Riga, nu med 9-18 och helgmys

Så här ser vårt "lilla hus" ut i solsken. Vi bor alltså i
den närmaste (färdigbyggda) skrapan

Dramatiskt skymningsljus från fönstret

Vår Rigaexil innebär den mesta delen av tiden också exil från en inrutad vardag med niotimmarsdagar måndag till fredag, fredagsmys, lördagsfest och söndagshuvudvärk, eller hur nu folk brukar lägga upp det. Johans lediga dagar och timmar kan infalla lite hur som helst, och jag jobbar när det passar mig eller när distansuppgifter finns. Fram tills för en vecka sedan då jag började min praktik på Euroscript. Laptopen i knät i sängen har tillfälligt bytts mot bussresor i rusningstrafik och kolleger i kontorslandskap. En resa som bör ta ca 30 minuter tar i värsta fall uppåt en timme… ”Tunnelbanan, kom tillbaka! Allt är förlåtet.” Som plåster på såren är kontorskaffet utmärkt och kollegerna trevliga. Sedan jag deklarerat att jag ”aldrig tar med mig matlåda” visar de mig områdets lunchställen. Bland annat ett fräscht fik ovanpå en biltvätt och ett affärslunchställe i nattklubbsmiljö som bjuder tvårätterslunch med vin (!) för sju euro. Jag har också fått lära mig att kafejnīca inte nödvändigtvis är ett mysigt lattehak med rucolamackor. Det kan också vara någon typ av ölkafé (sedan länge utrotat i Sverige) där lokala alkisar kan hänga över billig öl och vodka dygnet runt.

Fem långa kontorsdagar följs av två lediga och för en gångs skull är även Johan ledig. Vad gör man då i Riga en helg? Jo, passande nog pågår en ölfestival i en park mitt i stan. Vi köper oss varsin sejdel vid ingången. Dessa kan sedan fyllas på i de olika ölmärkenas små tält för en billig penning. Mycket gemytligt ”fredagsmys”, speciellt som vädergudarna står oss bi. Vi minglar runt med familjer, par och kompisgäng i alla åldrar och förundras över den lugna stämningen. Grillukten från matstånden sätter sig i kläderna och bidrar till sommarkänslan.
På lördagen begår vi lettisk hemmafestpremiär hos en av mina nya kolleger, som visserligen också är svensk. Det är ett internationellt gäng med inhemska inslag som festar inpå småtimmarna och sen ger vi upp det där med bussbingo och tar taxi hem, för sex euro, trots att kollegan bor i andra änden av stan och trots taxichaufförens felkörning.

Utflykt till närområde del 1: Vilnius

Utsikt över gamla stan från Gediminastornet

Och utsikten över den moderna delen på andra sidan floden

Riga i all ära men jag måste ju passa på att utforska närområdet också när jag ändå befinner mig på den här sidan Östersjön. Ett besök i Litauens huvudstad Vilnius är så klart ett måste. Dessutom ligger den bara fyra timmar bort med (lyx)buss. Som att flyga, fast man får ta med så mycket vätskor man vill. Omfattande meny av mat och snacks, egen videoskärm med filmer och spel, wifi samt flyg... förlåt bussvärdinna som serverar gratis kaffe.

Vilnius pampiga katedral mitt i stan

Redan när dubbeldäckarbussen rullar in i Vilnius slås jag av hur annorlunda det är från

Riga. Allt verkar så välordnat på något sätt. Visst finns det slitna fasader, ödetomter och omfattande renoveringsprojekt även här men inget är lämnat åt slumpen, allt är tydligt skyltat och förklarat. Den där återkommande Rigafrågan "Vad händer här?” ställer man sig aldrig i Vilnius. Vid varje byggprojekt står annonserat vad det ska bli och när det är klart. Vid alla hus och platser av historiskt intresse står förklarande plaketter på engelska och litauiska, och dessutom står i vart och vartannat gathörn skyltar som pekar ut riktning och avstånd till de viktigaste turistattraktionerna. Allt är lite mer preussiskt. Folk är smakfullt klädda och lågmälda. Svensexgängen och ”Ryanairturismen” verkar inte ha hittat hit. Märkesbutiker och dyr inhemsk design kantar Gamla stans gångstråk, men förutom alla exklusiva boutiquer är prisnivån långt under Rigas och turistfällorna färre. Enhetspriset på alla museer verkar vara två eller max tre euro, vilket är skrattretande lite med tanke på hur bra de är. Jag hann med en del eftersom det regnade större delen av min Vilniusvistelse. Imponerades bland annat av de arkeologiska utgrävningarna från 1200-talet i källaren till det återuppbyggda ”storfurstarnas palats”, det välbevarade KGB-högkvarteret (komplett med avrättningsplats i källaren) och utsikten från Gediminastornet (som år 1989 för övrigt var slutpunkten för den ”baltiska kedjan”, en manifestation för självständighet i form av en mänsklig kedja från Tallinn till Vilnius.)

