvällar utomlands när jag likt en tonårig med medhavd fickplunta smugit mig in på toaletten för att smygdricka, ur medhavd vattenflaska.


Döm om min förvåning när frasen ”Vi har bara vatten på flaska.” möter mig i Sverige (!?) på Burger King, T-centralen. Ni vet i den där helvetesgången mellan tunnelbanan och pendeln. Mitt i staden med världens bästa kranvatten. Helt otroligt. Burger King är härmed bojkottat. Inte var burgarna goda heller. Jag beställde en Cola Zero istället. Så får man i alla fall lite koffein för pengarna. Dessutom minns jag en konversation jag hade för ett tag sedan med någon som hade jobbat med att inspektera innehållet i flaskvatten, för typ livsmedelsverket eller dylikt. ”Sedan dess dricker jag aldrig vatten på flaska.” var hennes kommentar. Nej, det säger ju sig självt att vätska i en liten plastbehållare blir sunkig efter ett tag, eller måste innehålla en massa tillsatser. Rinnande vatten känns säkrare, och för ett parafrasera Churchill: Vatten ska vara kallt, gott och gratis! Och på en bra restaurang alltid ställas in utan att man behöver be om det.

måndag 21 mars 2016

Fast i turistfällorna

Började turnén med seminarium i Oxford och en natt på underbara
Old Parsonage Hotel. Kan verkligen rekommenderas!
Befinner mig just nu på en liten Europaturné i jobbsyfte. Tyvärr innefattar den två av Europas mest överreklamerade städer. Skulle nog till och med placera dem i "topp tre mest överskattade", tillsammans med Barcelona. Jag talar så klart om London och Rom. Jag vill gärna gilla de här städerna men trots flera försök drar vi inte riktigt jämt. London och Barcelona har jag till och med bott i och det är om möjligt ännu värre än att turista där. Nu var det ju ca hundra år sen jag bodde i London så jag tänkte jag skulle ge stan en chans till i samband med ett seminarium i för övrigt mycket charmiga Oxford. Men hotellen och maten är precis lika skabbiga som på 90-talet. Över huvud taget verkar staden ha fastnat lite i 90-talet med gator som kantas av såväl resebyråer som telefonkiosker, internetcaféer och växlingskontor. Institutioner som i resten av världen för länge sedan mer eller mindre har försvunnit. Det är nästan lite charmigt på något sätt. Tok-roligt är också alla lokalers galna planlösning med smala trappor som går upp och ner, med heltäckningsmattor så klart, och dörrar i massor som öppnas åt fel håll. Det tog oss på fullaste allvar en kvart att försöka hitta ut ur vårt hotell, där vi inkvarterats i källaren tillsammans med en gräslig grön plastsoffa, lukt av gammalt skolförråd och obestämbara fläckar på väggarna. Men sängarna var i alla fall fräscha.
Här vid Big Ben är trottoarerna en enda lång kö till okänt mål
England är verkligen ett u-land på många sätt. Stora klasskillnader, dålig levnads- och boendestandard, dålig hygien. (Har aldrig blivit så magsjuk som där. Blev liggande i tre veckor med feber sist.) Men samtidigt är det till London som Europas fattiga kommer för att hanka sig fram på lågbetalda jobb när den egna ekonomin brakar ihop. På 90-talet var det svenskarna, nu är det spanjorerna. Man hör övervägande spanska på gatorna, och fortfarande en del svenska men också alla andra europeiska språk samt amerikanska och japanska. Det är bara engelsmännen som är underrepresenterade. Att säga att stan kryllar av turister är en underdrift. Här finns bara turister, och turistattraktioner och turistpubar. Det vardagliga och genuina gömmer sig väl, eller drunknar i turistströmmarna.
London Eye är en relativt ny attraktion. I förgrunden flodkryssning.
Nästan fullpackad även en kylig marsdag som denna.
Själva stadsplaneringen gör inte heller mycket till för att höja mysighetsfaktorn. Överallt dessa vidsträckta parker och evighetslånga kvarter utan något av intresse annat än i bästa fall pampiga fasader. Man kan gå kilometervis utan att stöta på minsta tobaksaffär. Kände mig stundtals som i Sibirien, och vädret gjorde som vanligt sitt för att förstärka den känslan. I Hyde Park packade vi upp medtagen Marabouchoklad och kände oss som barnen från Frostmofjället. Som tur var bodde vi i trevliga Earls Court där det finns en behändig gatstump med det mesta man behöver i restaurangväg. Åt första middagen på en dålig indisk restaurang och den andra på en mycket bra libanesisk, och så obligatorisk engelsk frukost på pub. Men det bästa med Earls Court är nog ändå direkt-tunnelbanan till Heathrow.
Nu har jag landat i mitt andra hatobjekt: Rom, och lyckats få i mig en helt ok carbonara. Inte heller här är servicetillgängligheten den bästa. När vi kom till hotellet frågade vi i receptionen om de kunde rekommendera någon restaurang och fick det överraskande svaret: "There is one." med betoning på one. "All is closed. It’s Sunday." Men denna enda av Roms söndagsöppna restauranger var som tur var både närbelägen och bra.

