Jakten på en rimlig (rimmad) skinka

Julen står för dörren; sillen är inlagd, vörtlimpan bakad, och skinkan just utkommen ur en lång ugnsvistelse. I år firas nämligen familjens jul hemma hos mig för första gången (många vuxenpoäng där!) och då är det av praktiska skäl enklast om skinkan tillagas där den ska ätas. Att vissa kokar och andra ugnsbakar skinkan fick jag egentligen lära mig tidigt. Mormor kokade och farmor ugnsbakade. Men mormors skinka var liksom en del av stor en lunchbuffé där det fanns massa annat spännande, medan farmors skinka var middagens huvudpunkt och dess smak och konsistens analyserades in i minsta detalj. Sedan mormors bortgång för drygt 16 år sedan har jag inte stött på kokt julskinka i familjesammanhang. Skinka för mig är något man ställer in i ugnen (företrädesvis dagen innan jul), griljerar och serverar varm med sin egen sky. Och i år har upprätthållandet av denna goda och viktiga familjetradition alltså fallit på mig.

Att köpa en skinka och sätta in den i ugnen kan väl inte vara rocket science direkt. I mina dar har jag gjort älgstekar, rostbiffar och till och med något som liknat julskinkor, under utlandsjular i min ungdom. Allt med bra resultat. Köpa skinka var det ja. Upptäcker för första gången att det finns färdigkokta skinkor. Vilken styggelse! Lyckas med nöd och näppe undvika att köpa en sådan, trots att de är de enda som har en vettig storlek. Sida vid sida med de små hårda färdigkokta ligger halva grisar på 4 kilo eller så. Vi är många som dagarna innan jul är där och river håglöst i jätteskinkorna på Coop och ICA. De är groteska. Går de ens in i en normal ugn? Mindre grisar efterlyses härmed! När jag klagar för kolleger blir jag än mer stressad av deras svar: ”Det finns visst mindre skinkor, men ju närmare jul desto svårare blir de att hitta.” Men herregud, det är ju en färskvara. Ska man köpa en skinka i november och frysa in kanske?

Så idag får jag goda råd från min far: ”Vi köper alltid julskinkan på Seger i Östermalmshallen.” Som tur är får jag en ingivelse att ringa Seger vid tretiden och höra mig efter om skinkläget. Hon som svarar låter som om hon befinner sig i en krigszon. ”De håller på att ta slut. Snabbt går det. Finns bara 3-4 kilos kvar. Nej, här ser jag en på 2,5” ”Reservera den! Jag kommer om en timme.”

2,5 kilo finskinka i rått skick

När jag väl kliver in på Östermalmshallen är det verkligen som en krigszon, eller kanske snarare som ett gammaldags börsgolv. Stirriga människor står och viftar med sina kölappar. ”Köp, köp, sälj!” Själv känner jag mig som om jag ska köpa knark eller nåt. ”Jag heter Sandra. Möt mig vid mögelosten. Jag fixar skinkan åt dig.” sa den vänliga tjejen på telefon. Tur att hon sa det där med osten. Den hittar jag lätt och där finns en något lugnare nisch för utlämning av förbeställda varor. Puh! Jag hade fått ett nervöst sammanbrott om jag hade varit tvungen att knuffa mig fram bland kölappshetsarna som står i fyrdubbla led.

Väl hemma uppenbarar sig de eviga frågorna: Fungerar den här termometern? (Man lär sig aldrig att en köttermometer aldrig visar något förrän temperaturen når typ 50 grader.) Hur ställer man in en gasugn på 125 grader? (Det går inte men jag ställde den så lågt det gick) och så vidare. Imorgon är det griljeringsdags! Men jul blir det ju oavsett om sillen är för salt och skinkan för torr. God Jul!

Sluta snooza!