I hotellväg kan jag varmt rekommendera Domus Maria, inrymt i ett gammalt kloster men toppmodernt. Tjocka, kalla stenväggarna och avstängd centralvärme (så klart, det är ju faktiskt maj trots kylan) var väl ingen toppenkombo men personalen lånade snällt ut ett extraelement.

Det enda konstiga med Vilnius är att inte fler turister hittar hit. Den är utan tvekan den vackraste och antagligen också den säkraste och mest turistanpassade av de baltiska huvudstäderna. (Dock är jag redan lokalpatriot så måste säga att Riga är min personliga favorit, men det är bara för att jag gillar det som är lite slitet.) Så skynda er att åka till Vilnius innan de kommer på att allt är alldeles för billigt!

Den vackra St. Anna-kyrkan

Gågatan utanför mitt hotell
Bra pannkaksrestaurang till höger

Bussbingo och nötbingo

”Du måste vara född i Riga för att ha den gen som får dig att begripa det fruktansvärt invecklade nätet av bussar, spårvagnar och trådbussar.” Ungefär så står det i min guidebok under rubriken ”Getting around”. Det står också att allt är inom gångavstånd, ”så du behöver inte försöka förstå dig på kollektivtrafiken”. Det må vara sant om man bor mitt i stan men för oss skulle det säkert ta 40-50 minuter att gå till gamla stan. Det låter sig så klart göras men känns lite väl hurtigt i längden. Kvarstår alltså att lära sig busslinjerna. Som tur är har man en bra hemsida till sin hjälp https://www.rigassatiksme.lv/en

Buss 53, en av mina favoriter (det känns som om
den tar rakaste vägen in till stan), men den är sällsynt

På en liten lapp har jag skrivit ner alla busslinjer som går hem hit, så sen när man ska åka hem från stan står man där som med en bingobricka och spanar hoppfullt mot bussarna. Det är ett tiotal bussar det rör sig om men vissa går väldigt oregelbundet så oftast blir det pålitliga gamla 22:an man hoppar på, eller dess lillasyster 222. Alla tresiffriga bussar är en minivan, jättesöta, med typ 15 platser, som dock blir fulla fort. Dubbeltvåan och trippeltvåan fortsätter hela vägen till flygplatsen så turistfaktorn (och resväskfaktorn) är hög.

Om en vecka ska jag påbörja en tvåveckors praktik på en översättningsfirma som ligger ”mitt i stan” enligt dem själva, det vill säga mitt i andra delen av stan... Jag var på besök där förra veckan och insåg för första gången hur vidsträckt Riga är. Staden bara fortsätter och fortsätter med sina vackra hus och underliga små affärer. Jag lär vara Rigas främsta bussexpert efter denna praktik! Trots komplexiteten och köerna (ibland) känns det än så länge roligare än t-banan hemma, men fråga mig igen om tre veckor:-)

Dagens ord har inget med kollektivtrafik att göra utan är det okända köttstycke jag köpte till middag på vårt lilla närlivs igår: Liellopu krūšdala (oxbringa), i tron att det var något jag kunde slänga i stekpannan. Vid uppackning och googling visade det sig vara grytbitarnas elaka storebror som kräver en koktid på 2-3 timmar, men gott blev det. Note to self: Liellop må betyda nötkött men tro inte att det är en entrecote för det. Letterna gillar sina udda styckningsdetaljer.

Vackra fasader i tjusig stadsdel med raka gator

Min utsikt från caféet, tillika skolans fasad

I min strävan efter att beta av alla Rigas områden och sevärdheter har jag idag gjort en utflykt till de öfvre delarna med deras imponerande jugendarkitektur. Enligt utsago är det främst Elizabetes iela och Alberta iela som gäller för jugendskådning. Fördelen med dessa är att de ligger utanför den medeltida stadskärnan så man slipper virra bort sig i de där eländiga gränderna. Här är det esplanadtänk som gäller, speciellt Elizabetes iela som är som en halv motorväg, inte så charmigt i mitt tycke. Men när man viker in på Strēlnieku iela för att gå mot Alberta börjar de små charmiga caféerna våga sig fram. Jag tog en paus mitt emot Handelshögskolans filial i Riga för att inmundiga dyrt iskaffe. Kaffe är aldrig ett speciellt billigt nöje här i Riga och precis som hemma tar de ytterligare några tior för att lägga isbitar i det. Pluspoäng dock till personalen på det tjusiga fiket (tänk Grand hotell, fast i miniskala). Servitrisen tvekade knappt bråkdelen av en sekund innan hon svarade ”Nej, men det fixar vi självklart.” på frågan om de hade iskaffe på menyn.

