Städandets diskreta charm

Häromdagen kom det upp ett schema i min trappuppgång. ”Städschema” stod det. ”Jaha, varför ska jag veta när det städas?” tänkte jag. Men det är väl bra, och så tänkte jag inte mer på det. Sen fick jag mina onda aningar och bestämde mig för att det är nog bästa att titta närmare på det där ändå. Mycket riktigt. Där är alla lägenhetsinnehavare uppskrivna snyggt och prydligt varannan vecka. Även mig har de hunnit få med... Liksom en lista på vad som ska städas; trappuppgångar, hiss, tvättstuga och vad det nu är. Tyvärr, eller vad man nu ska säga, är jag uppskriven den vecka jag är bortrest. Hade jag varit stadd vid kassa hade jag nog hyrt in nån städare att fixa mitt pass, om det inte är helt politisk inkorrekt nu när man bor på Söder. Men nu lutar det åt att jag försöker byta vecka med någon granne istället. Eller är det någon som känner för att låna min lägenhet medan jag är borta, mot städning av trapphus?

Trots min aversion mot att städa måste jag säga att jag gillar tilltaget. Det måste ju ändå vara en rätt bra besparing för vår konkursmässiga förening. Och det har inget drag av de gemensamma städdagar man upplevt tidigare: ”Kryssa i vad du kan göra och så grillar vi korv och har det mysigt tillsammans sen.” Varpå alla under 50 drar för gardinerna eller åker ut på landet den aktuella helgen, och alla tanter med rollatorer stapplar runt och petar ner vårlökar i buskarna och beklagar sig över ungdomens bristande engagemang.

Nej, jag städar gärna så länge jag får göra det själv och på någorlunda valfri dag och tid. Har för övrigt börjat dammsuga nästan dagligen hemma. Det har dels att göra med skräcken för en eventuell invasion av mal och silverfisk och dels med att jag har blanka, vita linoleumgolv i hela lägenheten… Jag funderar på att skaffa något mer dammfärgat framöver.

Förbud mot en ljus inomhusmiljö

Jag drabbades av akut panik igår framför datorn. Ni vet den där känslan: ”Nej, det får inte, KAN inte, vara sant.” Ska jag behöva leva resten av mitt liv i mörker? De har förbjudit 60-wattslampan. Det är ju helt barockt! (Jag vet att detta skedde redan i september, men eftersom jag inte har haft något egen boende på ett år har jag inte någon koll, förrän nu.) Jag minns att de förbjöd matta glödlampor och 100-wattslampor. Det ryckte jag lite på axlarna åt, tills jag upptäckte att de klara lamporna inte alls ger lika bra ljus, men ändå, med rätt armatur är de helt okej.

Än värre: I september i år ska även de andra glödlamporna förbjudas så att man då är helt utelämnad åt kvicksilverstinna lågenergilampor som knappt ger ledljus. De är värdelösa och livsfarliga och borde förbjudas om något! De där halogenlamporna verkar något bättre, om än inte optimala. På den här sidan finns många bra kommentarer om idiotin. Gillar speciellt den med vaktmästaren som skrivit upp hur ofta han bytt olika lampor och kommit fram till vad jag i min sporadiska kontakt med lågenergilampor redan anat: De håller inte alls längre än glödlampor utan snarare tvärtom. Och medan glödlampor lyser tills de går sönder tappar lågenergiskräpet lömskt i effektivitet tills man sitter där i skumrasket och undrar om man fått synfel. Kort sagt: De är djävulens påfund och kommer inte att komma innanför min tröskel.

Men, man ska inte förbanna mörkret utan tända ett ljus. Alltså lyckades jag, när chocken lagt sig, hitta 60-wattslampor i en nätbutik för glödlampor. Det gäller bara att bunkra upp så länge de finns i lager, och sen får man väl börja importera från de länder där de fortfarande är tillåtna. Vilket i och för sig är olagligt, men jag hoppas inte straffsatsen är alltför hög.

Rapport från kartonguppackningen

Idag har de sista kartongerna från fasters källare och från kontoret fått komma hem! Uppackningen är i full gång och så här ser det ut i min klädkammare (i mäklarannonser kallad walk in closet) just nu. Har lite galgbrist men som tur är har någon smart person satt upp mängder av krokar på insidan av alla skåp här, så bara kläderna har en isydd hängare löser det sig ändå tills vidare.