Alltså det här med att snooza. Jag kan bara inte förstå det, fast de inbitna försöker förklara charmen för mig. För mig är det bilden av helvetet. Att om och om igen ryckas ur djupsömn i någon okristlig timme till ljudet av en väckarklocka känns bra mycket värre än att springa omkring naken bland värmande eldar. Att väckarklockan ringer EN gång om dagen är tortyr nog, men sen finns det alltså de som frivilligt utsätter sig för detta: Pip-pip-pip, stäng av, hinn precis somna om och så… PIP, igen. Repetera valfritt antal gånger. Tydligen i upp till en timme eller mer för vissa individer! Det övergår mitt förstånd att man inte vill sova tills man måste gå upp. Varför påbörja hela denna vidriga process en timme i förväg?

Nu är det tyvärr så att det inte räcker med att få pojkvännen att sluta snooza. Om det vore så väl. Nej, då börjar grannarna snooza. Detta är ett typiskt mobilåldersproblem. En vanlig väckarklocka hörs mig veterligen aldrig genom väggar. Inte så det stör i alla fall. Men dessa vibrerande mobiler som folk (antagligen) lägger på golvet: Bzz-bzz-bzz. Tyst i tio minuter. Bzz-bzz, osv. Ibland från halv sex-snåret och i timmar framåt. Det är nu på vintern det är som värst, och på måndagar. Jag är också trött som en gnu dessa tider men jag försöker som sagt att lösa det hela genom att sova så länge som möjligt, något som blir svårt med denna ofrivilliga snoozning.

Öronproppar brukar folk tipsa om. Jag önskar att de hjälpte. Jag hör allt precis lika bra genom öronproppar och dessutom gör de så jäkla ont så jag kan ändå inte sova med dem. Förr hade jag en vaxpropp som var perfekt. Hörde nästan inget på ena örat. Bara att lägga sig på det friska. Det var perfekt, förutom att man inte hörde vad folk sa heller…

Det andra alternativet är att säga till förstås, men för det första är jag inte helt hundra på vilka grannar det är. (Rimligen de ovanför, men säker är jag inte) Och för det andra kan jag tänka mig att jag har stått för betydligt mer störande aktiviteter än att snooza på mobilen: Fester, musik, balkongrökare, nattliga toabesök, sena duschar. Nej, jag vill inte börja kasta sten i glashus. Någonstans finns det ändå en viss charm med att bo i lägenhet. ”Jaha, nu är det fest igen.” ”Nu är det en trött måndag igen.” (Grannen snett under har till exempel kvarterets bästa vakthundar. De höll på att bli tokiga när jag skramlade med att sätta upp julbelysningen på balkongen. Det känns tryggt. Man ska inte skramla på balkongen mitt i vintern. Det har de helt rätt i.)

Men om man nu får komma med ett tips till alla som bor i lägenhet och gillar att snooza: Stäng av vibrationen och/eller lägg telefonen en bra bit från väggen och golvet, eller gör något radikalt: testa att gå upp när klockan ringer!

Migrationsmönster i natten

Satt i godan ro på tunnelbanan igår natt, på väg hem från luciavaka a la 30+ i Ropsten: rödvin med mogen brie och hembakad saffranskaka, och pepparkakor med ädelost så klart. Plötsligt invaderas vagnen av folk. Är vi på t-centralen? Nehej, det är på Östermalmstorg alla kliver på, klockan halv ett. Jag och väninnorna börjar spekulera i vart alla är på väg. Hem? Mnja, de verkar lite för unga för att gå och lägga sig så här tidigt, och med risk för att låta fördomsfull ser inte merparten ut att vara hemmahörande så himla långt ut på röda linjen mot Norsborg precis. Efter Slussen är de flesta fortfarande kvar. Ska de till krogarna runt Mariatorget kanske? Nej, inte det heller. Men nu är ju stan snart slut, tänker vi oroligt. Det kan väl inte vara så att alla ska av vid Hornstull? Händer det något speciellt på Färgfabriken i Liljeholmen kanske? Jag kliver av vid Zinken och ber väninnan rapportera. ”Alla klev av vid Hornstull!” blir det överraskande sms-beskedet.

