torsdag 31 mars 2016

Världens bästa dryck: Kall, våt och gratis

I Tokyo var vattnet inte alltid kallt och gott, men oftast gratis.
Här serverat i blått glas till honom och rosa till henne.
De är inte så mycket för det könsneutrala i Japan.
Bland det jag saknar mest när jag är utomlands är svenskt kranvatten (och efter ett tag även en god hårdost med tillhörande osthyvel). Jag dricker det ofta med gott mod men det smakar sällan lika bra som i Stockholm. Sen har ju kranvatten med tveksamt innehåll också den bieffekten att de i många länder vägrar servera det på restauranger. Att du kan få en öl för under 30 kronor gör ingen glad när vattnet kostar lika mycket, eller mer. Det där blir dyrt när man som jag har dille på ”varannan vatten”. Många är de festkvällar utomlands när jag likt en tonårig med medhavd fickplunta smugit mig in på toaletten för att smygdricka, ur medhavd vattenflaska.


Döm om min förvåning när frasen ”Vi har bara vatten på flaska.” möter mig i Sverige (!?) på Burger King, T-centralen. Ni vet i den där helvetesgången mellan tunnelbanan och pendeln. Mitt i staden med världens bästa kranvatten. Helt otroligt. Burger King är härmed bojkottat. Inte var burgarna goda heller. Jag beställde en Cola Zero istället. Så får man i alla fall lite koffein för pengarna. Dessutom minns jag en konversation jag hade för ett tag sedan med någon som hade jobbat med att inspektera innehållet i flaskvatten, för typ livsmedelsverket eller dylikt. ”Sedan dess dricker jag aldrig vatten på flaska.” var hennes kommentar. Nej, det säger ju sig självt att vätska i en liten plastbehållare blir sunkig efter ett tag, eller måste innehålla en massa tillsatser. Rinnande vatten känns säkrare, och för ett parafrasera Churchill: Vatten ska vara kallt, gott och gratis! Och på en bra restaurang alltid ställas in utan att man behöver be om det.

måndag 21 mars 2016

Fast i turistfällorna

Började turnén med seminarium i Oxford och en natt på underbara
Old Parsonage Hotel. Kan verkligen rekommenderas!
Befinner mig just nu på en liten Europaturné i jobbsyfte. Tyvärr innefattar den två av Europas mest överreklamerade städer. Skulle nog till och med placera dem i "topp tre mest överskattade", tillsammans med Barcelona. Jag talar så klart om London och Rom. Jag vill gärna gilla de här städerna men trots flera försök drar vi inte riktigt jämt. London och Barcelona har jag till och med bott i och det är om möjligt ännu värre än att turista där. Nu var det ju ca hundra år sen jag bodde i London så jag tänkte jag skulle ge stan en chans till i samband med ett seminarium i för övrigt mycket charmiga Oxford. Men hotellen och maten är precis lika skabbiga som på 90-talet. Över huvud taget verkar staden ha fastnat lite i 90-talet med gator som kantas av såväl resebyråer som telefonkiosker, internetcaféer och växlingskontor. Institutioner som i resten av världen för länge sedan mer eller mindre har försvunnit. Det är nästan lite charmigt på något sätt. Tok-roligt är också alla lokalers galna planlösning med smala trappor som går upp och ner, med heltäckningsmattor så klart, och dörrar i massor som öppnas åt fel håll. Det tog oss på fullaste allvar en kvart att försöka hitta ut ur vårt hotell, där vi inkvarterats i källaren tillsammans med en gräslig grön plastsoffa, lukt av gammalt skolförråd och obestämbara fläckar på väggarna. Men sängarna var i alla fall fräscha.
Här vid Big Ben är trottoarerna en enda lång kö till okänt mål
England är verkligen ett u-land på många sätt. Stora klasskillnader, dålig levnads- och boendestandard, dålig hygien. (Har aldrig blivit så magsjuk som där. Blev liggande i tre veckor med feber sist.) Men samtidigt är det till London som Europas fattiga kommer för att hanka sig fram på lågbetalda jobb när den egna ekonomin brakar ihop. På 90-talet var det svenskarna, nu är det spanjorerna. Man hör övervägande spanska på gatorna, och fortfarande en del svenska men också alla andra europeiska språk samt amerikanska och japanska. Det är bara engelsmännen som är underrepresenterade. Att säga att stan kryllar av turister är en underdrift. Här finns bara turister, och turistattraktioner och turistpubar. Det vardagliga och genuina gömmer sig väl, eller drunknar i turistströmmarna.
London Eye är en relativt ny attraktion. I förgrunden flodkryssning.
Nästan fullpackad även en kylig marsdag som denna.
Själva stadsplaneringen gör inte heller mycket till för att höja mysighetsfaktorn. Överallt dessa vidsträckta parker och evighetslånga kvarter utan något av intresse annat än i bästa fall pampiga fasader. Man kan gå kilometervis utan att stöta på minsta tobaksaffär. Kände mig stundtals som i Sibirien, och vädret gjorde som vanligt sitt för att förstärka den känslan. I Hyde Park packade vi upp medtagen Marabouchoklad och kände oss som barnen från Frostmofjället. Som tur var bodde vi i trevliga Earls Court där det finns en behändig gatstump med det mesta man behöver i restaurangväg. Åt första middagen på en dålig indisk restaurang och den andra på en mycket bra libanesisk, och så obligatorisk engelsk frukost på pub. Men det bästa med Earls Court är nog ändå direkt-tunnelbanan till Heathrow.
Nu har jag landat i mitt andra hatobjekt: Rom, och lyckats få i mig en helt ok carbonara. Inte heller här är servicetillgängligheten den bästa. När vi kom till hotellet frågade vi i receptionen om de kunde rekommendera någon restaurang och fick det överraskande svaret: "There is one." med betoning på one. "All is closed. It’s Sunday." Men denna enda av Roms söndagsöppna restauranger var som tur var både närbelägen och bra.