onsdag 16 mars 2016

Byggnader som är fula OCH onödiga har inget existensberättigande

Jag hör till dem som är för de flesta former av husbyggande. Bygg stort, bygg högt, bygg centralt, bygg gärna i grönområden och vid vattnet. Det finns ett till synes omättligt behov av bostäder i Stockholmsregionen, och med det arbetsplatser och infrastruktur. Bygg på bara!
Sen finns det ett par saker jag är mer skeptisk till. Rivningar till exempel. Här ska vi återvinna allt från papper till matrester, helst aldrig köpa något nytt och hylla begagnatmarknaden, men att bulldozra ner hela hus och kvarter som tidigare generationer mödosamt byggt upp, bara för ett de är gamla eller står i vägen, det går bra det. (För att inte tala om alla kök som ska rivas ut så fort stockholmaren flyttar in i en ny lya, men det är en annan historia.)
Jag är också skeptisk till byggnader som inte fyller någon viktig funktion. Stockholm behöver först och främst bostäder. Sen kan man debattera hur mycket vi behöver av hotell, shopping, restauranger och kontor. Jag skulle säga rätt så mycket av det också. Idrottsarenor och jättelika shoppingcentrum känner jag mig mer tveksam till, men visst de hamnar ofta utanför stan, är inte direkt "i vägen" och kan säkert roa en del. Men sen har vi Nobelhuset… Är det någon som fattar poängen? Är det någon som tycker det är en bra ide? Förutom vissa politiker då.
När ett hus är malplacerat och fult som stryk till och med på
arkitekternas egna skisser börjar man ju undra...
Okej, Nobelmuseet i Gamla stan behöver större lokaler. Då bygger vi världens fulaste hus på världens bästa läge. Och stort ska det vara så man kan ha konferenser och grejer där. Att man dessutom river ett fint gammalt tullhus för att få plats med detta ointressanta, onödiga monstrum är ju bara grädde på det galna moset. Varför är det så svårt att få tillstånd för att bygga bostäder men så lätt att smälla upp konferenslokaler i fulast tänkbara design? Man börjar nästan misstänka någon form av mutor eller annan otillbörlig påverkan. Hur förklarar man annars byggnader som Stockholm Waterfront (aka skatboet) och Nobelhuset? Varför ska allt se ut som om det inte har några fönster? Vad hände med att bygga snyggt? Jag tänker mig att arkitekter och politiker har stora knarkfester tillsammans där de blir höga som hus (oavsiktligt komisk liknelse) och kommer på den ena galna idén efter den andra för hur de bäst ska förstöra vår stadsbild, och det utan att en enda lägenhet byggs. Man får ju skämmas sen när det kommer turister hit. Här skulle för en gångs skull Sverigedemokraternas annars idiotiska reklam från i somras passa in: "Sorry about the mess" (but our politicians got high in a house-party, and have no sense for what is good architecture and not).