Lite omtumlande att horder av ungdomar numera åker från Stureplan på småtimmarna för att förlusta sig på de fåtal treställen som finns vid Hornstull. (Laika och Strand, eller finns det fler som jag har missat?) Nåja, jag får väl kanske åka tunnelbana lite fler gånger kring kl. 1 för att få ett statistiskt säkerställt underlag. Det kan ju ha varit ett luciaundantag. Insåg för övrigt inte att det var lucia förrän jag tittade i kalendern idag. Vi körde vår ”tanter spekulerar” även kring det faktum att det var så många ute igår: ”Är det löningshelg? Jullov?” Okej, det var lucia.

Och jag bor tydligen vid det nya Stureplan. Känns betryggande för fastighetspriserna i alla fall, och att man har gott om sällskap på vägen hem på t-banan.

Rivningskåksromantik i Riga

Fantastiskt trähus i närheten av hotellet

I helgen hade jag nöjet att åter få besöka en av mina favoritstäder: Riga. Sist jag var där var det klassiskt novemberväder med dimma och regn. Nu möttes vi av en episk kyla, som säkert är vardagsmat för våra östliga grannar. Termometern (på mobilens väderapp, var annars?) visade på runt -10, men det var inte den krispiga, torra och soliga vinterkyla som man vanligtvis upplever i Stockholm. Nej, luftfuktigheten låg gissningsvis på runt 100 procent, och så vindkyla och lätt snöfall på det. Försäljarna på den stora marknaden vid tågstationen lät sig dock inte avskräckas. Lika bistra som vädret står de där dag ut och in bland allt från konserver till täckjackor, skor och underkläder. Själv passar jag alltid på att köpa varma ullsulor. Det kan man aldrig få för många av. Speciellt inte för 1,50 euro/paret. Annars är lusten att botanisera på en utomhusmarknad i 10-gradig kyla begränsad…

Här har man piffat upp med fönstermålning i väntan på renovering

Som tur är har jag lärt mig var galleriorna ligger: Origo med mest inhemska butiker av olika slag, finska Stockman med begränsat damklädesutbud men en mycket imponerande matavdelning (köpte Fazers Gröna kulor så klart!) samt Galerija Centrs i gamla stan med alla "the usual suspects" hemifrån: Lindex, HM, Hilfiger, Dutti, etc. Fast att jag vet var den sistnämnda gallerian ligger är nog en sanning med modifikation. Så fort man kommer in i den gamla stadskärnans medeltida gatunät är man nämligen ofrånkomligen borttappad. Säkrast att röra sig i dess utkanter, där också vårt hotell (Hanza) lämpligt nog låg. Här utanför turiststråken är förfallet påtagligt, men vackert. Här och där pågår små renoveringsprojekt. Att riva verkar glädjande nog inte aktuellt. Kontrasterna är hisnande. I vissa vyer känner man sig som i en Fogelström-roman bland alla sneda träkåkar, och stendito, men vägg i vägg ligger det modernt uppfixade. Hotellet hade golvvärme i badrummet och element som hade kunnat förvandla det hela till en bastu om man så hade velat.

Fin, gul träkyrka som genomgått rejäl uppfräschning sedan förra året

Efter att ha vuxit upp i ett Sverige där man aldrig såg en rivningskåk, eller ens något måttligt slitet, är jag stor förfallsromantiker. Speciellt när det som i Riga känns som det hela är på väg ”åt rätt håll”. Husen rustas upp vartefter det finns tid, pengar och intresse. Man skulle bara önska att de började renovera rören också. Vattnet var visserligen gott, men efter närmare efterforskningar rätt grumligt, och efter ännu närmare forskning (googling) visade det sig att det inte bör drickas utan filtrering/kokning... Nåja, jag överlevde rätt många vattenglas kan jag säga. Inget som en shot eller två av den lokala spriten "Rigabalsam" inte tog kål på!