onsdag 16 mars 2016

Byggnader som är fula OCH onödiga har inget existensberättigande

Jag hör till dem som är för de flesta former av husbyggande. Bygg stort, bygg högt, bygg centralt, bygg gärna i grönområden och vid vattnet. Det finns ett till synes omättligt behov av bostäder i Stockholmsregionen, och med det arbetsplatser och infrastruktur. Bygg på bara!
Sen finns det ett par saker jag är mer skeptisk till. Rivningar till exempel. Här ska vi återvinna allt från papper till matrester, helst aldrig köpa något nytt och hylla begagnatmarknaden, men att bulldozra ner hela hus och kvarter som tidigare generationer mödosamt byggt upp, bara för ett de är gamla eller står i vägen, det går bra det. (För att inte tala om alla kök som ska rivas ut så fort stockholmaren flyttar in i en ny lya, men det är en annan historia.)
Jag är också skeptisk till byggnader som inte fyller någon viktig funktion. Stockholm behöver först och främst bostäder. Sen kan man debattera hur mycket vi behöver av hotell, shopping, restauranger och kontor. Jag skulle säga rätt så mycket av det också. Idrottsarenor och jättelika shoppingcentrum känner jag mig mer tveksam till, men visst de hamnar ofta utanför stan, är inte direkt "i vägen" och kan säkert roa en del. Men sen har vi Nobelhuset… Är det någon som fattar poängen? Är det någon som tycker det är en bra ide? Förutom vissa politiker då.
När ett hus är malplacerat och fult som stryk till och med på
arkitekternas egna skisser börjar man ju undra...
Okej, Nobelmuseet i Gamla stan behöver större lokaler. Då bygger vi världens fulaste hus på världens bästa läge. Och stort ska det vara så man kan ha konferenser och grejer där. Att man dessutom river ett fint gammalt tullhus för att få plats med detta ointressanta, onödiga monstrum är ju bara grädde på det galna moset. Varför är det så svårt att få tillstånd för att bygga bostäder men så lätt att smälla upp konferenslokaler i fulast tänkbara design? Man börjar nästan misstänka någon form av mutor eller annan otillbörlig påverkan. Hur förklarar man annars byggnader som Stockholm Waterfront (aka skatboet) och Nobelhuset? Varför ska allt se ut som om det inte har några fönster? Vad hände med att bygga snyggt? Jag tänker mig att arkitekter och politiker har stora knarkfester tillsammans där de blir höga som hus (oavsiktligt komisk liknelse) och kommer på den ena galna idén efter den andra för hur de bäst ska förstöra vår stadsbild, och det utan att en enda lägenhet byggs. Man får ju skämmas sen när det kommer turister hit. Här skulle för en gångs skull Sverigedemokraternas annars idiotiska reklam från i somras passa in: "Sorry about the mess" (but our politicians got high in a house-party, and have no sense for what is good architecture and not).