Som synes återstår några lådor till att packa upp. Det är som julafton hela tiden här hemma. Många kära återseenden men mycket onödiga pinaler också. Har iordningställt en bananlåda med sådant jag vill bli av med. Meningen är att alla besökare måste ta med sig något när de går. Det som är kvar efter inflyttningsfesten (vilken nog äger rum i mars) åker till Myrorna.

Sen har det blivit några turer till mitt kära grovsoprum också. Guld värt att ha ett sådant. Tänk om man vore tvungen att åka till Årsta (eller var nu närmaste återvinningscentral ligger) så fort man ville slänga något större än en pizzakartong. Det farliga med grovsoprum är dock att alltför många slänger helt funktionella grejer där. Har så svårt att låta dem ligga och så kommer man hem med mer än man nyss har slängt. I bästa fall använder jag det bara som bibliotek. Finns alltid några bra och ofta till synes olästa böcker som har slängts (skandal kan jag tycka), så då kan man ta, läsa och sen slänga tillbaka.

Den tredje varianten att avyttra sitt överflöd är att faktiskt försöka sälja det. Har inte varit aktiv på Blocket än men däremot varit i kontakt med antikhandlare i olika genrer. Jag hade nämligen en ganska lång period i 10-årsåldern då jag alltid önskade mig ”saker som stiger i värde”. Vet inte hur jag tänkte. Jag kanske planerade för ett liv som rentier, innan jag insåg att en sådan tillvaro inte är möjlig i det svenska systemet. Nu känner jag i alla fall att de där små, redan då antika, pryttlarna jag fick i den vevan har samlat damm i tillräckligt många år. Nu kanske de kan få komma hem till någon annan antiksamlande tioåring, och Nicole anno 2012 kan få råd att köpa några retro-köksstolar och annat praktiskt.

Konsten att tolka automatiska översättningar

Det här med automatiska översättningstjänster på nätet... De funkar bättre ju större språk man vill översätta till, eftersom det då finns mer material för programmet att jämföra med. Till engelska är de helt okej, till svenska ofta mindre bra. Sen underlättar det om originaltexten är helt korrekt skriven. Är det användarkommentarer och liknande kan det bli hur tokigt som helst. Som till exempel på resesajten TripAdvisor som nu kör med automatisk översättning av alla recensioner som grundinställning. Men vi förstår i alla fall att vi antagligen ska undvika att bo på det här hotellet i Colombo, Sri Lanka:
"Väggarna är smutsiga och rum lukta smaklös. Det finns cockroaches & buggar i rummen"
(Att ett rum kan vara smaklöst inrett har man ju varit med om, men om det till och med LUKTAR smaklöst måste det vara riktigt illa, och så buggar på det! En uppgradering kanske är på sin plats.)
"Gud hade den olyckliga lyckan för vistas på Colombo City Hotel för 2 nätter före mitt flyg i Colombo. Det var en natt för många för mig."
(Jaså, till och med Gud har bott där. Men alltid jobbigt med oväntade rumskompisar förstås.)
"Rummen är verkligen små, buller från arbetstagare tidigt på morgonen."
(Ja, det vet man ju hur stökiga sådana där arbetstagare kan vara.)
Nej, ingen höjdare förstår man i alla fall. Det får nog bli det här hotellet istället (Lake Lodge):
"Detta hotell bortskämda oss med bästa maten vi åt på våra hela resa genom Sri Lanka. Kocken är ett geni och tillbringade en oerhörd mängd ansträngning för extrahering av våra personliga preferenser och leverera läckra biljettpris, varje gång."

Bestickens och balkongrökarnas återkomst

Jag har hittat mina bestick! Detta är ett stort och viktigt framsteg i flyttröran, efter ett par dagar med en trasig plastgaffel som enda bestick. Men nu har större delen av köksattiraljerna alltså dykt upp i diverse kartonger. Det enda jag fortfarande saknar är en tv, men det är egentligen ingen större poäng att köpa en innan man har en soffa att sitta och titta på den i. Saknar även ett par lampor, som förhoppningsvis dyker upp snart. Får kanske låna en från jobbet tills vidare, för belysning är man ju ganska beroende av så här års.