Fasad på Alberta iela

Satt där och betraktade massa ungdomar som såg misstänkt svenska ut och var på väg ut och in i handelshögskolan, innan jag fortsatte till ”Art Nouveau museum”. Man hade kunnat hoppas att det var ett museum om hela konstinriktningen men det var ”bara” en tidstypiskt inredd lägenhet. Rekommenderar att titta på den på hemsidan och spara 6 euro. Då missar man dock överraskningsmomentet med den mycket lilla och mycket tysta tidstypiskt klädda damen som sitter och virkar i köket. Jag var övertygad om att hon var en docka tills jag såg att hon mycket diskret rörde på händerna.

Dagens ord (egentligen det första man lär sig, i alla fall när man som jag gillar att läsa kartor):

gata = iela

väg = ceļš

Fråga mig inte hur man får till de där snirklarna på bokstäverna. Jag kopierar bara från Google translate.

Firanden av frihet och seger

Dans och musik vid frihetsmonumentet (uppfört 1935)
Många hade med sig pingstliljor som placerades vid dess fot

Det är en lustig vecka i Lettland det här. Firanden och jubileer står som spön i backen. I måndags var

Till och med hus som ser helt obebodda ut flaggar, och kommer
förhoppningsvis att kunna fortsätta med det många år framöver.

det röd dag och firande av 25-års jubileet av landets återfådda självständighet, efter 50 år som Sovjetrepublik. Vi begav oss ner till frihetsmonumentet mitt i stan där det bjöds på blåsorkesteruppträdande av flera skolorkestrar som spelade allt från YMCA till O sole mio och mycket däremellan, med koreografi och allt. Tyvärr slutade dagen snöpligt för letterna med hockeymatch mot Sverige... Vi avnjöt denna på lokal pub. Johan meddelade barpersonalen att han tänkte dricka en öl för varje mål, men gav upp efter fyra. Som tur är låter de sig inte nedslås av detta. De lettiska flaggorna har vajat utanför varje hus hela veckan nu. Bussarna pryds av lettisk flagga och EU-flagga. Det är ju Europadagen imorgon. Och så under min långpromenad i
dag
snubblade jag över den lite obehagliga anledningen till att de är så noga med att flagga just denna vecka…

Segermonumentet, uppfört 1985, med fem stjärnor, en för varje år
av krig 1941-1945. Den som undrar vad Sovjetunionen hade för sig
innan dess, och efteråt också för den delen, kan med fördel se
dokumentären "Soviet Story"

I Uzvaras-parken på ”vår” sida av floden stöter jag plötsligt på en stor mängd små tält och en stor mängd utposterade poliser. Man verkar förbereda för någon typ av festival. Grillar placeras ut, öl läggs på kylning. Verkar riktigt mysigt, tills jag tittar upp och inser var jag är. Jag är vid foten av ”segermonumentet” som hedrar Sovjets seger i andra världskriget, och det är så klart firandet av detta 70-årsjubileum som nu förbereds. Visst skulle jag gärna stå där och skåla för 70 år av fred, men på skärmarna som monterats upp inför morgondagens konsert står det ”Victory” (på engelska, ryska och lettiska, i femuddiga stjärnor) inte fred, och definitivt inte frihet. Nej, det som blev fred för Västeuropa blev ju som bekant årtionden av diktatur för Östeuropa. Det monument där vi firade 25 år av frihet i måndags fick visserligen stå kvar under Sovjettiden men den som la blommor eller anordnade en samling vid det blev oundvikligen skickad till Sibirien. Så det är väl inte mer än rätt att Segermonumentet nu får stå kvar också, och imorgon samlas stora delar av Rigas ryska befolkning där för att hedra dem som stred i kriget, utan att behöva oroa sig för repressalier. Det är det som kännetecknar en demokrati.

Veckans lettiska språkskola: uzvaras = seger, frihet = brīvība, fred = miers. 

Fotorapport från Rigaförort

Så har då jag och stora resväskan tagit klivet över Östersjön och slagit oss ner i Riga för de kommande sex månaderna. Sista dagen på jobbet kändes som när man tog studenten: Lite vemodigt att lämna kollegerna men framförallt en fantastisk frihetskänsla. En enorm mängd tid framför mig att fylla med valfritt innehåll på valfria tider, även fast jag har en del distansjobb att klämma in. Vi får väl se om jag blir uttråkad eller får lappsjuka, men något säger mig att risken är liten. Det lär ta många veckor innan nyhetens behag övergår i tråkig vardagslunk. Än så länge är man som en valp på äventyr som försöker förstå allt häromkring. Intrycken haglar över en.