torsdag 10 mars 2016

Den subarktiska "våren" är kommen

Ja nu ÄR det vår. Mars är en vårmånad så jag vågar i alla fall inte protestera längre. Alla glada tillrop mellan juldagen och 1 mars om att nu känns det verkligen som vår i luften. Titta jag såg en blomma! Åh vad solen värmer, etc. har jag tryckt ner med "I maj blir det, kanske, vår. I bästa fall. Det har hänt att det har snöat så sent som i juni och i fjol var det +3 på midsommarnatten…"
Vår, bah! Jag är som vårens grinch. Men från mars ger jag upp, nickar och håller med. Vem har hjärta att ta hoppet ifrån alla giriga ansikten som vänds mot solen och alla caféer som redan ställt fram utemöblerna?
"Våren är ju hoppets årstid!" Skriver en vän i en whatsappkonversation där jag med bestämdhet uttryckt att mars borde strykas ur almanackan men november får gärna vara kvar. (Då lackar det mot jul och har man tur finns det till och med svamp kvar att plocka.) För ska vi vara ärliga så är våren i subarktiska länder ingen höjdarperiod. Sommaren är i bästa fall ljus och varm, toppen i så fall. Sen kommer en förhoppningsvis mild höst och sen släcks ljuset och så slipper man i alla fall se eländet, och har man tur kommer snön tidigt och lyser upp. Men våren är som att bli inlåst på en nattklubb efter stängning. Ljuset tänds skarpt och obönhörligt. Bleka, härjade ansikten och skit i hörnen, allt i blixtbelysning. Med den skillnaden att nu kan du inte gå hem och lägga huvudet under kudden. Sen kommer sommartidsomställning och pollen på det. Ett under att folk överlever.

Jag gillar Kanada. Där har man rationaliserat bort detta med vår och kallar saker vid deras rätta namn. Universiteten har en hösttermin (september-december) och en vintertermin (januari-april). Och följaktligen ett ganska långt sommarlov, om man inte går någon sommarkurs. Sympatiskt även detta.

söndag 28 februari 2016

Kort vinterresa till ljusare breddgrader

Kvällssol över katedralen i Palma
"30 grader i februari" är titeln på en mycket bra svensk dramaserie som utspelar sig i Thailand, men det är också de flesta vintertrötta svenskars våta dröm, även min. I brist på tid, pengar och planering får man dock nöja sig med vilken temperatur som helst som är högre än Stockholms. Efter en hel del forskning i ämnet flygtider vs dagstemperatur/soltimmar bestämde jag och en väninna oss för att satsa på laddning av vinterbatterierna i Palma de Mallorca nu i helgen. Det råkade tydligen vara deras kallaste helg på hela året men vad gör nattemperaturer på 5-10 grader och någon skur när man får äta frukost på uteservering i värmande sol! Och bara miljöombyte kan vara en batteriladdare så god som någon.