Cykla gärna, men gör det tyst!

Efter förra veckans positiva inlägg är det nu hög tid även för mig att sälla mig till det svenska gnällbältet. Lite är det väl att slå in öppna dörrar att gnälla på denna grupp som snart är lika hatade som rökarna: cyklister. Men jag irriterar mig faktiskt inte SÅ mycket på deras notoriska regelöverskridande. Den där viljan att komma fram, fort, till varje pris kan väl varje storstadsbo egentligen sympatisera med. Vilken fotgängare har inte gått mot röd gubbe eller korsat en gata där det inte är ett övergångsställe? Vilken bilist har inte kört lite för fort eller gjort en olämplig u-sväng vid tillfälle? Att en cyklist då någon gång cyklar mot rött, på en trottoar eller mot enkelriktat, det må vara hänt, men gör det diskret, inte som om det vore din rättighet!

 

Och här kommer vi till det som verkligen retar upp mig: plingandet. Finns det något töntigare ljud än ett cyckelpling? Jag, som lätt hörselskadad, hör dessutom aldrig var det enerverande plinget kommer ifrån, varpå cyklisten upprepar det om och om igen. Min taktik är att stå helt still och hoppas att den plingande projektilen på så sätt kan undvika att krocka med mig, som ett rådjur i strålkastarljus ungefär. Bilar vet man nästan alltid varifrån de kommer och i vilken hastighet. Med cyklar har man däremot ingen aning. De har en förmåga att dyka upp på de mest oväntade ställen.

 

Som sagt: cykla var ni vill, men plinga då inte! Är man fräck nog att cykla på trottoaren ska man väl lämpligen undvika dem som går där, kanske till och med cykla ut i gatan, inte plinga på fotgängarna att flytta på sig! Samma sak om man kör mot rött. Helt ok i min mening om det inte kommer några bilar eller fotgängare, men fler än en gång har det hänt att cyklister kört i full karriär, mot rött och plingat vilt för att få alla ur vägen. 

Problemet är att cyklarna inte har funnit sin egen plats i trafikmyllret. Ärligt talat är cykelbanorna rätt förvirrande där de börjar och slutar i intet. Man kan förstå att cyklarna ibland tror att de är bilister och ibland fotgängare. Så bli inte förvånade om ni snart börjar se cyklister på Södra stambanan, argt plingande på pendeltågen. Eller stressade cykelpendlare som genar över Bromma flygplats och frenetiskt försöker vifta bort landande jetplan. Med dessa bilder för min inre syn kanske jag kan undvika att få ett utbrott nästa gång jag blir "plingad" på trottoaren.

Höstrapport från Brännkyrkagatan

Tycka vad man vill om november men är det inte lite skönt med en helt kravlös månad? Ingen glögg som måste drickas, än, ingen gräsmatta som måste klippas, ingen sol att "ta vara på". Varje dag är som ett vitt ark att fylla med det som passar. Vore det inte för de kontorstider som de flesta av oss tyvärr är bundna vid skulle man till och med kunna vända på dygnet. Det är ändå aldrig speciellt ljust, men om en dryg månad blir det ljusare igen så misströsta inte! Följ den rafflande utvecklingen på till exempel timeanddate.com.
Det ska medges att oktober är en mer estetiskt tilltalande månad men november fascinerar mig just på grund av sin totala avsaknad av charm, och fortfarande bjuder naturen på små glimtar av överlevnadsvilja. Pelargonerna blommar på, trots nära nog total solbrist. (Som jämförelse kan jag säga att min solcellsdrivna brevvåg på kontoret har gett upp för säsongen för länge sen.) Kvarterets pigga ekorre slåss med fåglar och råttor om den smaskiga maten. Jag ser den åtminstone någon gång i månaden. Den är mer dagaktiv än råttorna så de verkar ha delat upp sin närvaro vid fågelbordet rätt bra, men fåglarna är alltid ganska skeptiska till att dela maten med gnagare, med eller utan lurvig svans.
Jag tycker i alla fall att man ska passa på att njuta av senhöstens dekadenta kravlöshet, trots lövhalka och annalkande vinterkräksäsog.
Detta måste för övrigt vara två av svenskans bästa ord. De får mig att önska att jag vore SFI-lärare. Finns de ens på andra språk undrar man? Jodå, "slippery rail" heter halkproblemet på engelska, men googlar man på de två får "lövahlka" över 30 000 träffar och "slippery rail" knappt hälften... Verkar som det är ett övervägande svenskt problem. Samma sak med "vinterkräksjuka": 89 000 träffar men bara 69 000 på engelskans "winter vomiting bug", och då får man väl också räkna in att engelskan är ett något större språk än svenskan, minst sagt... Kanske är det så att svenskar helt enkelt gillar sitt höst- och vintergnäll!