På det stora hela har flytten gått bra. Gläder mig åt att jag inte förvarat några kläder i källarförrådet på Skeppargatan då malen gått hårt åt vissa av textilierna där. Slängde ut allt tygaktigt på balkongen i minusgrader, sedan tvätt i 60 grader samt torktumling. Det borde väl ta kål på eventuella malspår? Ska nu preparera alla skåp med rödceder för att avskräcka eventuella kvarvarande malar från att bosätta sig. Googlade på om det finns nåt annat man kan göra om man skulle få malinvasion men slutsatsen är att det enda riktigt effektiva (malkulor med naftalin) naturligtvis är förbjudet nu. Gläder mig åt att mitt klädskåp (som väger ett ton och härstammar från mina morföräldrars bohag) säkert preparerats med malkulor i årtionden då det fortfarande luktar lite skumt och jag aldrig sett skymten av skadedjur, eller några smådjur alls för den delen, inom flera meters radie från det skåpet…

Stortrivs hittills i mitt nya bostadsområde. Det är inte riktigt som Hornstull, definitivt inte SoFo och långt från sup- och skränområdet kring Medis. Det är en av få ogentrifierade enklaver innanför tullarna. Har observerat att man av okänd anledning verkar slippa de där små bjäfsiga hundarna som är så vanliga på Östermalm. Här är hundarna stora och tysta. Ser även många som står och röker på balkongerna, en sedvänja jag trodde hade upphört på 90-talet. Känns lite hemtrevligt och nostalgiskt.

Lovande otursdatum

Knappt två dagar kvar nu! Nu är jag inte speciellt skrockfull, men lite har man ju undrat om det verkligen är lämpligt att skriva kontrakt och initiera en flytt på fredag den 13e... Men så fick jag just ett veckomail från Café Opera med följande underbara text: "Fredag den 13:e är en otursdag enligt många. På senare år har det dock kommit fram att det bara gäller för folk som sitter hemma och tramsar med sitt fredagsmys. För alla som tar chansen och (sic!) njuta av ännu en klassisk festnatt hos Café Opera så lovar vi er all lycka, kärlek och tur i världen." Det låter ju lovande. Nu är visserligen chansen minimal att jag kommer att stå och dansa på borden på Cafét på fredag, men något "fredagsmys" och trams blir det i varje fall inte. Det blir jag, mina kartonger, min kära resväska och en madrass på golvet, vilket jag ju är van vid. Eventuellt hinns en aw-paus med också.
Som grädde på moset pratade jag dessutom just med lägenhetens tidigare innehavare och han har lovat att lämna kvar vintergrön ljung i balkonglådor på min fina balkong samt ett stycke dammsugare och ett köksbord. Livets nödtorft! Och några färre saker att köpa/rota fram ur mina egna förråd.

Lösning på två möbelproblem

För alla som eventuellt har legat sömnlösa över min möbelsituation sedan förra inlägget kan jag nu komma med två glada besked: I söndags gjorde jag ett återbesök på Stalands möbler på Åsögatan och med Lilys hjälp kom jag fram till en ljusbrun soffnyans som förhoppningsvis inte skär sig alltför mycket mot resten av möblemanget. Knappt 8.000 kr senare var den inköpt och hemleverans bokad till början av februari. Vilken livskvalitet att köpa möbler innanför tullarna! T-banan dit, strosa runt, peka, betala. Inga köer, bra service, väldigt få barnfamiljer och inga sådana där mardrömslabyrinter som man blir inlurad i på IKEA. Avslutade det hela med lunch på Urban Deli i surdegsträsket (SoFo) samt promenad till Moderna museet och den upphaussade Turner, Monet, Twombly-utställningen. Blev betydligt mer imponerad av deras omfattande fotoutställning med bilder från 1800-talet och framåt. Där irrade vi runt ett bra tag.

Sängen då? Ja, den är nu återfunnen i tidigare nämnda förråd, dold bakom ett oräkneligt antal kartonger med mer eller mindre okänt innehåll. Det ska bli SÅ spännande att få bo tillsammans med alla sina pinaler igen, men jag har en känsla av att mycket faktiskt MÅSTE avyttras till t.ex. Myrorna. Eller så får jag bosätta mig på Vårby-loppisen de närmsta helgerna. Eller, och det här tycker jag är en ganska rolig idé, så tvingar man alla besökare i nya lyan att ta med sig något de behöver/vill ha av det jag inte vill ha/har plats för.