Gamla bevarade väderkvarnar vid vårt hotell: Hotel Continental
Dessutom kan jag varmt rekommendera att åka till ett turistmål "off season". Hotellen är billiga, vi är typ de enda turisterna och man får mer av en inblick i hur vardagslivet faktiskt ter sig på denna charmiga ö. Så här års finns inga turistanpassade restaurangtider. Lunch serveras från 13.30, men fullt är det först efter kl 14 då också alla affärer stänger och är stängda fram till ca kl 17. Man gör bäst i att liksom lokalbefolkningen äta en trerätterslunch eller annat stadigt eftersom middagssittningarna börjar först efter kl 21. Vår första kväll i Palma har en mallorcansk vän av hänsyn till oss bokat bord till kl. 20.30 men då sitter vi ensamma i restaurangen i en timme. Dock verkar de spanska "partytiderna" åtminstone så här års ha anpassat sig till de nordeuropeiska, jämfört med när jag bodde i Spanien för en herrans massa år sen och man gick ut och festade kl 3 på klubbar som stängde långt senare på morgonen. I Palma i februari anno 2016 är det mest barer som gäller och vissa av dem stänger redan vid midnatt medan en del har öppet till 2-3. Helt lagom.
Tardeo på Merccat de Santa Catalina
Vi provar även på den nya spanska trenden "tardeo" (mycket fritt översatt ungefär: eftermiddagsfylla, tarde = eftermiddag). En trend som tydligen började bland de äldre men nu har fått fäste hos hela befolkningen. Konceptet går ut på att man på helgeftermiddagar samlas i t.ex. de stora saluhallarna för att äta lunch, dricka vin och mingla. Trängseln är enorm men på något mirakulöst sätt lyckas vi både beställa tapas och få ett par barstolar i en av saluhallens många minimala serveringar. De flesta står i gångarna (som skyltar upplyser måste hållas fria för passage...) och ljudvolymen är öronbedövande. Akustiken är kanske inte den bästa i en saluhall men stämningen är lika hög som takhöjden. Vid 16-tiden avbryter vi vår "tardeo" för att besöka Palmas museum för modern konst, något som faktiskt blir mer givande efter ett glas vin. På det kulturella inslaget följer den mest sympatiska av Spaniens traditioner: siestan.

måndag 22 februari 2016

Glatt överraskande restauranghelg

Jag är av naturen skeptisk till alla nya "trendiga" restauranger som poppar upp som svampar ur jorden med ständigt nya "koncept", som nio gånger av tio innehåller ord som säsongsbetonat, närproducerat och hållbart. Det är väl inget fel med det egentligen även om jag personligen känner mig mycket nyttigare i både kropp och själ när jag köper soldränkta, senegalesiska tomater och tänker att jag har bidragit till en afrikansk familjs överlevnad än om jag köper missväxta, ekologiska dito från något centraleuropeiskt växthus. Och när en restaurang skriver att de serverar "det bästa som årstiden har att erbjuda" väntar jag helt enkelt till våren eller hösten med att gå dit. Vad bjuder de på i februari tro? Ett självdött rådjur med fjolårets rotfrukter?
Ett annat vanligt problem med "moderna" och framförallt nya restauranger är att servicen kan vara mer än lovligt rörig. Att gå på restaurang ska vara avkopplande, man ska inte behöva sitta utsvulten och törstig i fåfängt spanande efter personal halva kvällen.
I helgen blev jag dock dubbelt glatt överraskad då två nya och på typiskt stockholmsvis fullsatta, restauranger provades. I fredags floskelbingovinnaren Mother som inte var en bråkdel så präktig som intrycket man får när man läser om den. Den hade fått rejält dåliga kundrecensioner på sina håll: Stökigt, dyrt, rörigt. Men mina låga förväntningar kom snabbt på skam. Först och främst är läget perfekt, på Mäster Samuelsgatan mitt emot infarten till Klaratunneln. Jag vet, det låter inte charmigt men platsen behövde verkligen detta lyft och lokalen är fantastisk. 500 pers får det plats så det är klart att volymen nog kan bli hög, men restaurangen är mysigt utformad i flera plan och vinklar så det känns verkligen inte som någon kantin. Man beställer och betalar genom att trycka på bordets inbyggda ipad. Vi tänker att det här kan ju ta hur lång tid som helst. 500 gäster, potentiella teknikstrul, femtielva olika rätter. Det är som gjort för kaos. Lättade och glada konstaterar vi snart att kaoset uteblev. Drycken kommer inom några minuter och maten strax efter. Inga problem. Enda klagomålet är att man inte verkar ha några ambitioner att servera ett sällskaps rätter samtidigt. Är man bara två är detta i och för sig inget större problem. Väninnans soppa varmhåller vi genom att täcka över den i väntan min rätt. Jättebilligt är det inte eftersom priserna ligger runt 100-150 kr per rätt och ett par tre stycken krävs för att mätta en hungrig mage. Är man bara mellanhungrig räcker dock en rätt bra. Framförallt är det gott! Väldigt välkomponerade rätter som inte alls känns så nyttiga som de tydligen är.