Brännkyrkagatans ekorre

Balkongens pelargoner idag, 14 november

En sällskapsorm på akuten

Det kan inte vara lätt att arbeta som sjukvårdare på Halloween när stan är full av blodiga, ärriga varelser som ser ut att vara i olika stadier av förfall. Vad är äkta och vad är fejkade skador?

Man såg förvirringen i ambulansmännens ansikten när de anlände till vår Halloweenfirande grupp och möttes av diverse varianter av häx- och zombiesminking. Ironiskt nog var det väninnan som inte sminkat sig med något fejkblod som efter ett olyckligt klackmissöde och ett ännu olyckligare möte med trottoarkant nu satt med ansikte och klänning fulla av äkta blod. För min egen del var det tioårsjubileum för Halloweenfirande med en ganska modest ormutstyrsel bestående av ormskinnsmönstrade byxor och matchande topp, inköpt till Halloween i Kanada år 2004. (Byxorna är ännu äldre men nu för tiden vågar jag bara ha dem i maskeradsammanhang) I år hade jag för en gångs skull också försökt mig på en orminspirerad ansiktsmålning med kopparfärgad grundton och markerade ögon, men ska jag vara ärlig såg det hela nog mer ut som Kleopatra än en kopparorm.

Nåja, försöket till orm och den numera blodiga spöktjejen fick i alla fall ambulansskjuts till SÖS-akutmottagning. Kanske inte en perfekt avslutning på en fredagkväll men ändå lite spännande då det här med ambulans och akuten var första gången för oss båda. Ambulansingången kändes lite som en vip-ingång. Väninnan blev direkt inrullad till brits i egen nisch och jag fick en stol bredvid. Sen var det iofs slut på vip-behandlingen. Andra, mer illa däran, släpptes före i ”kön” och vi fick vänta i ett par timmar medan diverse överförfriskade, skräcksminkade ungdomar passerade i revy framför oss. Antagligen verkade vi vid alltför gott mod där vi satt respektive låg och skrattade och pratade, trots väninnans lätt blödande näsa. Den tjej som kom in hysteriskt skrikande och gråtande försvann däremot snabbt från väntkorridoren. Kanske placerades hon på mer ljudisolerat ställe, och vi var lika glada för det. Kvar var vi i sällskap med bl.a. en stackars ensam tant som med jämna mellanrum lät undslippa sig ett bistert ”aj, aj, aj” samt en man i yngre medelåldern som då och då kräktes stillsamt med sambo/fru vid sin sida.

Tillslut bedömdes väninnans läge som stabilt av vårdpersonal ”men hon bör nog ändå stanna över natten.” I korridoren, på akuten, på en helgnatt?! Nej tack. Efter dubbelkoll med annan personal fick vi dispens att äntligen lämna sjukhuset, framåt 3-tiden på morgonen. Det finns definitivt roligare ställen att tillbringa en helgnatt än på akuten, å andra sidan finns det säkert tråkigare ställen också.