Till att börja med förstår man inte en nuffra av språket. Varje skylt blir som ett spännande krypto. Jag har i alla fall förstått att café heter kafejnīca och att hotell är viesnīca. Vi kan härav dra slutsatsen att  -nīca är något man lägger på olika typer av etablisemang. Johan har lärt sig att mjölk heter piens och grädde saldā krējuma. Det är ungefär så långt vi har kommit. Man får börja med det viktigaste och bygga på ordförrådet därifrån. Att gå och handla är ett äventyr, man vet aldrig vad man kommer hem med. Köpte t.ex. något jag trodde var hjortronglass, men jag hade inte studerat bilden på förpackningen tillräckligt noga. Det visade sig vara havtorn... Inte gott i glass kan jag meddela. 

Sen riskerar man ju att snubbla och slå ihjäl sig under alla promenader för att man dumstirrar på alla fantastisk hus istället för på gatan framför sig. Det är ett väldigt fantasieggande område vi bor i. Hus som ser ut som förfallna sagoslott samsas med de mest sneda små träkåkar, sida vid sida med moderna lyxhus och slitna sovjetkaserner. Vad händer här? Frågar man sig ständigt. Är det en bostad, ett kontor, en affär eller ett övergivet ruckel? Det är inte helt ovanligt att alla dessa samsas i ett kvarter, eller hus. Till de flesta hus hör i alla fall enorma trädgårdar som skulle göra en svensk villaägare grön av avund (eller vit av skräck om hen inte är en fan av trädgårdsarbete). En stor del av marken verkar användas för nyttoväxter, men jag ska inte säga detta bensäkert innan det börjar spira lite mer.

Här kommer i alla fall lite bildbevis från dagens promenad till Agenskalns-marknaden och hem igen. Om jag köpte något? Nej, jag ville mest ha ett utflyktsmål och sen känner jag att jag måste öva på mitt teckenspråk alternativt lära mig åtminstone någon fisks eller grönsaks namn på lettiska eller ryska innan jag börjar med så avancerade aktiviteter som att handla på marknad. Är det några här som inte kan ett ord engelska är det marknadsförsäljarna.

Typisk vy i vårt område. Mossbelupet gammalt trähus bredvid hypermodernt. Matjord som väntar på att myllas ner

Måste vara ett av världens gulligaste bankkontor! mitt emot Äggskalsmarknaden, eller vad den nu hette

Så här gör de ofta här. Renoverar bottenvåningen men inte resten. Kanske har affärsinnehavarna mer cash än lägenhetsinvånarna

Mitt favorithus so far. Helt övergiven herrgård eller vad man ska kalla det. Precis nedanför vår skyskrapa. 

Uppdatering från ”livebank”

Idag tog jag tjuren vid hornen, tog en långlunch och begav mig till ett riktigt bankkontor. Det var inte riktigt som jag minns det med ingång från gatan, massa kassor, köer, nummerlappar och plastväxter. Det kändes snarare som om man bröt sig in på ett helt privat kontor. Jag smet in bakom en annan person i den anonyma porten på Östermalmstorg där det enligt deras hemsida skulle ligga ett Swedbankkontor. ”Swedbank private banking” stor det på en av våningarna i hissen. Det lät ju spontant bra men sen kom jag på att detta uttryck betyder ”För rika personer som vill ha (dyra) investeringsråd” och inte ”För kund med bortglömt konto innehållandes 1 krona och 42 öre som vill starta internetbank”. På ett annat våningsplan stod det bara "Swedbank". Jag chansade på det och stövlade in i ett helt vanligt kontor där folk satt och jobbade i små bås. Där fanns något som såg ut som kontorets reception, så jag smög mig fram dit och lyckades motstå frestelsen att sno en kopp kaffe i automaten på vägen.

Väl vid ”receptionen” visade det sig funka som ett helt normalt bankkontor. Fick hjälp av en vänlig dam att starta internetbank, med fånig liten dosa och allt. Enda bakslaget var att för att kunna betala i webbutiker med internetbanken (för att köpa resor till exempel) krävs det tydligen en avgift på 43,75 kronor (!?) i kvartalet. Himla onödigt kan tyckas. De ska väl vara glada att man har sina pengar där och inte hålla på och avkräva en massa avgifter hela tiden. Dessutom har de en transaktionsavgift på 10 kronor för överföring från annan bank! F-ck that. Jag gick direkt in på min nyöppnade internetbank och sålde en gammal fond som legat och skräpat där på Swedbank, så nu ska jag väl ha pengar på det där eländiga kontot för att täcka avgifterna i alla fall, och kanske till och med för någon flygbokning.
På torsdag bär det av till Riga. Förhoppningsvis slipper jag kontakt med Lettiska banker i alla fall! Enligt uppgift från pojkvännen är det nämligen inte någon höjdare.

Från det här...

...till det här (ungefär).