En sen lördagsmiddag avnjuts på en annan ny krog: Usine som öppnade i april förra året. Även den på ett läge som behövde ett lyft. Gentrifieringsvågen har dragit fram över Södermalmsallén och missbrukarna får maka lite på sig för hungrig medelklass. Usine har faktiskt inga uttalade ekoambitioner. Kors i taket. Det är bra mat i cool men lite skramlig miljö helt enkelt. Knökfullt även här. Det hindrar inte en trevlig hovmästare att direkt fixa fram ett bord för två. Dryck, mat och kaffe serveras snabbt som ögat av lagom vänlig personal. Enda klagomålet här är det stenhårda kuvertbrödet (surdeg så klart). I ett kort ögonblick drömmer vi oss tillbaka till Riga och hembakt lettiskt bröd, men det är glömt när den möra kalven står på bordet. (Jag som tar röding fortsätter drömma lite om lettisk lax men den svenska firren är inte långt efter.)

tisdag 16 februari 2016

En studie av det "nya" Hornstull

Bra illustration, men jag fattar fortfarande inte/ser inte vad det står
Redan för ett drygt år sedan skrev jag att Hornstull verkar ha blivit det nya Stureplan, och nu i helgen fick jag vatten på min kvarn igen. Efter att ha sammanfört två kompisgäng på industricharmiga Morfar Ginko vid Mariatorget drog vi alla framåt stortimmarna (22-23) vidare till Hornstull och Laika. Det där "Vi drar till Laika" är väl egentligen en sanning med modifikation. Ska jag vara ärlig fattar jag fortfarande inte exakt var Laika ligger. Enligt den mycket pedagogiska illustrationen på Hornhusets hemsida (det är där någonstans klubben med hundnamnet ligger) är den belägen på plan två, men uppenbarligen är det minst lika bra drag på plan ett, där det enligt utsago ska ligga en peruansk restaurang.
Kö till... ja hela Hornhuset helt enkelt! Lördag natt kl. 1:30
Men jag kan säga att jag aldrig har lyckats äta något peruanskt i det där huset över huvud taget. Det kanske bara är en gimmick? Däremot har de världens godaste grillade kyckling (peruansk kanske?) på lunchmenyn och helt ok italienskt högst upp. Överlag är det hela väldigt rörigt, men det är väl det som är charmen. Längst ner står folk och dansar i en galleriaingång eller sitter vid höga långbord. På mellanvåningen är temat lite mer ungdomsgård, i inredningen alltså. Åldersmässigt är det med Stockholmsmått mätt väldigt blandat. Högst upp är det ordning och reda. Detta är en högst normal sportbar som serverar lite överprisad italiensk mat, varken mer eller mindre. Skäggen och sotarmössorna lyser nästan helt med sin frånvaro, förutom dj:n som kvällen till ära är en skäggig sak i rosa (!) mössa… Kontrasterna gör att man kan gå hit med nästan vem som helst, utom möjligen de mest inbitna Östermalmsborna. Tre olika musikstilar på tre olika våningsplan, inget inträde och spontandans lite här och var borde tillfredsställa de flesta. Enda problemet är att köerna ringlar långa till såväl toaletterna som för att komma in, vad kvällen lider. Tur att jag bor så nära att jag kan springa hem på fem minuter om det skulle krisa. Även på att få beställa i baren är trycket hårt. Dessutom verkar de ha fått slut på öl när jag kommer fram för bartendern lurar på mig en riktigt otäck sak med limesmak (Desperado heter den passande nog). Det är som om någon hällt fun light (ni vet den där "saften" man drack på 90-talet) i en vattnig öl. Resultatet är vidrigt.

När jag går hem framåt tvåtiden slår det mig verkligen hur mycket området har förändrats sen jag bodde på Hornsgatan sommaren 2011. Då träffade man på någon enstaka nattvandrare på väg hem eller ute med hunden på småtimmarna. Nu väller glada gäng emot mig på Hornsbruksgatan. Skratten ekar mellan husen. Tjoget är fortfarande öppet. Folk är på väg till eller från ställena vid Mariatorget. Många gör nattamatsstopp vid 7eleven eller någon av korvkioskerna. Och mitt i allt, men ändå lite vid sidan av, bor jag och känner mig ytterst priviligierad.