Konsten att byta abonnemang

När jag var liten fanns inte många val att göra. En sorts mjölk i affären, två kanaler på tv och så klart bara ett telebolag. Å andra sidan fanns det ju varken internet eller mobiltelefoner så det enda Televerket behövde hålla reda på var att hålla koppartrådarna till hemtelefonerna i funktionellt skick.

Nu har man minst tre abonnemang att hålla reda på: mobiltelefon, internet och eventuellt tv och hemtelefon. Att jämföra det hela med en djungel är egentligen en underdrift, men fördelen med mångfalden är tillfredsställelsen att kunna dumpa den leverantör som missköter sig. Jag gjorde ju slut med ComHem för ett par år sedan, till förmån för Tele2, där jag redan var nöjd mobilkund. De är nämligen de enda som har täckning i Ängelsberg med omnejd, där jag ibland vistas för jobbets räkning.

Visserligen krävdes det något dussin samtal eller så innan räkningarna för hemtelefon och mobilt bredband stämde någorlunda överens med utlovad summa, men sen har det rullat på bra, tills jag blev sambo och upptäckte att det där mobila nätet faktiskt hade en övre gräns (som jag aldrig varit i närheten att uppnå med mitt eget blygsamma surfande). Dags för nytt, fast, internet alltså.

Får numera obegränsade mängder surf i jacket

 

 

Att ringa och beställa något av ett företag går med vindens hastighet. Naturligtvis kan jag göra det online också. Kan jag säga upp mitt gamla internet på samma gång? Nej, det är bäst att du väntar tills du fått hem det nya, menar den trevliga ungdomen på Tele2:s kundtjänst. Sant, men företaget som skickar mig räkningar borde väl rimligen veta när tjänsterna börjar respektive slutar användas, eller? Nåja, jag väntar. Efter ett hembesök av tekniker och lite kopparkabelomdragning funkar det hela. Vid det laget har en räkning redan kommit, för något jag inte börjat använda! Ringer och överklagar och det hela är lätt fixat. Kan jag nu säga upp det andra abonnemanget, när jag ändå har dem på tråden? Nja, då måste de koppla mig vidare...

En sak är säker i denna djungel: Att säga upp ett abonnemang, även om du varit ”snäll” och skaffat ett nytt hos samma företag, är inte lätt. Ration är ungefär: 1-5 minuter för att beställa något – 40-50 minuters telefonkö för att bli av med något. Nej, nästa gång jag byter leverantör blir det till första bästa som erbjuder uppsägning online! Och ingen uppsägningstid.

Finlandskryssens diskreta charm

Genomförde i helgen något som känns nästan lika typiskt svenskt som midsommar: en 24-timmarskryssning. Detta är något som faktiskt borde vara högt upp på alla Stockholmsturisters att-göra-lista, av flera skäl. Dels ekonomiska. Det är en utflykt som kan genomföras nära nog gratis, och detta inklusive boende. Men också för att det är ett utmärkt sätt att se hela vår vackra skärgård, även i höst- eller vinterskrud. Och kanske främst för att man här får möta ett tvärsnitt av den svenska befolkningen, om än ett berusat tvärsnitt. Det hela är hur som helst oerhört fascinerande, även för en infödd. Att så många kan vara så fulla, så länge!? Upplägget tar sin form redan i terminalen. Där finns en trevlig bar vid incheckningen, och sedan en efter incheckningen. Ja, faktiskt behöver man ingenstans gå längre än säg 10 meter innan man ser en ny utskänkningspunkt. Lite som vätskestationerna på ett maratonlopp. De flesta passagerare tar fasta på detta och är mer än måttligt berusade redan vid ombordstigandet, och väl ombord är det för många dags för buffé där fria mängder öl och vin ingår, innan barhäng och eventuellt hyttsupande tar vid.

