onsdag 22 oktober 2014

Konsten att byta abonnemang


När jag var liten fanns inte många val att göra. En sorts mjölk i affären, två kanaler på tv och så klart bara ett telebolag. Å andra sidan fanns det ju varken internet eller mobiltelefoner så det enda Televerket behövde hålla reda på var att hålla koppartrådarna till hemtelefonerna i funktionellt skick.
Nu har man minst tre abonnemang att hålla reda på: mobiltelefon, internet och eventuellt tv och hemtelefon. Att jämföra det hela med en djungel är egentligen en underdrift, men fördelen med mångfalden är tillfredsställelsen att kunna dumpa den leverantör som missköter sig. Jag gjorde ju slut med ComHem för ett par år sedan, till förmån för Tele2, där jag redan var nöjd mobilkund. De är nämligen de enda som har täckning i Ängelsberg med omnejd, där jag ibland vistas för jobbets räkning.
Visserligen krävdes det något dussin samtal eller så innan räkningarna för hemtelefon och mobilt bredband stämde någorlunda överens med utlovad summa, men sen har det rullat på bra, tills jag blev sambo och upptäckte att det där mobila nätet faktiskt hade en övre gräns (som jag aldrig varit i närheten att uppnå med mitt eget blygsamma surfande). Dags för nytt, fast, internet alltså.
Får numera obegränsade mängder surf i jacket  
Att ringa och beställa något av ett företag går med vindens hastighet. Naturligtvis kan jag göra det online också. Kan jag säga upp mitt gamla internet på samma gång? Nej, det är bäst att du väntar tills du fått hem det nya, menar den trevliga ungdomen på Tele2:s kundtjänst. Sant, men företaget som skickar mig räkningar borde väl rimligen veta när tjänsterna börjar respektive slutar användas, eller? Nåja, jag väntar. Efter ett hembesök av tekniker och lite kopparkabelomdragning funkar det hela. Vid det laget har en räkning redan kommit, för något jag inte börjat använda! Ringer och överklagar och det hela är lätt fixat. Kan jag nu säga upp det andra abonnemanget, när jag ändå har dem på tråden? Nja, då måste de koppla mig vidare...
En sak är säker i denna djungel: Att säga upp ett abonnemang, även om du varit ”snäll” och skaffat ett nytt hos samma företag, är inte lätt. Ration är ungefär: 1-5 minuter för att beställa något – 40-50 minuters telefonkö för att bli av med något. Nej, nästa gång jag byter leverantör blir det till första bästa som erbjuder uppsägning online! Och ingen uppsägningstid.

onsdag 8 oktober 2014

Finlandskryssens diskreta charm


Genomförde i helgen något som känns nästan lika typiskt svenskt som midsommar: en 24-timmarskryssning. Detta är något som faktiskt borde vara högt upp på alla Stockholmsturisters att-göra-lista, av flera skäl. Dels ekonomiska. Det är en utflykt som kan genomföras nära nog gratis, och detta inklusive boende. Men också för att det är ett utmärkt sätt att se hela vår vackra skärgård, även i höst- eller vinterskrud. Och kanske främst för att man här får möta ett tvärsnitt av den svenska befolkningen, om än ett berusat tvärsnitt. Det hela är hur som helst oerhört fascinerande, även för en infödd. Att så många kan vara så fulla, så länge!? Upplägget tar sin form redan i terminalen. Där finns en trevlig bar vid incheckningen, och sedan en efter incheckningen. Ja, faktiskt behöver man ingenstans gå längre än säg 10 meter innan man ser en ny utskänkningspunkt. Lite som vätskestationerna på ett maratonlopp. De flesta passagerare tar fasta på detta och är mer än måttligt berusade redan vid ombordstigandet, och väl ombord är det för många dags för buffé där fria mängder öl och vin ingår, innan barhäng och eventuellt hyttsupande tar vid.
Ingenstans möts passagerarna av den annars så vanligt förekommande dörrvakten som säger ”Du är för full för att komma in” och man behöver inte heller spara pengar till taxi hem, nej inte ens till bussen. Det är bara att försöka hitta sitt natthärbärge någonstans i de långa hyttkorridorerna, något som iofs kan vara nog så svårt ju högre berusningsgrad som uppnåtts. Sedan på morgonen är det dags IGEN. Exakt hur dags den första baren öppnar vet jag inte. Jag vet bara att när jag brukar kika ut framåt 11-12 på fm är alla precis lika fulla som när jag gick och la mig. Kanske är det bara det att de inte nyktrar till emellan. Vad vet jag?
Jag kan bara tänka mig att för en utländsk betraktare (i alla fall för någon utanför ”vodkabältet”) måste denna besatthet av alkoholintag te sig ganska exotisk. Speciellt som den inte känner några gränser för vare sig klass, ålder eller kön. Gamla tanter och unga killar vinglar sida vid sida. Direktörer trängs med arbetare i baren medan hipsters försöker överträffa förortsmorsor på dansgolvet. Det är tragiskt och rörande på samma gång. Rörande att alla äntligen får vara med, på ett sätt som man aldrig annars ser i Stockholm, men tragiskt att det inte kan ske under lite mer normala promillenivåer. Tänk vilka intressanta samtal och möten det hade kunnat bli!

