måndag 25 november 2013

Riga: Vackert, slitet och dimmigt


Monumentala byggnader fanns det också 

Den täta koldimman sticker i näsan när vi skyndar fram över regnvåta kullerstenar. Några fyllon ragglar förbi oss i den dåligt upplysta gångtunneln kantad av urin och krossat glas. En tom hästdroska, förlåt: spårvagn, skramlar förbi i kvällen. Det är lätt att glömma att man befinner sig i Riga anno 2013 och inte 1800-talets ruffiga London. De sotiga, slitna men ofta oerhört vackra fasaderna gör bilden komplett. Jag fascineras över att finna flervåningshus i trä, mitt i stan. I resten av världen har de rivits eller brunnit ner, men inte här. Här verkar tiden ha stått stilla på sina håll.
Det är inte många städer som gör sig bra i novemberregn, dimma och mörker. Riga måste höra till undantagen. En solig sommardag kanske det bara skulle kännas sorgligt och dammigt. Nu lyser det så hemtrevligt bakom de slitna fönsterkarmarna och man anar hypermoderna inredningar a la ”vitt och fräscht” på många håll. Tycker det är sympatiskt att det får vara lite slitet på utsidan, och så piffar man upp sin egen insida efter smak och behov.
Samtidigt som den minst sagt dämpade gatubelysningen ger ett romantiskt, dickenskt skimmer över staden gör den det om möjligt ännu svårare att hitta i Rigas vindlande gränder som inte följer någon logik. Man famlar i mörker, i dubbel bemärkelse, och detta i sällskap med berusade sällskap av skiftande nationalitet. Dels den inhemska befolkningen, som väl i och för sig hittar bättre än de andra, och dels alla ”Ryanairturister”, främst i form av brittiska svensexor och, av någon outgrundlig anledning, massa norrmän. Kändes tryggt men lite anakroniskt att träffa på dessa ”glade gutter” i en annars ganska dystopisk miljö där ett möte med Jack the Ripper eller ett gäng KGB-agenter hade känts mer naturligt.
Utsikten från hotellrummet får illustrera det slitna 


Bilen förstör sagoboksintrycket något och mobilkameran gör det inte rättvisa men det är något visst med trähus och kullerstensgator    







tisdag 19 november 2013

Humörhöjande diet


Är det inte lustigt att nästan alla dieter som nu florerar går stick i stäv med allt man lärde sig om kost och bantning när man var liten? (dvs på 80-talet i mitt fall) Då skulle man helt enkelt äta så lite fett som möjligt och äta lite men ofta. Nu kan man frossa i grädde och ostar bara man inte äter bröd och potatis, och så ska man fasta i perioder. Det förstnämnda faller mig helt i smaken. Jag skippar gärna alla torra potatisar i världen för en god köttbit med sås och sallad. Problemet är att det så lätt spårar ur. Man äter alla dessa goda, feta, proteinrika rätter och sen till vardags blir det lätt en tallrik pasta ändå. Och det där med fasta är ju ren tortyr. Nej, jag äter gärna var tredje timme, så då är det bättre att hålla portionerna små!
Men nu har jag kommit på en egen diet vars hälsoeffekter möjligen är försumbara men den leder i alla fall till att mitt brödintag minskar radikalt. Jag kallar den ABS: Anything but Surdeg. Nio av tio bröd som serveras på restauranger och caféer just nu är nämligen surdegsbröd; dessa hårda, torra, kantiga, mjöliga skapelser som har mage att kalla sig bröd. Att de dessutom är sura så det kryper i gommen på en hör man på namnet. Jag förstår inte hur man kan uttrycka sig i termer som ”saftigt surdegsbröd”. Det är ungefär lika vettigt som att prata om torrt vatten. Nej, att undvika surdeg får åtminstone mig på bättre humör, samtidigt som det är en tyst och fredlig protest mot segt, bränt bröd och skavsår i gommen.
Men det finns tack och lov restauranger som fortfarande vet hur ett kuvertbröd ska se ut. Under vår USA-resa i höstas besökte vi restaurangkedjan Red Lobster. Kan inte säga att jag var speciellt imponerad av deras skaldjur. Det där kan vi bättre här hemma, men bröden… Lyckades faktiskt googla fram ett recept, som jag dock inte provat själv än, men som säger sig resultera i de delikata små sconesliknande skapelser som ingår i alla deras måltider. De här skulle man kunna leva på!
Bröd?
Bröd!

torsdag 7 november 2013

Dagens bästa nyhet

TV3 blir huvudkanalen i OS. Jippi! Huruvida det är som de påstår att 9 av 10 svenskar kan se TV3 ställer jag mig tveksam och likgiltig till. Huvudsaken är att jag INTE har TV3, och därmed slipper merparten av detta. Visst, det finns grader i helvetet. Egentligen kan jag tycka att OS är betydligt intressantare än VM/EM, men slipper man se det förutom enstaka klipp på nyheterna är det så klart det bästa. Och rent moraliskt tycker jag det vore mycket tveksamt att public service spenderar sina rejält tilltagna licenspengar på hårt sponsrad sport. Lägg pengarna på det som inte är kommersiellt gångbart. Finns massor av smala men duktiga filmskapare, dokumentärfilmare, musiker etc. Mer av dem på tv. Kan inte förstå varför det ska vara obligatoriskt att betala för sport, schlager och dokusåpor. Det är som om alla skulle ha ett obligatoriskt årskort på Gröna Lund!

Dagens visdomsord. Så rätt! Döm människor på rätt grunder:-)

måndag 4 november 2013

Och priset för tråkigaste krukväxt går till...

Denna lilla kiwiplanta är rena motsatsen till pelargoner. De blommar glatt året runt medan kiwin har en oerhört lång period av vintersömn. Det lär aldrig bli några kiwifrukter i den här takten kan jag säga. Förra vintern stod den där som en bladlös pinne i säkert fem månader, minst. Rena turen att jag inte slängde ut den. Så i maj kom det en liten, liten knopp, som blev ett blad, som tillslut blev ett gäng blad. Plantan blev nergrävd i balkonglådan tillsammans med vinranka, paprika och annat som nu lämnats åt sitt öde i frosten.
Kiwin fick komma in igen varpå den tyckte det var dags för årets vintersömn och bladen åkte av igen. Den håller på att ta priset som världens tråkigaste växt, rent estetiskt i alla fall. Personlighetsmässigt kan man ju förstå den. Vem känner inte för att gå i ide så här års? Växtvärldens svar på björnar. Apropå björnar måste jag dela med mig av denna reklamfilmsinspelning, with a twist… Alla björnar går inte i ide.