Ingenstans möts passagerarna av den annars så vanligt förekommande dörrvakten som säger ”Du är för full för att komma in” och man behöver inte heller spara pengar till taxi hem, nej inte ens till bussen. Det är bara att försöka hitta sitt natthärbärge någonstans i de långa hyttkorridorerna, något som iofs kan vara nog så svårt ju högre berusningsgrad som uppnåtts. Sedan på morgonen är det dags IGEN. Exakt hur dags den första baren öppnar vet jag inte. Jag vet bara att när jag brukar kika ut framåt 11-12 på fm är alla precis lika fulla som när jag gick och la mig. Kanske är det bara det att de inte nyktrar till emellan. Vad vet jag?

Jag kan bara tänka mig att för en utländsk betraktare (i alla fall för någon utanför ”vodkabältet”) måste denna besatthet av alkoholintag te sig ganska exotisk. Speciellt som den inte känner några gränser för vare sig klass, ålder eller kön. Gamla tanter och unga killar vinglar sida vid sida. Direktörer trängs med arbetare i baren medan hipsters försöker överträffa förortsmorsor på dansgolvet. Det är tragiskt och rörande på samma gång. Rörande att alla äntligen får vara med, på ett sätt som man aldrig annars ser i Stockholm, men tragiskt att det inte kan ske under lite mer normala promillenivåer. Tänk vilka intressanta samtal och möten det hade kunnat bli!

Tågtips på vägen till Göteborg

Knappt hann jag landa från långresan till Sydamerika innan det var dags för nästa, om än lite kortare resa: Bokmässan i Göteborg, som företogs med mitt ”favorittransportmedel” tåg. När jag i torsdags stod där på en regnig perrong och trängdes med hela Stockholms uppspelta kulturelit övervägde jag allvarligt att vända på klacken och ta bussen. Resan gick dock bra. De flesta medresenärer höll sig i skinnet förutom att man så klart fick sig en och annan armbåge, och gav detsamma tillbaka, under vingliga promenader i det vilt skakande tåget. Lite galet kan man tycka att det i ett transportmedel som kränger värre än den värsta turbulens du kan tänka dig på ett flyg är fritt fram att promenera omkring, när det på flyget påbjuds fastspänning vid minsta skak. Jag är bara glad att jag lyckades undvika att spilla kaffe på någons iPad eller dylikt. Tricket på tåg är att utrusta sig med åksjuketabletter och picknick, så slipper man reta upp sig på den obefintliga förtäringen ombord, och slipper onödiga promenader till ”bistron” (Hur nu något med två torra mackor, delikatobollar och en mikrorätt kan få kallas för bistro).

På hemvägen fick jag dock vatten på min anti-tåg-kvarn igen. Min kollega blev av med sin väska! Den liknade en annan passagerares väska och vederbörande klev av med den någonstans på vägen. Efter någon timmes samtal med div budfirmor är väskorna nu på väg till rätt ägare igen, men ändå. Tips nummer tre: Lägg väskan på hatthyllan ovanför dig.

Själva bokmässan förflöt smärtfritt, förutom viss smärta i fötterna efter fyra dagar på stående fot i Axess-montern. Jag var dock glad att jag jobbade. Att vara besökare på mässan hade jag aldrig orkat. Tio minuter i taget är ungefär max vad man orkar gå runt i kulturkakafonin. Sen var det skönt att vara tillbaka i sin egen monter där man som Ferdinand under sin ek kunde titta på Axess tv eller lyssna på inspelningen av våra intervjuer med fackboksförfattare. En av mina favoriter var Viveka Adelswärds biografi om den dekadente sekelskiftsaristokraten Jacques d'Adelswärd Fersen. Boken har den talande titeln: Alltför adlig, alltför rik, alltför lättjefull. På frågan om hur han dog, 43 år gammal 1923, förklarar Viveka: ”Senhösten på Capri (där han bodde) kunde nog vara lite deprimerande, så en kväll blandade Jacques fem gram kokain i ett glas champagne. På morgonen fann man honom död.” Ja, vad gör man inte för att pigga upp en råkall höstkväll, men stora doser kokain i champagne avråds härmed från!