måndag 29 september 2014

Tågtips på vägen till Göteborg


Knappt hann jag landa från långresan till Sydamerika innan det var dags för nästa, om än lite kortare resa: Bokmässan i Göteborg, som företogs med mitt ”favorittransportmedel” tåg. När jag i torsdags stod där på en regnig perrong och trängdes med hela Stockholms uppspelta kulturelit övervägde jag allvarligt att vända på klacken och ta bussen. Resan gick dock bra. De flesta medresenärer höll sig i skinnet förutom att man så klart fick sig en och annan armbåge, och gav detsamma tillbaka, under vingliga promenader i det vilt skakande tåget. Lite galet kan man tycka att det i ett transportmedel som kränger värre än den värsta turbulens du kan tänka dig på ett flyg är fritt fram att promenera omkring, när det på flyget påbjuds fastspänning vid minsta skak. Jag är bara glad att jag lyckades undvika att spilla kaffe på någons iPad eller dylikt. Tricket på tåg är att utrusta sig med åksjuketabletter och picknick, så slipper man reta upp sig på den obefintliga förtäringen ombord, och slipper onödiga promenader till ”bistron” (Hur nu något med två torra mackor, delikatobollar och en mikrorätt kan få kallas för bistro).
På hemvägen fick jag dock vatten på min anti-tåg-kvarn igen. Min kollega blev av med sin väska! Den liknade en annan passagerares väska och vederbörande klev av med den någonstans på vägen. Efter någon timmes samtal med div budfirmor är väskorna nu på väg till rätt ägare igen, men ändå. Tips nummer tre: Lägg väskan på hatthyllan ovanför dig.
Själva bokmässan förflöt smärtfritt, förutom viss smärta i fötterna efter fyra dagar på stående fot i Axess-montern. Jag var dock glad att jag jobbade. Att vara besökare på mässan hade jag aldrig orkat. Tio minuter i taget är ungefär max vad man orkar gå runt i kulturkakafonin. Sen var det skönt att vara tillbaka i sin egen monter där man som Ferdinand under sin ek kunde titta på Axess tv eller lyssna på inspelningen av våra intervjuer med fackboksförfattare. En av mina favoriter var Viveka Adelswärds biografi om den dekadente sekelskiftsaristokraten Jacques d'Adelswärd Fersen. Boken har den talande titeln: Alltför adlig, alltför rik, alltför lättjefull. På frågan om hur han dog, 43 år gammal 1923, förklarar Viveka: ”Senhösten på Capri (där han bodde) kunde nog vara lite deprimerande, så en kväll blandade Jacques fem gram kokain i ett glas champagne. På morgonen fann man honom död.” Ja, vad gör man inte för att pigga upp en råkall höstkväll, men stora doser kokain i champagne avråds härmed från!

söndag 14 september 2014

Snart på väg hem

Sedan igår befinner jag mig åter i storstadens puls. Känns tryggt att höra den ständiga trafiken, rösterna, basen från något avlägset party och hisstrummans dunkande på andra sidan väggen. Visst kan tystnad och ö-liv vara avkopplande, men detta är nog ändå mitt rätta element.
Tyvärr visar sig inte Santiago från sin soligaste sida denna gång. Regnet vräker ner. Detta föranledde mig att försöka hitta ett shoppingcenter istället för att spatsera på gatorna. Utrustad med karta, men tyvärr inte kompass, åkte jag till en tunnelbanestation som såg ut att ligga nära ett stort shoppingcentrum. Nästan omedelbart förirrade jag mig in i ett annat centrum, vägg i vägg med t-banan. Regnet tilltog så jag fann det bäst att stanna där jag var. Hade trots allt hamnat i ett ganska stort komplex där jag snurrade runt i timmar bland mängder av pyttesmå och några större affärer. Lärde mig snart hitta i labyrinten. Mat och fika rådde det inte heller brist på. Såg ett kondis som var döpt till "Strindberg" (men inte verkade ha några svenska pretentioner i övrigt) samt pratade med en expedit som hade bott en period i Göteborg för 30 år sedan. Ständigt dessa små Sverigepåminnelser.
Middag har jag intagit på hotellets trevliga restaurang högst upp i huset. Man slipper gå ut och man slipper ha kontanter med sig. Praktiskt. WiFi har de också. Restaurangpriserna här är knappt hälften av vad de är på Påskön. Några exempel från hotellmenyn: För under 50-lappen kan du få antingen en portion pasta, en omelett med fyllning, kyckling med pommes, etc. Dyraste köttbiten kostar drygt en hundring. Priser i den chilenska peson innehåller en massa förvirrande nollor (tar man bort två har man ett ungefärligt svenskt pris) men valutan är å andra sidan stabil, till skillnad från den argentinska. Man slipper smyga omkring med sedlebuntar i skumma butiker som utgör front för valutaväxling. Här är det bara att ta ut i någon av de många bankomaterna. Kortbetalning funkar också, ibland.
Imorgon bitti (söndag) börjar hemfärden. 13 timmars flyg, plus fyra från Madrid. Denna gång på dagtid... Vad hände med Concorde, och varför flyger de inte från Sydamerika, typ imorgon! Hoppas det finns bra filmer, som jag inte redan har hunnit se på flygen till och från Påskön.

fredag 12 september 2014

Gör-det-själv-expedition till fågelkultens by

Inaktiv vulkankrater vid det oändliga havet
Innan jag kom till Påskön hade jag en bild av att jag skulle bli överhopad med olika utflykts- och aktivitetsförslag så fort jag landade, och än mer inne i stan. Så var det nu inte. På en gång frågade jag taxichauffören var man kunde boka utflykter. ”Hyr en bil och kör runt själv. Det är billigast och bäst” var hans svar. Samma svar fick jag också på hotellet, men som sagt gick det att boka tidigare nämnda utflykt om man stod på sig. Jag får en känsla av att folket här kan tycka att turisterna är lite av en onödig arbetsbörda i ett annars lättsamt och lojt liv. Jag förstår dem. Vår utflyktsguide beklagade sig över att han aldrig hinner surfa numera och är berättigad tre veckors semester men sällan hinner ta fler än två. När jag frågar honom om utflykter till en känd vulkankrater som vi inte besöker under utflykten jag bokat är han snabb att påpeka att den ligger bara ett stenkast från mitt hotell. Och att det är en riktigt trevlig promenad dit. Sagt och gjort. Jag gör en expedition på egen hand. Besvärar närmaste café om en take-away-macka, fyller en vattenflaska och påbörjar vandringen. (De har utmärkt kranvatten här. De är självförsörjande på dricksvatten som de får genom att samla regnvatten.)

Öarna man simmade ut till för att hämta fågelägg,
tillika Påsköns enda "skärgård"
På 324 meters höjd ligger den inaktiva kratern. En mäktig syn. Vid vulkanens rand ligger en ceremoniell by som byggdes efter att man tröttnat på stenfigurerna. Då uppstod nämligen en ny kult som gick ut på att man skulle simma ut till en ö och hämta säsongens första ägg från en viss flyttfågel. Den som vann tävlingen belönades med ett års isolering, men de andra skulle i och för sig hålla honom med mat och alla förnödenheter under tiden. En tveksam belöning kan tyckas, men vad vet jag.
Träffade där också på en parkvakt med traumatiska minnen av hur Björn Borg vann någon match över en chilenare på 70-talet. På vägen hem träffade jag på resans första entusiastiska guide: en tonårig tyska som voluntärjobbade i nationalparkens växthus. Först berättade hon om alla växterna, varom kunskaperna var något begränsade, och sedan om nöjeslivet på ön. Tydligen finns det fyra diskotek som är öppna till 4-5 på morgonen så gott som dagligen. Ganska imponerande på en befolkning på max 6 000 pers, plus turister, men ändå.
Jag har förresten löst mysteriet med de mörka morgnarna här. Det där med mitt mörka rum är bara en del av förklaringen. Faktum är att solen går upp först kl 8.20! (Och ner strax efter kl 20) Det beror väl dels på sommartiden som man nyss ställt om till här i Chile och dels kanske att man inte vill ha alltför stor tidsskillnad mot fastlandet. Hittade denna info via den utmärkta sidan timeanddate.com, när solen går upp alltså, inte varför den går upp så himla sent. Därom får vi gissa.

torsdag 11 september 2014

En studie i sten och bistra statyer

Med japansk hjälp restaurerades denna långa rad av hövdingporträtt år 1996
I originalutförandet hade alla mössor, som han näst längst bort, men då man i villervallan inte visste vems som var vems ligger de nu samlade strax bredvid; som en hatthylla på Påskövis
Statyfabriken på sluttningen av Rano Raraku.
Bara här finns ca 400 moai
Efter en heldagsutflykt runt hela ön tar jag tillbaka det där med lummighet i det tidigare inlägget. Den begränsas till folks trädgårdar här i stan. På ”landet” är det mycket kargt frånsett några återskogningszoner (eller hur säger man reforestation på svenska?) i mitten av ön.
Här några välta stackare som minner om forna strider
Nu har jag i alla fall fått se de flesta moai (stenfigurer) som finns att se. Först själva ”fabriken”: vulkanen där de alla höggs ut för att transporteras till sina slutgiltiga plattformar. Här finns mängder av färdiga, halvfärdiga eller refuserade figurer. När någon mäktig person dog beställdes en avbild i sten för att pryda hans grav. Någon arkeolog har tydligen räknat ut att det tog i genomsnitt ett år från beställningen tills att statyn var klar och på plats. Så jag tycker vi ska sluta klaga på möbelleveranser på 6-8 veckor! Denna besatthet av stenfigurer pågick ungefär samtidigt som den europeiska medeltiden, men sedan uppstod stridigheter mellan klanerna på ön och de övergick till att välta varandras statyer. Barnsligt beteende kan tyckas men säkert mycket viktigt symbolvärde just då. Antagligen sammanföll detta med svält och andra umbäranden samt att man hade tröttnat på att slita i det där nedrans stenbrottet. Vissa moai har lämnats i sitt välta tillstånd och på andra platser har man på senare tid restaurerat dem.
Det är ett fantastiskt landskap man färdas genom. Inte blir det sämre av att flockar med halvt förvildade hästar springer omkring som i någon gammal västernfilm och massor av skrikande falkar cirklar över dem. Hann även med att besöka öns enda sandstrand, med importerade palmer från Tahiti. Palmer, moai och galopperande hästar på strand: känns som en bra reklambild för nåt, oklart dock vad, men här har ni bilden:





onsdag 10 september 2014

Framme på Påskön!

Har nu klarat av de första 24 timmarna på Påskön. Landade sent igår kväll på denna mörka fläck på världskartan. Man såg ljusen på landningsbanan men inget mer. Ingen större bebyggelse, fyrar, landmärken. Bara mörker. En ensam Boeing 767:a på en minimal flygplats. Jag välkomnades med traditionsenlig blomsterkrans av chauffören från hotellet. Flygplanet fortsatte mot Tahiti.

Vaknade vid halv åtta imorse. Det var kolmörkt. Började fundera på om a) jag hade missuppfattat tidsskillnaden helt b) det pågick en orkan som förmörkade himlen (jag kunde höra hur det blåste och eventuellt regnade infernaliskt mot plåttaket.) c) hade inträffat ett vulkanutbrott som förmörkade himlen. Ingen ljusning verkade hur som helst vara i sikte så jag trevade mig upp och fick en glad överraskning: Mitt fönster överskuggades helt av överskjutande plåttak samt bananpalmer. Vid närmare inspektion var himlen någorlunda blå! Åt frukost med fin utsikt över havet.
Börjar vistelsen med att till fots inspektera ön. Skulle man känna sig väldigt hurtig skulle man säkert kunna inspektera hela ön per fot. Den är som en triangel där längsta sidan är ca 2 mil. Jag nöjer mig med att gå ett par kilometer. På 20 minuter går man runt ”huvudstaden”. Ungefär lika långt är det från hotellet till den närmaste samlingen av stenhuvuden (se bilder). Orten Hanga Roa som jag, och alla andra på ön, bor i (resten är nationalpark) har en liten hamn och en huvudgata med en handfull souveniraffärer, mataffärer och restauranger. Runtom i stan finns så klart även polis, brandkår, sjukhus och alla andra liknande institutioner som kan vara bra att ha då det är några mil till nästa bebodda ö…
Det är lummigare än jag tänkte mig. Bara för att de en gång högg ner varenda träd på ön betyder det så klart inte att det aldrig kommer att växa något här igen. Det är trots allt en tropisk ö, även om det nu är tidig vår liksom i Chile och temperaturen håller sig mellan 15 och 20. Har observerat bananpalmer, hibiskus, julstjärna och flera andra fint blommande träd. Lika mycket glada, herrelösa hundar här som i Santiago. Dessutom verkar de flesta hålla sig med höns och katt och bland stenstatyerna träffade jag också på hästar och en gris.

Det märks att det är lågsäsong. Hotellen och restaurangerna är långt ifrån fulla. Dock träffade jag på en svensk pensionär under min vandring idag! Men annars är 70 procent av turisterna chilenare informerade de mig om här på hotellet. Imorgon har jag bokat heldagsutflykt runt ön. Får hoppas att det inte regnar. Solen gick ner ”i säck” men det kanske inte har samma innebörd som hemma. Här verkar molnen komma och gå som de vill. De har ju ingen landmassa att haka upp sig på direkt!
Dramatisk kuststräcka